Skriver den här historien baklänges

Kvällar som denna kan jag uppskatta avståndet från jobbet ner till bussen, favoritlåten i mina öron, ett vänligt ord från Danny på jobbet, människorna som vill mig väl.

Jag kan gå i kylan av sena oktober och känna igen mig på gator jag aldrig tidigare gått längs, jag kan föra händerna mot mina läppar och blåsa liv i mig själv.
Kvällar som denna stänger jag ner säkerhetssystem och låtsas att jag inte ser murarna som annars håller mig hårdare än sten.

Jag skrattar helt högt för mig själv och sen ler jag, för jag tänker på alla tillfällen då jag trott mig vara så ensam att jag inte haft någon annan att prata med. Det är de ögonblicken jag kommer önska att jag sett tydligare längre fram.

Kvällar som denna kan jag tänka på dig som en värme och inte som ett avstånd, kvällar som denna bär jag min tvillingsyster så nära att jag ser hennes spegelbild i skyltfönsterna vi går förbi och jag vet precis vad hon skulle säga om jag frågade henne vilken låt som skulle vara soundtracket till den här kvällen.

Kvällar som denna finns det inga världshav mellan de älskande.
Jag bär mina vänner som ett pansar och övertygelsen om att tyngden över mina axlar snart kommer lätta som solidariteten mellan tusentals; som en styrka.

Kvällar som denna slår tiden baklänges, han sitter framför sin dator, skriver bort orden tatuerades in i september, trycker send och jag ser det tydligt nu, meddelandet han skickat
“I miss you”
Som ett utropstecken.