Heaven is a dancefloor

Jag vaknar en halvtimme innan jag måste gå till jobbet, alldeles för sent på eftermiddagen, lägger smink på gammalt smink, låter penna och papper ligga kvar på golvet. När man har tolv timmar vid en grill i ett bastuvarmt kök framför sig känns det lagom troligt att man känner för att berätta om det storslagna i att vara någon annan stans.

I två dygn har mitt internet varit nere och det är otroligt hur det påverkar en, hur mycket tid man får över från planlöst surfande…till? Planlöst tänkande, läsande, planläggande. Efter tjugofyra timmar går paniken över till någonsorts svårbeskriven frihet i att vara ensam på andra sidan jorden, i att vara svår att få tag på, att kunna vila sig från det sociala ett tag och bara leva i sin lilla bubbla till liv - livstriangeln av jobb - hem - klubbarna downtown.
Jag vet inte, men kanske någon sorts känsla av att vara här och nu.

När jag skriver det här sitter jag på buss 240 på väg från norra Vancouver mot downtown Vancouver. Molly ringer och säger att det är ändrade planer, det är Astoria som gäller inatt. Vi kör över Second Arrows bridge och skyskraporna är ett vykort jag aldrig skickade, en berättelse om att befinna sig någonstans där man inte har en historia.
Det bitterljuva i att inte ingå i några samband.

Jag hoppar av bussen vid Burrards och hoppas att 135an kan ta mig någonstans i närheten av klubben jag är på väg till, vet att jag känner den här staden tillräckligt bra för att veta att busschaufförerna är vägvisarna jag behöver.
När jag frågar säger hon att jag måste byta till buss 20 vid Mainstreet och jag säger att jag nog likabra kan gå därifrån, hon däremot är rädd att en “blond, nice girl”-like me kommer bli rånad minst tre gånger innan jag kommit fram så vi kommer överrens om att det nog är bäst att jag väntar på buss 20 ändå. En minut senare vinkar hon till mig och när jag kommer närmare viskar hon att hon tänker stanna mellan sina hållplatser för att släppa av mig precis utanför och om någon frågar så ska jag skylla på henne.

Jag säger som det är och som jag skrivit tio ofärdiga dikter om; vancouver har världens bästa och mest hjälpsamma busschaufförer.

Hon blir glad, jag blir glad, och på det dansgolvet sen, i en skön promille är jag kär i djn som aldrig dansar, killen i rutig skjorta som aldrig kommer fram, killen i affrot som alltid pratar om imorgon , han som vi alla drömmer om och varenda kille som vågar titta mig i ögonen; i natt är jag ensammare än någonsin.

När sista seabusen tillbaka till north van närmar sig tränger jag mig genom Vancouvers alla hipsters och kastar mig in i en taxi samtidigt som två andra människor väljer att göra samma sak, i samma taxi. Hunter och Sofia är främlingar som bjuder in mig till en ny bekantskap och just då jag älskar allt med rastlösheten som tog mig hit, äter mig.

Jag springer de sista metrarna till seabussen, hoppar över spärrarna samtidigt som jag ringer Molly, vakterna ler och jag säger att vi måste gå till Pub 340 tomorrow. Molly säger att det redan var planen, jag berättar om våra nya vänner medan jag kastar mig ner i ett av de vita säterna, ser norra Vancouver closing in, skyskraporna försvinna bakom oss.

Mina ben är gelé, min säng är himlen på jorden och när jag vaknar börjar det om igen.

Bara i en snabb blick i ett bussfönster, spegeln i en toakö och i glaset på ugnen på jobbet ser jag min tvillingsyster för en sekund och inser att allting inte är helt, är en flykt, kunde varit mera verkligt om jag hade en historia här. Viste lösenordet till allt som var innan jag kom hit.
Men att en flykt är en väg bort från lösenord och facit, att jag behöver lära mig att lägga pusslet från början, att jag snart ändå måste åka hem igen för om flykten var ett sätt att bli hel så behöver jag henne, vålnaden i bussfönstret, spegeln, reflektionen i ett ugn, hon som känner mig bättre än jag själv vågar göra.

För om någon så är det hon som sitter inne på lösenorden, ledtrådarna, skifferna som kan få mig att nå fram
Till vad?

Fan vet