tisdag 5 februari 2008

På väg



















vi sov i t-banan, i lagerlokaler och omöblerade lägenheter
drev runt mellan soffor och tunna madrasser
gick till de gamla porrkvarteren och letade i kontrainrarna utanför de rivna fabrikerna
vi förflyttade oss från nerslitna höghus ut till villaområden och tillbaka igen,
hittade inte hem

vi målade husfasader och murar fulla med slagord och
fyllde gångtunnlar med poesi och förlorade drömmar,
syntes inte som människor utan som en jobbig påminnelse på väg till jobbet, skolan, bort

vi söp oss fulla och badade i ån vid järnvägen,
somnade under bron, tände eldar och lät dem sedan slockna igen
vi tog tunnelbanan utan att vara rädda för vakterna,
vi kunde alla trick, hade lärt oss att inte synas
vi var spöken, obekväma vålnader som ingen såg – eller ville se

ibland tjöt sirenerna efter oss och vi sprang fram längs stadens blinkande gator men
det var som om de inte ville ha fast oss
vi var spöken, tysta vålnader som levde i en stad som inte kändes vid oss,
med lagar och regler som bortsåg från att de redan var överträdda och omöjliga att följa

vi träffades ibland nere i parkeringshusen,
hjälpte varandra från känslan av stagnation, ensamheten i att vara flera
ibland efter långa nätter och korta dagar glömde vi att vara lyckliga och
undrade hur allting kunde snurra så snabbt,
hur vi egentligen hade hamnat någon annan stans än där vi först mindes livet
som något annat än att förloras i

vi ville inte svepa obemärkt genom människor,
flyga som ett andetag bakom deras ryggar utan att kännas på riktigt,
men kunde inte annat än att sova bort deras vakna timmar och vänta på att mörkret skulle falla med regnet, göra det enklare att andas

vi var spöken, ensamma vålnader som inte kunde hitta hem,
känna sig trygga i fyra väggar och elektriskt ljus
vi var skuggorna som följde andras i gathörnen,
människornas rädsla för att falla utanför ramarna och inte gå rätt första skoldagen,
hamna i fel oändliga korridor

vi bröt oss in i sommarhusen nere vid havet,
tände brasor och svepte med fingrarna över dammiga hyllor men
lämnade allting orört efter vinterns sista dopp,
lät bara känslan av apati dröja sig kvar tillsammans med siluetterna vi målat mot vita tapeter
vi var tvungna att göra avtryck,
tvungna att låta våra bomärken bli ett hem för fler,
dela andras överflöd med oss själva

vi var spöken, förkylningen som påminde om den allvarligare sjukdomen,
den som alla tycktes vilja bli av med men som inte vågade vaccinera mot
vi var myggbetet som inte ville sluta klia utan växte till ett stort obehag
vi var mer än spöken
var vi tusentals bortvända blickar och lika många böjda ryggar
vi var alla de blickarna riktade åt ett annat håll och
vår känsla av att vi tillslut skulle lyckas få folk att titta åt rätt håll

1 kommentar:

f sa...

din dikt åkte med mig
på tunnelbanan idag,
från Olle till mötet
där vi satt,
de hårda grabbarna,
vi som sett det mesta,
och spillde våra själar,
du vet
när inga tatueringar
skyddar oss
mot våra tårar
eller vår litenhet,
där, mellan ytterligheterna
åkte vi alla tunnelbana
tillsammans