tisdag 12 augusti 2008

Lösenordet

man sitter instängd i sitt liv
man rör sig ensam uppför trafikerade gator i en tvåmiljonersstad,
man känner rastlösheten som en röst inuti som vill någon annan stans

man är ovetandes om hur allt kan förändras,
man tror inte på kärleken som en överraskning,
en promenad med en arm runt en axel i English Bay,
en kopp kaffe på Starbucks, knä mot knä på en okänd pub

man tror man är färdig med den här staden,
de här människorna, med sin längtan hem igen
man vill lämna det här landet

man har inget intresse av att skydda sig mot något så
världsomvälvande som en diskussion om var man tror att man befinner sig om två år,
som att sträcka ut en hand och greppa någon annans,
som värmen från någon annans kropp -
man har provat det så många gånger och inte kännt någonting annat än sitt eget hjärtslag

men så står man plötsligt ändå där i en trafikerad korsning med sin mobil i den ena handen, en växande panik i den andra och ett namn som bultar inuti med ett hjärta man inte känner igen, på ett språk man genast vill lära sig

och det namnet som namnet på ens hemstad, en förlorad vän,
skiffert som skulle få bitarna att falla på plats
som en inskription med ett tydligt budskap där bokstäverna bildar lösenordet man letat efter från filmens början

men också, självklarheten i hans röst när han säger sitt namn, som om det inte alls var något avgörande, utvalt, och hur man ändå förstår att det är alldeles för sent för att lämna den här staden, att den här historien inte skriver sig själv

och man hör det inte genast, men ett par steg ut inser man att namnet han bär tystar trafiken i en tvåmiljonersstad, tystar slamret i en Starbucks där barristan skriver hans namn på papperskoppen som om det bara vore hennes jobb och hon inte alls förstod darrningen på min hand när jag betalar och han som bär namnet Matthew, ler mot mig


-------------------
herregud, jag vet inte
men jag gillar det

1 kommentar:

lisa sa...

vem är han?