Helene

Jag saknar mina vänner i Sverige. Jag har saknar dem i tio månader nu. Det är egentligen för länge, men varje gång jag har försökt åka tillbaka har någonting greppat tag kring mina handleder och hållt mig kvar här. Om ett par veckor gör jag ett nytt försök. Den här gången med ett halvt löfte om att kunna återvända.
Jag tror att det kommer fungera denna gången, för med tanken på att komma tillbaka kan jag få ena armen fri och försiktigt bända loss den andra, säga "Du behöver inte känna sådär, jag kommer tillbaka igen".

Det här är ännu ett brev som aldrig blev skickat, men jag skickar det nu, här bland alla ettor och nollor, säger "Snart kommer jag hem".


Helene,

Jag lämnar mitt hus ibland och tänker på hur lång tid det tar att skaffa sig vänner, alltså, riktiga vänner. Som är en trygghet även när de befinner sig på andra sidan jorden. Såna som kan få en att komma tillbaka från en landsflykt, inse att man redan har det man letar efter, men som också förstår att man ändå måste fortsätta leta.

Och jag tänker på dig. På tiden i din lägenhet vid skanstorget, lugnet i att känna sig så trygg att man inte behövede säga någonting ifall man inte orkade. Bara sitta och lyssna, eller berätta allting, precis från början, inte utelämna något som man helst bara vill glömma.
Jag tänker på oss i kassalinjen på caféet.S tressen, de rika kärringarna som såg ner på oss, kön som sträckte sig ut på Avenyn. Det där förbannade caféet som faktiskt gav oss vänner för livet. När jag inte orkar hata det stället så älskar jag det för att det förde oss samman.

Du undrar om jag träffat några trevliga kanadensare, om jobbet är bra, om jag skaffat några nya vänner.
Men det enda jag kan berätta för dig är att här, på andra sidan jorden, är allting precis som hemma. Man sliter häcken av sig för minimilön, oroar sig för framtiden, och känslan i bröstet är lika okontrollerbar.
Det går inte är fly, man tittar ut mot mörkret utanför och inser att det här klotet fortfarande svävar i samma tysta rymd.

Kvällar som denna, när han inte svarar på mina sms och det är två veckor till löning, inser jag att jag lika gärna kan vara underbetald, oroad och hjärtkrossad i Sverige. Där mina vänner tar hand om mig, med kärleken hos någon som vet hur det känns att vara människa.

Helene, när jag lämnar mitt hus i natt tänker jag att jag går brevid dig upp förbi Vasaparken, du har en svart jacka och en blommig sjal. Jag ler när du frågar mig hur jag haft det. Vi går in på pizzerian vid skanstorget och köper in Capriciosa. Jag tänker att det tog lång tid att hitta hem igen.