Jag vaknar med ett leende och världens tyngsta huvudvärk, natten före festade vi in min två månaders semesters så pass att dansgolvet snurrade utan att jag behövde ta ett enda danssteg.
När jag tittar i min mobil har jag två nya telefonnummer som jag inte känner igen. Jag frågar mig själv vem Dave är och får inget riktigt svar.
Med datorn i ena handen och en halväten påse chips i den andra förflyttar jag mig upp till vardagsrummet. Någongång mellan klockan tolv och fyra ska killen från Shaw komma och fixa vårt internet och det känns som om jag väntar på min befriare.
Jag tittar på en film jag redan sett, sätter mig på trappan och läser en bok, öppnar ett word-dokument och försöker hitta en mening att inleda en dikt med men råkar tappa chipssmulor ner i tangentbordet och blir tvungen att helhjärtat ägna mig åt chipsätande i en halvtimme.
En halv film, två kapitel i On the Road och 180 gram nachochips senare knackar det på dörren.
Peter from Shaw meckar lite med modemet, meckar lite med någonting utanför dörren, avläser någon apparat, pratar om vädret och plötsligt dyker den där älskade jordgloben upp i högra hörnet av min datorskärm, jag är uppkopplad igen!
Peter, min befriare, önskar mig först en fantastiska dag men ändrar sig och vill istället att jag ska ha en helt fantastisk helg. Helt okey tycker jag och önskar honom det samma.
Jag struntar i att det är sommar, att solen skiner, och fortsätter spendera dagen inomhus. Min bakfylla tycker att det är en mycket bra idé och efter ett par timmars planlöst surfande, somnar jag i mitt källarrum som blir stökigare i takt med mina storslagna planer på att städa.
Jag drömmer om världens största svenska pizza och när jag vaknar vid sju inser jag att jag bara ätit en alvedon och chips sen jag gick upp. Molly har skickat ett sms och konstaterat att jobba bakfull är jävulens påhitt och Marilyn undrar hur the dancing queen is feeling today, jag undrar om hon kanske vet vem Dave är.
Det tar två timmar för mig att ta mig upp ur sängen, stänga av datorn och försöka se respektabel nog ut för att ge mig ut på jakt efter världens största pizza.
Det är fredagskväll och caféerna längs Lonsdale är packade med folk, jag går ensam in på Mcdonalds. Stänger av min mp3-spelare, hela kroppen känns tung och jag vill för en gång skull hellre lysna på kanadensarna som sitter vid borden brevid. Fritöserna piper, barnfamiljerna lämnar skräpet på borden, människorna som är ensamma som mig är gamla/fulla/väntar på att tiden ska gå. Det är förunderligt hur mycket vi har gemensamt.
Det man helst pratar om den 8/8 -08 är killen som blev halshuggen på en Greyhoundbus i Manotoba. Jag vill inte lysna mer och tröttnar på alkolisten som försöker starta en konversation med mig genom att kommentera varje artikel han läser i sin newspaper, så jag sätter på min mp3-spelare igen, tar upp mitt block och skriver en text om att vara bakfull i en tremiljonersstad.
En kille och en tjej i tidiga tonåren kommer in och verkar vara på dejt. De köper chickenwraps och mellan Ryan Adams och Buck65 hör jag de prata om helgens fester.
Dave skickar ett sms och skriver att han hade kul igår, jag funderar på att vara artig och svara detsamma men behöver inte fler komplicerade samtal om att jag inte kan lova ett skit/inte är intresserad/att jag är opålitlig, det är svårt nog på mitt modersmål.
Jag tar min bricka och står på Lonsdale igen, Ryan sjunger om Kentucky och jag tänker på Brian who didn’t turn out to be the love of my life och att jag fortfarande inte kunnat förmå mig själv att berätta det för honom, att jag är dum nog att tro att jag måste.
Medan jag står där och försöker hitta riktning passerar tonårsparet mig, de går nära varandra, överarm mot överarm, håller inte varandras hand.
Jag har inte varit kär på alldeles för länge och inte skrivit en dikt på månader.
Det är första kvällen på en väldigt lång semester och jag går ensam hem mot 11th street. Stannar vis Safeway och köper glass och hårband, planlägger en resa till Portland och somnar med ljudet av tvn på övervåningen som bakgrundsljud till någon sorts känsla av att vara på väg, eller så är det bara bakfyllan som äntligen håller på att gå över.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar