Receptet på en lyckad kväll

Äpplepannkakor med kardemumma.

3 ägg

3 dl vetemjöl

6 dl mjölk

1 krm salt

1 skalat, rivet äpple

en skvätt kanel

två skvättar kardemumma

vispa äggen med hälften av mjölken, tillsätt mjöl och salt

vispa i resten av mjölken, riv i äpplet och krydda

vispa klumpfri

sätt på Tomas Andersson Wij-"Vi är värda så mycket mer"

tillsätt ett tåg som rullar in på göteborgs central,

en spårvagn som svänger ut på snabbspåret och tar en av passagerarna från det tåget ut till nordöstra förorterna

vänta tills det knackar på köksfönstret, någon öppnar dörren, står i hallen, säger;

"fan vad gott det luktar, jag är skithungrig"

servera med lime och äkta kanadensisk lönnsirap

Kungsportsavenyn 39

1.
vintern är en dimma över göteborg tvärgator
spårvagnarna pressar sig upp för backen förbi götaplatsen
bussarna glider baklänges ner längs avenyn
på caféet där jag arbetar anställs inga mörka diskare längre eftersom ägaren anser att de jobbar dåligt, dock går indier bra så länge de är män, min vän som sökte jobbet blev diskvalificerad redan innan hon hunnit lämna en ansökan, tjejerna ska stå i kassan

vissa dagar svär vi i kassalinjen, åt kön som letar sig ut genom entrén, åt fuktskadan som gjort golvet buckligt så att man måste springa mellan kassan och kaffet med finess så att man inte ramlar, åt att vi inte hinner göra ett bra jobb - bara knappt göra det
så vi svär tyst och hälsar ännu en gäst välkommen med ett leende

på kylen uppe i kallskänken hänger en lapp
“Se upp så att du inte får kylen i huvudet!” och vi lär oss efter ett par försök att rycka upp och slänga igen den i ultrarapid, utan att klämmas fast mot kallskänksbänken
man skulle kanske kunna säg att det är en del av vår yrkesskicklighet, tillsammans med att knyta näven i fickan och upprepa tankemantrat “håll käften och ta emot, annars behöver de dig inte imorgon, hyran, maten, slippa stängningspassen”

efter ett par månader, år bakom kassan på Avenyn är vi bäst på att le sarkastiskt åt överklasskärringarna som ser ner på oss, som inte är vana vid sarkasm från tjänstejonen så det går inte riktigt fram

när kön tunnas ut samlas vi i kallskänken
snackar skit om vad som hände i helgen, vem som hånglade med vem och planerna för framtiden
hur vi ska ta oss ifrån överklasskärringarna och träningspassen i kassalinjen

vi planerar men vet hur många såna planer vi redan rört oss förbi
månaderna blir till kvartal och vi som varit med ett tag ser direkt hur länge varje ny tjej kommer orka
de flesta bara ett par månader, de som pluggar och bara jobbar extra oftast längre och varför just vi stannat längre än snittet på 3 månader analyserar vi inte

vi trycker kortet i stämpelklockan och försöker verka oberörda när diskarna kommer in i omklädningsrummet medan vi byter om
ägaren satsade på lyxiga toaletter till gästerna istället för två omklädningsrum
indierna blir oftast väldigt generade

jag och h rör oss ner längs Avenyn, korsar spåren och ett snabbt hejdå
vet att vi ses om ett par timmar igen

En höstnatt i december

jag passerar din lägenhet en höstnatt i december
tittar upp mot din balkong och funderar på vad avståndet mellan dig och mig beror på och hur du ändå lyckades nå fram till mig ibland

en av de första gångerna vi träffades berättade du att jag börjat dyka upp i dina drömmar, och att jag alltid var hård och kall, att jag alltid förrådde dig
vi kände inte varandra då och när du blev full pratade du jämt om en gammal vän som fyllt sitt badkar till bredden när ni var sexton
du gick aldrig på begravningen
och jag berättade aldrig för dig om michel, om han som inte tog studenten med oss utan valde en sten utanför ÖstraSönnarslövs kyrka istället
jag har fortfarande svårt att förlåta mig själv för att jag aldrig varit där
jag antar att jag är som du
kan inte förhålla mig till slutgiltiga farväl, gamla vänner som inte finns där ute någonstans, i en annan stad, med nya vänner

en kväll kom du hem till mig och satte dig på en stol i mitt kök
du sa att du inte orkade låtsas att du inte behövde henne mer, att du glömt att du inte älskade henne längre och ringt upp henne mitt i natten en vecka tidigare
du frågade mig varför man gör så mot sig själv,
tittade ut över en mörk innergård och sa att sorg är något så fruktansvärt egoistiskt
vad svarar man på det?

nätter som den var våra riktmärken, flytvästar, livlinor
men också det som höll oss kvar i något som gjort oss illa alldeles för länge
nätterna vi inte orkade gå och lägga oss
ljudmattorna som bar oss till en lite ljusare morgon
eller in i en sömnlös vila

det kunde gå veckor, månader, ibland år, mellan de tillfällen då vi orkade höra av oss till varandra
men i perioder byggde vi våra liv kring det som kom att bli du och jag
kring en vag känsla av gemenskap
kring de osynliga murarna

när jag flyttade från stan hade det gått år sedan vi träffades och även om det inte var ett avstånd så hörde jag inte av mig
inga meddelanden på telefonsvaren, inga tunga avskedsbrev
bara ett ögonkast mot din balkong, och en tanke på vad avstånden mellan människor egentligen beror på
och vad det är som gör att vi ibland lyckas nå fram till varandra, ändå

Söt och snygg kallskänka söker seriös arbetsgivare..

det här kan vara jobbet för mig....

"Tjänst
Vi söker en söt och snygg tjej till kallskänken.
Restaurangen är lunchrestaurang i centrala Göteborg, och arbetstiderna är lagda mellan 8-15. Tjänsten är en timanställning tills vidare, med 1-2 veckors prövotid.
Utbildning är inte ett krav men sökande får gärna ha erfarenhet från café eller som restaurangbiträde.
Tillträde
Vi ska tillsätta tjänsten snarast.
Lön
Lön enligt överenskommelse."

"söt och snygg" alltså
ja, jo, men visst
det gäller ju att ha rätt kvalifikationer för att klara jobbet
vad skönt att vilken idiot som helst får starta företag i vårt land
det kallar jag en arbetsmarknad för alla

alla idioter, söta och snygga alltså

"Är allt bra med dig?"

du ringer mig och säger att du mår bra
att livet känns rättvisare nu och att du börjat göra musik igen
att du tittar dig i spegeln ibland och undrar på vilket sätt du var annorlunda då
vad vi gjorde för fel

du berättar att din syster flyttat utomlands och
att du förstått nu att man inte kan förbereda sig på
vad som händer när dagarna blir veckor, månader, år
att livet inte är ute efter dig längre

och jag tänker att det fanns ett ögonblick då du förstod mig
att det kanske inte spelar någon roll nu men att det fanns
ett enda tillfälle då du verkligen kunde gnistra in ljus i mig och
att det var det enda som räknades;
ett enda ögonblick då du verkligen var min

I november

vissa nätter saknar jag verkligen känslan du gav mig när vi gick ut till bergsjö centrum och höll problemen på avstånd med en "bergsjön special"

pizzor med pommes kan verkligen knepet att

låtsas som om allt är som vanligt

Bandet

kom igen nu då!
för nu börjar det dra ihop sig och jag behöver fortfarande ett band
så här lät det när det begav sig, nu ska det låta annorlunda
kontakta mig fall ni vill vara med
vi har ju en spelning och allt

Solidariteten

vi sitter på ölkaféet och dricker en öl, går tillbaka till din lägenhet och du sätter på någon franska svartvit rulle från femtiotalet
regissören heter nått som påminner om "tryffel" och jag tänker att hela situationen känns väldigt 2003,
så bekant på nått vis
men en timme in på den filmen tröttnar du på att vänta och stryker mig på underarmen
lättar på trycket och tar min hand

någon sorts kärlek
eller ja,
solidaritet kanske man kan kalla det

ja, solidaritet

jag passerar folketspark, simpan, ställena som var mina och någonannans för bara ett par månader sen
förundras över att jag inte låst mig i den känslan
tänker att det är väl som vi konstaterade för ett par timmar sen på den krogen;
att vi har punkter i våra liv som just nu håller oss ifrån att hänga upp hela våra liv kring såna stora känslor
en trygghet som får oss att stå stadigare
även om min syster sa att det är förunderligt hur lätt jag låter mig dras med

jag promenerar hem över möllevångstorget en tidig morgon kring jul och någon typisk möllevångsbo har slagit in sina gamla kläder och lagt under granen på torget
det är ungefär som man kan förvänta sig på möllan

och jag känner att malmö skulle funka
fast att det faktiskt är Kanada som lockar mest

Varmt blod, kallt stål

det är med en känsla av vemod större än en tysklandsfärja som jag står i köket och för sista gången slänger ett blomkålshuvud på duttkocken när han föreslår att jag ska byta yrkesbana och ställa mig vid rosenlund, sista gången vi lägger hundratals tallrikar med nån flott rätt som jag försöker lära mig att uttala, sista gången tröttheten tar över och allting urartar i att någon tar upp jakten på mig och hämnas något jag kanske sagt genom att kasta tomat- och persiljegelé i nacken på mig

sista gången jag känner att allt som dom vet vill jag veta
sista gången jag plockar upp anteckningsboken och får ett nytt recept


här i alla fall


och idag stod jag i källaren och berättade om mitt glödande hat över allt som hänt de senaste veckorna för en kallskänka när chefen svänger runt hörnet
nu slipper jag fundera mer på vad jag ska säga för väl valda ord på fredag innan jag går hem
det mesta blev sagt
och det kändes mycket bra i mitt glödande hjärta

vi går på afterwork och man fattar att kockarna har pubrundorna i blodet
och hjärtat på rätt ställe
någon lutar sig fram och säger att jag ändå måste till något bättre ställe
"du kan inte stå här och harva ändå, du ska göra nått större"
och de kommer fram till mig i kallskänken
säger att det är förjävligt det här
men att "jag hörde att dom sökte folk där och där, jag rekommenderade dig"

sista gången vi jobbar ihop
men brevid känslan av vemod har jag lagt en plan på att åka till Kanada
den finaste brodern tror på föredelningspolitik och betalar min biljett för att jag ska komma över till honom
han tror att jag behöver komma bort och jag tror som honom
och vet inte riktigt om jag hoppas på att jag kommer tillbaka eller inte

planen är en månads semester långt härifrån
och det känns bra
men i smyg söker jag arbetstillstånd och letar efter ett nytt kollektiv


i Kanada

Punkten

de sa att det var som ett ögonblick av insikt
en nanosekund av något fasansfullt

de sa att himlen föll mot havet
att allt redan var krossat av drömmar

de sa det med ett lugn i rösten jag förut inte hade hört
och jag min jävel trodde dom

Florence Valentin

jag är oinspirerad


i fredagskväll höjde jag nävarna för att slå ner en tjock punkare som i fyllan gjorde allt för att förstöra en snygg konsert

min syster tyckte inte att man skulle slåss och gick emellan


kanske var det tur, även om det hade känts befriande att få in en riktig käftsmäll
fast det är egentligen helt andra människor som förtjänar stryk

"Du måste bocka och ta i handen, ta skit från chefen eller få sparken.
Klara du med det, eller skulle du säga "nej!"?
Du skulle säga "Nej, aldrig nånsin mer, nej, inte på min planet!"
Du skulle säga "Nej!"om det här var den fria världen."

tyvärr är inte detta den fria världen och tar man inte skiten så får man sparken

på fredag blir jag arbetslös
men innan dess är det krig


gerillakrig



och sen ska jag vila i en helg i malmö
och besöka en gata i blekinge
och hoppas att chefen får en riktigt pissig jul med en massa mail att besvara
det unnar jag honom

Värt att fira

det skönaste;


åka hem till en av de finaste och låta vännerna hålla en över vattenytan


andas åt en ett par timmar

kanske köpa med sig en flaska champange för att man hoppas att det för en gång skull ska finnas något att fira

och
som en självuppfyllande profetia
när man inser att det verkligen fanns det
känna ett leende växa över ens ansikte, i hjärtat

och på väg hem;
livet bjuder till, skickar blickar från mannen på spårvagnen snett emot



våren blir ljusare


för jag har verkligen de finaste vännerna och de absolut bästa kamraterna
som inte låter mig ta nån skit när jag egentligen inte orkar stå emot
ger mig kraft
att slå tillbaka

förlåt min otydlighet. det kommer klarna.

Befrielsen

jag funderade på det idag
vad man gör för att klara av såna här veckor
såna här månader
såna här år
hur man orkar leva i det här skitsamhället

dels handlar det om människorna
som lyfter en och vet hur man gör för att överleva
som ringer, messar, mailar, ger blommor
får en att förstå att man inte är ensam

men i stort handlar det om att putta skiten ifrån sig
leva i hoppet om en bättre dag imorgon, nästa vecka, nästa år
organisering och kamp
att hitta en väg framåt som leder ut ur allt som gör en illa

och människorna då såklart

och kanske om ett telefonsamtal från någon som kommer få våren att komma lite tidigare nästa år, förhoppningsvis, kanske, en kontrast och något som tänder mig
men det vet vi inte än
och om det här:




så, det är så här det är
en trötthet över allt som är
skiten man vadar sig igenom
blir trampar på
hopplösheten

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielsen

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar och halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädjen

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisan

så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraternas ögon
tysta arbetsplatser
livegen

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelande resurserna
hoppet

istället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
möjligheterna tydliga
drömmarna möjliga
förverkligandet inte en omöjlig dröm
verkligheten för alla

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger;
du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre
socialismen är här
nu

hej chefen!

idag är jag hemlig
ordet sprider sig och tekniken talar om för mig att det hittat hit folk från inifrån min arbetsplats
och det är ju knappast mina arbetskamrater som står i köket och surfar under lunchruschen

så nu blir det bara hjärta och smärta ett tag
eller såna där dikter som kanske verkar handla om gröna sommarängar, hästar och arbetsredskap men egentligen handlar om helt andra saker och chefer



och tack för allt stöd
verkligen
jag behöver er

Yrkesskickligheten

vd:n ringde och han och den personalansvariga vill träffa mig på måndag morgon
kommer förmodligen bli erbjuden något okvalificerat arbete utanför köket, bli flyttad från mina arbetskamrater
efter det mötet ska jag träffa en ombudsman från facket och diskutera hur vi ska göra

kändes lagom motiverat att gå till jobbet imorse och fixa miljoner baguetter, frallor och det där jäkla julbordet som blev flyttat så att jag var tvungen att börja kl 7 på morgonen

känner mig tröttoch arg
på att dom försöker förklara det här med att jag är en dålig kallskänka
när alla fattar vad det beror på
speciellt när en av anledningarna de angav var att jag var "negativ"
mina arbetskamrater skrattade när jag berättade det
frågade om chefen överhuvudtaget varit i köket sen jag började för fem månader sen
men det är klart som fan man är negativ till att vi inte fått någon övertidsersättning, till att arbetstiderna ändras från dag till dag, till att han ifrågasätter vårt arbetstempo när vi uppenbarligen står och sliter för att allt ska bli klart i tid


jag är en grym kallskänka
och förstår de bara sitt eget bästa och ger mig mitt jobb så kommer jag bli ännu bättre

nu förtjänar jag en öl
tack

Allt skulle gå bra

allt skulle gå bra

vi skulle lämna avdelningen “Tordyveln” och börja 4an
skulle bli äldre och äldre tills vi kunde överge fritidsflaggans färgglada konturer
vi skulle växa upp och allt skulle gå bra
åren skulle ta oss till vintrar med overaller i rätt storlek, arvegods i rätt modell
pengar som räckte till något extra någongång
och pappa skulle hitta ett jobb, ett sätt att bli hel igen

vi skulle börja på högstadiet och vännerna skulle vara schysstare, maten godare, lärarna rättvisare
vi skulle träna fotboll varje kväll för att slippa vara hemma
skulle växa upp och flytta till nått bättre
slippa skriken mellan väggar
vi skulle upptäcka en utväg, skiffert som skulle få bitarna att falla på plats
förklaringen till hur prövningarna gjorde oss starkare, hårdare, kallare
vi skulle ta E22 bort från meningslösheten

allt skulle gå bra
vi skulle börja gymnasiet i samma förhoppningar och löften
allt skulle bli lättare
konkurrensen skulle vara något nyttigt, valfriheten stor och vi skulle få umgås med folk med andra erfarenheter, som skulle göra oss till bättre människor
tjejen vars pappa inte hade problem med alkoholen utan med att placera sina miljoner rätt, killen som aldrig förstod varför städerskorna strejkade och skräpade ner lite extra
vi skulle stå med studentmössorna i luften och jubla
inte med mössan i hand, nersänkt huvud, utanför arbetsförmedlingen
för
framtiden skulle vara ljus, cheferna skulle vara rättvisa, lönerna rimliga och tempot mänskligt
det skulle finnas arbetsglädje
vi skulle jobba hårt men det skulle löna sig, vi skulle få nått tillbaka efter att ha gett i 18 år
saker och ting skulle bli enklare
bara ett år till
bara ett år till
sen lösningen
för allt skulle bli bättre
vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa
vi skulle inte vara rädda för att säga ifrån när någon trampade på oss
vi skulle bli människor
och
allt skulle gå bra

-----------

ett gäng av mina arbetskamrater tågade in på vdns kontor idag

imorgon får jag besked

vill inte behöva dra igång allt

vill bara ha mitt jobb

men måste man så måste man

annars är man bara en lite lort som tror att saker och ting blir lättare och bättre av sig själv

jag försöker att inte vara någon lort, varje dag

Andra bullar

jag vill ha mitt jobb tillbaka

vill göra 240 halvfrallor på en timme en tidig lördagmorgon

vill skämta med duttkocken om någon som är allergisk mot fisk när han haft ostronskivling i salladen

vill tjafsa kärleksfullt med j om huruvida facket egentligen gör någon nytta

vill stå i kallskänken och snacka om gamla arbetsgivare med a

skräckexemplen man aldrig trodde skulle kunna jämföras med min nuvarande arbetsgivare

vill gå bort till kockarna och känna att jag lärt mig något nytt, idag igen

vill sitta i skiten en hel jävla dag för att vid klockan fyra inse att vi fixade det tillsammans, jag och mina arbetskamrater

men det är som det är.

och det börjar röra på sig, det är allt jag kan säga,

mer vågar jag inte

imorgon;

jenny vs vd:n

arbetskamraterna vs chefen

sen blir det andra bullar

Motoffensiven

jag är trött
trött på att kämpa för sånt vi redan vunnit;
för övertidsersättning, för halkfria skor
för att få behålla jobbet även om man säger att vi ska fan ha allt det där



trött
men blir litelite piggare när mina vänner pratar om att:
starta en facebook grupp
skickar "en sång för modet"
säger att jag ska kriga hela vägen ut
"Låt dem bära ut dej och hämta nycklarna med indrivningsman."
uppmanar mig att ta tillfället i akt och flytta närmare dom
"det här är ödet. det är nu det sker. flytta till malmoe!"
säger att det är en komplimang på nått sätt, att inte kunna låta bli att bråka med de som bråkar så mycket att dom försöker göra sig av med en
och smset från en arbetskamrat "hej, du jätte snäll kompis och glöm inte utan problem det går inte människa vänliga A" och min kallskänkskollegas " hej vännen. hur känns det? än är ju inte sista ordet sagt!"

och smider planer som ska ge mig jobbet tillbaka



för just nu har jag sån huvudvärk att jag inte riktigt orkar själv

men det kommer

den kommer

motoffensiven



bara vänta och se



än är inte sista ordet sagt

riktigt jävla förbannad

jag blev vald till platsombud för kanske 20 dar sen
vi stred om vår övertidsersättning för ett par veckor sen
för ett par dagar sen hävdade chefen att vi skulle vara ännu fler kallskänkor nästa säsong


idag kallade han in mig på sitt kontor och sa att det inte fanns något jobb för mig efter jul



nu är det krig
föreningsrättskränkare är de värsta människorna på hela jorden

Allt till alla!

helgen v 48 var den bästa

allt man ville ha kunde man få

fick man

och mobilen blinkar till med ett löfte om att min ostädade lägenhet ska få en ny chans att visa upp sig, lite mer förberedd på oväntat besök

**************************************************

ta vad du vill ha! vs orkar inte 1 -0