torsdag 28 augusti 2008

I slutet av augusti

Det regnar när jag hoppar av bussen, det är tre dagar kvar av augusti och jag har börjat drömma om min syster igen. September är något glödande, varmt, lovande, men också början på ett oändligt grått regn. Tre månader som slutet på en resa inte så mycket för att komma någonstans, utan för att vara på väg. Är ångesten i att vara långt borta, paniken i att inte riktigt vilja åka tillbaka.

Jag tar skytrainet upp till Burrard, går i raderna av paraply upp längs Smith och vet inte vad jag ska känna, jag är livrädd varje gång jag ska träffa honom, hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var kär.

Jag tänker på min bror som varnat mig för att tycka om Matthew för mycket - hur kärleken till Marie följde med honom till Sverige, men också frånvaron av den, avstånden som hånar den.
Jag tänker på Brian som verkar ha gett upp försöken att kontakta mig, på hur jag bar samma känsla som nu genom sju dagar i juli och hur den känslan sen bara försvann.
Jag är livrädd för att vara kär i den här mannen, men ännu mera rädd för att inte vara det.

Gitarren ligger på soffan när jag kommer in i hans lägenhet och han luktar, ja inte fan vet jag, men jag känner mig försvarslös, tar ett steg tillbaka och trillar ner i soffan. Jag vill inte tänka någonting, vill bara känna det där leendet på hans läppar och inte behöva upprepa tankemantrat “analysera inte sönder det här nu jenny”.
Han lyfter gitarren och säger att han har grunden till vår första låt. Bara det faktum att han tagit vårt prat om att göra en skiva på allvar är anledning nog att skrika rakt ut för att jag inte vet om det är hans eller mitt sätt att hålla fast vid varandra. Men vi håller fast, hårt, och han spelar en gitarrslinga som kan hålla hela vägen, en perfekt melodi till “Min bergsjö”.
With some highhats and some work I think it could turn out good.” Jag säger ingenting men vågar fortfarande inte hoppas att vi räcker hela vägen, speciellt nu när mer står på spel än oberäkneligheten i två hjärtan.

Vi tittar på en film, jag har svårt att koncentrera mig på huvudrollsinnehavaren som bryter på ryska och Matthew avbryter mina ärliga försök att följa handlingen genom att försöka prata svenska “Var ligger banken?” ,“Tack så mycket!” och hans favorit “Hur mycket är klockan?”. Jag drar handen genom hans bruna lockar för att jag vet att han inte vill det, för att jag gillar hans BobDylan-stil och för att kunna förråda min rädsla och säga till honom att han skulle bli en ypperlig svensk variant av Dylan om han någonsin lämnade Kanada.

Vid tio lämnar vi hans lägenhet i downtown Vancouver och går under hans svarta paraply ner till Granville, hans vänner väntar på Pub Morrisey och jag anstränger mig för att inte bara sitta tyst och iakta, leta formuleringar för att beskriva hur varje människa i den puben har en svensk motsvarighet på Kings Head i Göteborg.
Killen som fyller år, och även är Matthews bästa vän, blir stupfull och när jag försöker prata med honom ifrågasätter han varför jag frågar honom vad han jobbar med “Why whould you wanna know that?” and “ I know you would rather talk to Matt instead”.
När jag inte ger upp går han över i en ny fyllestrategi - att helt enkelt försöka göra mig svartsjuk på det faktum att Matt pratar med en annan tjej. Till en början fungerar det mycket dåligt, jag förklarar att det inte är min stil, att svartsjuka aldrig visat sig lönsamt, men efter ett tag kommer något svart över mig och just när jag inte vill vara med längre lägger Matthew handen på mitt knä och ler.

Jag känner mig mycket trött och vi går hem genom ett lätt duggregn, låter bli att fälla upp paraplyt och han säger att han ser fram emot att spela in låtar med mig, att han tänkt mycket på det och att en femspårig EP nog är det rimligaste, Geordon har tillgång till studio och han själv kan använda all utrustning på jobbet. För en gång skull slipper jag känna att jag tvingar mig på folk med mitt prat om att göra musik ihop när jag själv inte spelar ett enda instrument och för en sekund ersätts tröttheten med en värme som överröstar mina hackande tänder.

När vi svänger runt kyrkan där min bror berättade att de en gång hade sing-along-opera försöker jag övertala mig själv att inte tänka så mycket, för jag vet att det är en osynlig, knivskarp linje mellan nyfikenheten mellan två främlingar och något invant tråkigt mellan två älskande.
Och brevid mig går han som heter Matthew och säger att han funderar på att gå en kvällskurs i svenska, att han inte vet hur länge han är låst i Vancouver och att han kollat upp spelföretag i Göteborg.
Han säger “jag talar mycket lite svenska” och jag lyssnar inte, för den här gången vill jag inte att det ska ta slut.

4 kommentarer:

Soffi sa...

Jag tror på att det händer nån gång, att det blir som de säger, jag är så dum, jag tror att det ska hända, hur många bevis har jag inte fått på att sånt inte händer, men jenny, jag tror att det kan hända, det gör ont att falla och slå sig på samma ställe igen och igen, men jag tror att det kan hända, att det blir som de säger, våga flyt med, sluta analysera.

lia sa...

jjajajajaja!

Karin sa...

Ja.

kallskänkan sa...

ja. jajajajajajajajajaja. snälla ja.