jag vill minnas det som en lycklig tid
hur vi i motljus växte upp i trygga hem
hur våra föräldrar stöttade oss och följde med på fotbollsträningar
hur vi om somrarna åkte utomlands och fick se världen
hur våra vänner, för vi hade vänner, bar oss genom fantastiska år i den svenska skolan
jag vill minnas det som en lycklig tid
men någonting vände
våra pappor blev arbetslösa, skolklasserna växte
skillnaderna mellan barnen på Vilanskolan och Helgedalsskolan blev tydliga i sättet de vuxna pratade
orättvisorna mellan oss med arbetslösa pappor och våra klasskamrater i de fina villakvarteren fanns där som en diskussion om hur mycket pengar vi skulle samla till skolresan, om fotbollslaget skulle köpa nya overaller, paniken i mitt bröst när mamma frågade om förra vinterjackan fortfarande passade
ingen lärde oss sätta ord på den där känslan i bröstet, skammen, hatet, men motsättningarna var i vilket fall som helst tydliga;
på skolgården, i vilken bil ens föräldrar körde och kläderna man ärvt eller köpt i fina affärer
och kanske, om vi hade lyssnat, hade vi hört någon protestera när de stängde syslöjden på vår skola och vi ärvde våra storasyskons böcker, lärde oss att tomrummen i övningsböckerna inte fick fyllas i
det var en fantastiskt tid
då vi växte upp
vi blev lovade så mycket
------------------
det här kan vara inledningen till boken jag skriver, fast det är svårt att säg just nu för jag jobbar för mycket för att hinna skriva den
det här med "workingholiday-visa" visade sig vara mest work och inte så mycket holiday
men det positiva med det är att jag har "avancerat" från kallskänka till kock
och skaffar mig historier att berätta om
te x fick bobby sparken igår
och förra veckan kastade den stupfulla ägaren en av de anställdas telefoner i golvet så att den gick i tusen bitar
anarki i norra vancouvers restaurangvärld
men det är som sagt, en annan historia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Men du skriver ju så himla bra!
Ja, De lovade oss allt men gav oss inget!
Förövrigt skriver du så jävla bra. Sluta aldrig!
det där med träningoverallerna har verkligen satt sig hos mig. Och hur vi tillslut fick låna de där som var i storlek XXL till cupen i Danmark.
wellwell. du är grym!
alexander & anonymous; oj, tack! det värmer, och det är bl a sånna reaktioner som gör det lönt att fortsätta skriva...
lajsa; overallerna, och hur Isse tillsist gav oss lagfotona, som vi inte beställt och som vi inte heller kunde betala. Då tror jag att jag började förstå någonting.
Det här vill och behöver jag få mer av. Fortsätt med boken.
90-talet är ett stort svart hål som alla verkar vilja förtränga. Arbetslösheten, nedskärningarna, sveken och nyfattigdomen. Fortsätt skildra det årtionde vi växte upp i!
Anon här igen, länkade dig från min blogg (här och här och här med!.) Vill också tipsa om bloggen Kvinnor. Tror att du uppskattar den!
Skicka en kommentar