Me + You = We

Han somnar långt innan mig och jag ligger och lyssnar på regnet och bilarna utanför, en storstad på väg in i höst. Vi ligger nära och jag känner honom andas, vänder mig om och funderar på om jag gillar att sova själv mer än tillsammans med någon annan. Det är något ensamt i att sova i samma säng som någon annan; jag är inte van vid värmen och klarar inte av att ligga nära. Avståndet mellan våra kroppar är en obehaglig fråga om hur länge det här kommer hålla.

Jag trotsar värmen och lägger ena handen på hans mage. Värmeskillnaden mellan mina två handflator är en matematisk formel jag önskar jag kunde, ett svar på en fråga om differensen mellan två människor. Eller helt enkelt bara jag som har för mycket tid att ligga vaken och fundera om nätterna.
Innan jag somnar hinner jag tänka att jag sov över tre år tillsammans med någon annan, men att det kanske fanns en anledning till att vi köpte en alldeles för stor säng. Sen blir jag besviken på mig själv för att jag fortfarande försöker hitta fel i ett förhållande som tog slut för över ett år sen.


Jag vaknar tidigt av att Matthew lägger armen runt min midja och kryper upp bakom mig, värmer min kalla rygg. Det känns som en lättnad, att han letar efter värmen från min kropp. Jag somnar om och när väckarklockan ringer en halvtimme senare är avståndet mellan oss borta. Jag ligger kvar ett tag och hör honom öppna och stänga kylen, ljudet av skinnsoffan när han sätter sig, skeden mot tallriken med yoghurt och hans mammas hemgjorda granola.
Medan han gör sig i ordning för jobbet sitter jag i soffan och försöker skriva ner en dikt från kvällen före, men orden försvinner i ljudet av duschen, en melodi nynnad klockan åtta på morgonen.
Stoppar ner skrivblocket och linsvätskan i min väska och tar långsamt på mina skor. Räcker Matthew hans Hawaii-keps och ler åt historien han berättade en vecka tidigare om han och hans bror, strandsatta på en openair-flygplats någonstans i Hawaii. Och åt det faktum att hans favoritkeps har en liten palm tryckt brevid en snitsig font med texten “Hawaii”.

Vi går genom trappuppgången med ljusblå heltäckningsmatta där grannarnas paraply står uppradade utanför lägenhetsdörrarna. Tittar inte i spegeln nere vid brevlådorna och fäller inte upp vårt paraply när vi kommer ut genom porten där två lejon sitter på vakt. Det är uppehåll över downtown Vancouver.

I korsningen vid Scotia Bank sträcker jag mig efter han läppar, han tittar ner mot mig och vi säger hejdå. Han försvinner bort mellan skyskraporna och jag väntar på att mitt trafikljus ska slå om, går under byggställningarna ner mot Robson.

Klockan är nio och det är en timme kvar tills biljettkontoret i Pacific-centre öppnar, sätter mig på Tim Hortons och äter en baguette och en ovanligt torr donut. Skriver en text om värme, regn och donuts. Ser tusentals vancouverbor susa förbi på väg till sina jobb och inser att jag känner mig ganska meningslös och uttråkad, fattar ett beslut om att börja söka jobb igen.

Det regnar när jag lämnar Tim Hortons men det spelar ingen roll för de mesta av downtown Vancouver verkar vara sammanlänkat med gångar under marken. Jag följer tunnlarna till det gigantiska köpcentrumet och ett par minuter senare står jag med biljetter till en Mogwai-konsert i handen. Jag känner mig lite fattig men mycket lycklig och skickar iväg ett sms till Matthew som berättar att biljetterna är våra. Två minuter senare undrar han om “we” includes himself, och jag svarar att det gör det. Me+you= we.

Avståndet mellan oss är mycket litet, matematiken känns enkel men jag går försiktigt över trafikerade gator, vet att allting kan förändras fortare än det började, känner allting öka tempo, bilarna susa förbi. Tar ett djupt andetag och sen ett steg rakt ut i trafiken, trött på logiken i en ekvation som kan kullkastas när som.