This mess we're in

Jag sover mycket lite, står sedan utanför mitt jobb och försöker ta mig in, tänker att det är absurt; varför vill jag in där för.
Städerskan är uppslukad i ljudet av dammsugaren som hon drar som en boja bakom sig mellan pubborden, ingen hör leveransklockan. Mellan persiennerna kan jag se städerskan lyfta sin vänstra arm och torka svetten ur pannan.

Jag sätter mig vid ett av borden på uteserveringen, känner jag efter så känns det som mitten av november. Det är mitten av november och jag ser downtown Vancouver på håll. Downtown Vancouver gör inte mycket väsen av sig på håll. Skyskraporna sträcker sig mot den tidiga novemberhimlen, uppe vid Boundarys ser jag bilarna bilda lämmeltåg in i den här staden. Lastfartygen ligger stilla mellan Lions Gate bridge och Second Narrows, Seabussen glider långsamt över till andra sidan.
Jag längtar hem. Eller bort. Eller jag vet inte, någonting suger inifrån och det känns som om jag håller på att dras in. Sen blir det tyst och städerskan ställer ifrån sig dammsugaren.

Två timmar senare går jag i min uniform ner till butiken vid Esplanade. Jag lägger mina åtta liter mjölk på bandet och killen i kassan frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår bra, men att jag är trött och när jag frågar honom detsamma så rycker han på axlarna och säger “Eww, you know”. Och jag vet, jag vet precis.
Det är den sortens trötthet som får en att gå till jobbet, gå hem, äta, sova och sen gå till jobbet igen. Men ingenting mer. Den sortens trötthet som får en att vilja ge upp alla sina hopplösa försök att hitta något som får en att känna någonting annat än att det borde vara möjligt att producera bättre tv-program. Den sortens trötthet som sätter en ner i soffan och sen tar all kraft och gör det omöjligt att resa sig igen.
Man letar i år efter någonting som kan få en att glömma tomrummet, och så många gånger tror man att man hittat det, lika många gånger blivit besviken, så många gånger att man inte tror att det är möjlig längre. Kärleken blir en handling, inte någonting varmt inuti. Den blir pilen förd över datorskärmen, pekfingret som dubbelklickar på hans namn, blicken från hans facebookbild för trettionde gången bara idag. Den blir det här spelet vi spelar. Spiralen av att inte vara den som hör av sig, paniken i att inte göra det, idiotin i att låta bli. Och att vara en dålig förlorare när man ändå gör det, jag ångrar mig alltid genast. Illamåendet när man inte får något svar.
Man vill ge upp, man vill inte vara med längre. Den här jävla fesjumna sortens kärlek som bara ringer när den är trött på att sova ensam, som glömmer bort planerna på att gå till akvariumet, inte bryr sig om vilken sorts chips du gillar bäst. Jag hatar den och jag hatar det faktum att jag tror att jag behöver den.

Men jag tar mina åtta liter mjölk, går upp till jobbet igen. Jag byter om långsamt, missar bussen hem, står lutad mot en betongpelare vid Lonsdale Quay. Kommer hem, rostar en macka, somnar, vaknar, drar pilen över datorskärmen, dubbelklickar på hans namn, möter hans blick för trettionde gången bara idag.

Ibland tror jag att jag gett upp.