Städerna

Det är november, träden försöker desperat hålla fast vid sina sista löv. De ser ut att skämmas där de står med sina nakna grenar och skräpiga trottoarer.

Mörkret är tätare nu, jag skyndar mig förbi förskolan och ser tomma gungor avteckna sig i gatubelysningen. En ensam man sitter inne på Bagis Grillbar med en mostallrik. Någon med svarta kläder svingar en knytnäve mot två butiksbiträden som försöker hålla fast honom inne på Konsum, någon skriker något som försvinner i det öronbedövande ljuset från reklamskyltarna. De automatiska dörrarna öppnas och stängs, en höstvind springer över torget med ljudet av torra löv. Jag drar jackan närmare huden, sätter på mig handskarna och svänger in mot tunnelbanan.

Det står människor utanför spärrarna, de tittar in mot mörkret på andra sidan, som om de försökte se vad som väntar nedanför rulltrapporna ner mot underjorden, bortanför mörkret. Vad är det vi väntar på?

Två vita strålkastare genom tunnlarna, det rasslar under tåget på väg över vattnet vid Skanstull. Jag tänker på april, när allt var namnlösa platser invid namnlösa vattendrag. Tusen främlingar på tusen främmande gator. Nu? Jag undrar om det ens är lönt att lägga min nya adress på minnet. Posten letar sig fortfarande fram till mina gamla adresser och når mig ibland med överkryssade postnummer, gatunamn, c/o-adresser jag sedan länge lämnat bakom mig.

Jag antar att en del meddelande aldrig når mig.

Mannen mittemot mig ler när tunnelbaneföraren svär sina allra finaste svordomar åt dagens ungdom. Jag ler tillbaka.

När de frågar om jag trivs i Stockholm svarar jag att jag inte vet. Att hemma är hemma och jobbet är jobbet. Det däremellan är tid spenderad på tunnelbanan, timmar promenerandes bredvid någon vän, kvällar med tangenterna vilande under fingrarna.

Det är Göteborg, Vancouver, Stockholm. Det är Kalendervägen 105, 538 Smithe Street, Astronomvägen 39, Ahlströmmersgatan, Tunavägen 4, 11^th and Moody och Emågatan. Jag tittar upp mot vännen vid min sida och det är Hanna, Marie, Peter, Brian, Helene, Daniel.

De stora vägarna river fortfarande i mig, tågrälsen leder fortfarande ut ur, inte in i, de här städerna. Och när jag ler mot främlingar, är jag fortfarande lika mycket en främling för dem som de är för mig.