Skyller sig själv

Jag vaknar på hans halvt uppblåsta luftmadrass. Det är höst och vi sover nära varandra, håller varandra så som människor som vet att allt efter det här ögonblicket räknas. Kylan av tidiga november räknar dagarna som ska lägga sig mellan oss.
Han luktar alkohol och när jag försöker resa mig trillar jag av madrassen. Det är inte första gången men jag tänker att det kan vara den sista. Tre tusen gånger om dagen bestämmer jag mig för att det här inte var vad jag letade efter, lika många gånger vill jag ringa upp honom och bestämma träff. Mina vänner tittar bekymrat på mig och skakar på huvudena.

Jag ger honom en hastig kyss och stänger dörren till hans rum. Brent står i köket och ser förvirrad ut. Han är lika trött som jag och vill inte heller gå till jobbet. Han bär sin bakfylla med en röst som pratar mycket tyst om gårdagen. Jag tar på mina skor och halvspringer upp till bussen. Det regnar och långtradarna susar förbi oss på Memorial Bridge. Mitt liv står still.
En man från Labour board ringer mig för att berätta att arbetsgivarna alltid vinner. Pengarna som min före detta arbetsgivare är skyldig mig går inte att komma åt.
Jag känner mig korkad, dum, som trodde att jag kunde slåss mot det här systemet ensam, genom kanaler som uppenbarligen bara finns där för att vi ska tro att allting har en rättvis chans.
Vi är så svaga ensamma att vi börjat tro att det var så här det var menat att vara, intalat oss själva att det här är rättvisa. Vi säger till oss själva att vi inte kämpade tillräckligt, hoppade av skolan för tidigt, blev gravida innan vi hade fasta jobb, flyttade hemifrån innan vi hittat egen lägenhet, köpte mat innan lönen kommit in på kontot. Vi tror att misstagen i det här systemet är våra.

Det här just blivit juli och någon har beslutat sig för att hoppa från Memorial Bridge. Bilköerna över Second Arrows Bridge har korkat igen hela Vancouver och kön till det enda kvarvarande transportmedlet över vattnet ringlar sig upp över hela Norra Vancouver. Vakterna vid Seabussen räknar noggrant hur många de släpper på. Det är den kanadensiska nationaldagen och det känns som om mitt liv står still. Jag vill över till andra sidan.

Det är november och det känns som om mitt liv står still. Jag känner mig korkad, dum, som trodde att jag kunde fly från orättvisorna på en arbetsplats, bara för att komma till dem på en annan. Jag ville över till andra sidan.
Men problemen pratar inte svenska eller engelska, behöver inte visas eller arbetstillstånd. De blir inte förhörda vid landsgränser eller visiterade av tulltjänstemän. Ingen frågar dem vilka ärenden de har och inga polishundar i världen kan lukta sig till problemen de för med sig. De vet hur man befinner sig på många platser samtidigt.
När jag lämnade Sverige lämnade jag inga orättvisor bakom mig. Jag tog flyget till ett annat kapitalistiskt land, på samma kapitalistiska planet. Utomjordningarna skakar på huvudena och ser bekymrade ut.

Det har just blivit december, det är förra året. Jag har just blivit inkallad till chefens kontor och fått veta att det inte finns något jobb för mig nästa säsong. Allting rasar. Fackligt aktiva är enkla att göra sig av med. Jag sitter på lastbryggan och gråter av ilska. Övertidsersättning är inget som kallskänkor förtjänar. Jag hatar världen mer än någonsin. Jag måste över till andra sidan.

Det är november igen, jag har precis gått av bussen utanför jobbet i Norra Vancouver. Jag känner starkt att det är dags att åka tillbaka till Sverige men tror att det bara är ett tecken på att jag borde äta frukost oftare.

Vad som skadar mig mest?
Mina arbetskamrater som tror att det är deras fel att pengarna inte räcker till utbildning för deras barn, tiden inte räcker för att läsa läxor efter två skift på två olika jobb, orken inte räcker för att älska sin livs kärlek.

Jag frågar mig själv varför det måste vara så här, känner mig sen dum, korkad. Här är jag, oorganiserad, trött och så svag
Just därför.

Det krävs mer än styrkan av två händer för att komma till andra sidan.