Operation Iraqi Freedom

Följetången på temat kring att Irakkriget nu går in på sitt femte år. Här hittar ni de andra; Människan behöver hjälp, De namnlösa, Regn, Krigsvåren 2003


David,

Om de släpper fler bomber säg åt dem att det nog inte räcker med ett förlåt längre
Om det hittas fler massgravar och föräldralösa barn, hälsa dem då att jag nog inte är intresserad av att komma på nästa toppmöte, eller gå på nästa galamiddag tillsammans, hälsa dem då att jag inte tycker att det är klädsamt att ha en kavaljer med blodiga händer, att det faktiskt förstör min aptit en del
Om de rullar fram en pansarvagn till säg åt dem att jag inte kommer stå där vid flygplanet och le när de kommer hem igen, hälsa dem då att jag inte tänker göra mig besväret att posera framför kameran på nästa regeringsmöte
Om de skriver en bok till om att rättvisan har ett pris snälla be dem punga upp själva, ärligt talat; jag tror att de har mer råd och snälla du, fråga dem hur många människoliv aktieägarna kräver idag, jag bara undrar, jag bara undrar
Om de skickar ut en enda CIA-agent till be dem åka hem igen, snälla be dem sätta fast de verkliga bovarna snälla be dom att inte komma tillbaka
Om de skjuter en enda demonstrant till snälla säg åt dem att det är svårt att försvara sig mot david, snälla du, varna dom för människomassorna utanför nästa toppmöte, be dem bära hjälm snälla du, be dem att inte komma överhuvudtaget, för deras eget bästa
Om de på något vis inte vill ha med dig att göra, om de på något vis inte lyssnar, rentav bygger murar och reser stängsel omkring sig, snälla gå inte därifrån, snälla ring mig så kommer jag också (skriker vi tillräckligt högt ringer det i kristallglasen)

MKH /Jenny

Kom

kom när de släckt ner och bett dig dra åt helvete
när rälsen tystnat och staden visar vägen med blinkande trafikljus
kom, men lämna bagaget i hallen, lämna regnet i trappuppgången och allt som tvingar dig att fatta livsavgörande beslut i en helt annan stad

kom när du tröttnat på att stå till svars för sånt du aldrig valde
när tjejen har lämnat dig och vännerna flyttat utomlands
kom, men glöm all tid som la sig mellan, alla anledningar till att låta bli
hitta tillbaka till bilden av något glödande i din hand i augusti

kom när dimman lagt sig mellan staden och människorna
när de korsat gränsen och du inte orkar mer
kom, men lämna inga avskedsbrev, håll inga hejdåfester och om de ändå undrar vart du ska;
be dem att inte följa efter

kom när du bara måste lämna allt
när avstånden krymper
och du inte får plats
kom när det äntligen blivit vår tur och
sommaren lägger mörkret bakom oss

Betryggande

idag har jag spelat fotboll

jag har ont i hela kroppen och om ett par timmar bär det av till kvällsskiftet på Deuce restaurant

igår jobbade jag på centro grill på "garde manger station", kallskänksstationen

har varit riktigt nervös inför mina första dagar på restaurangerna här, men såfort man kommer in i köket så släpper det och man känner sig som hemma igen

snacket, tempot, sammanhållningen

precis som i Sverige,

och jag inser att ett kök är ett kök är ett kök

och trivs

vi har Carlos, mannen från sydamerika som hoppas på att snart få arbetstillstånd, men tills dess är mer eller mindre beroende av arbetsgivarens "goda vilja", ja, ganska livegen alltså

vi har Ando, japanen som kom till Kanada för kärleken och säger "it's like in Cuba" när jag berättar att det är gratis att gå på Universitet i Sverige

vi har Thialan, den tyska kocken som egentligen ville jobba i Los Angeles men som inte fick greencard pga sitt efternamn och sin "terrorist look", han svär att aldrig sätta sin fot i staterna eftersom han inte vill stödja ett land "with aparteid"

och jag, en svensk som får kommentaren av en i servisen (ja, servitriserna alltså, de kallas så, servisen) att hon aldrig sett en tjej jobba i ett restaurangkök

konstigt tycker jag

så det är väl inte riktigt som i sverige kanske

men nästan

motsättningen mellan kökspersonalen och servisen finns där i alla fall

ibland skämtsam och ibland allvarlig

köket tycker att servisen är lata och inte bär ut maten i tid och servisen tycker att köket strular med beställningarna och bossar, typ

jo, jag har verkligen saknat det här

med allt vad det innebär

Långpanna

Jag luktar vitlök om fingrarna,
har en tryckande huvudvärk
och lyckades tjuvåka bussen hem.

Idag jobbade jag min första dag på en restaurang här i Vancouver. Jag har saknat tröttheten, snacket i köket, att ha arbetskamrater. Har saknat att ingår i någonting och att använda mina händer.
Imorgon ska jag provjobba på en annan restaurang och kanske ännu en i nästa vecka, inga problem att hitta jobb här inte.

Men det är som det är i den här branschen, problem, här och i Sverige.

Omklädningsrummet på dagens restaurang bestod av en toalett/städskrubb där alla i personalen skulle byta om och därefter var tvungna att förvara sina saker i.
Och lunchen? Jo, den åt man stående i korridoren bakom köket samtidigt som man fyllde och tömde diskmaskinen.
Samma sak som på många arbetsplatser i Sverige, och det är inte ovanligt (varken här eller hemma) att kökspersonal jobbar "långpanna", alltså att man jobbar ca 14 h på raken.

Tänk 14 h på raken utan att ens ha möjlighet att sätta dig ner när man äter.

Mina nya arbetskamrater berättade för mig att övertidsersättning aldrig betalats ut och min kallskänkskollega från USA var osäker på om det finns någon ersättning för obekväm arbetstid i Kanada, men på den här restaurangen betalas det i alla fall inte ut.


jag är trött
jag luktar vitlök
och har ont i fötterna
men känner mig
lite mer levande

När framtiden kommer

hade vi kallskänkor varit lite bättre organiserade hade vi också haft råd att bo i skyskraporna

men här ligger lönen kring 60kr/timme
ob och övertidsersättning existerar i princip inte

åh, jag som så gärna vill bo i en skyskrapa med gym på 10 våningen och pool och bastu på källarplan

fan


klassklyftorna här är enorma
ett stenkast från skyskraporna downtown, samlas miljonstadens mindre lyckligt lottade
till de olympiska spelen 2010 planerar staden att skeppa undan dem och försöka gömma de lite längre ut från stadskärnan

kapitalistisk logik

och ja, varför ta tag i problemen när man kan gömma dem långt borta där man slipper se dem!

jag har fått ett jobberbjudande på en lyxig finedining restaurang uppe i ett överklassreservat
frågan är om jag står ut med att ha överklassen så nära mig varje dag
ta emot dricksen som de lämnar med en välvilja som bara överklassen har råd med

det värsta är nog inte när de ser ner på en när man står bakom disken och tar emot deras pengar, utan när de ser på en som en jämlike- hade de levt mitt liv hade de kännt avgrunden mellan oss
en dikt på detta tema är på väg.

jo, jag vill gärna bo i en skyskrapa

jo, jag ska bo i en skyskrapa

snart nog...

När man inte riktigt trivs på jobbet

solen skiner här
jag söker jobb
det finns många jobb att söka
men att jobba på "Fet´s" låter jag nog bli, koll här:



Fet's
Reply to: see below
Date: 2008-02-18, 5:44PM PST

The place is cursed, it's true, the odd thing is it's hard to describe.
-maybe it's the micromanagement.
-maybe it's the security cameras.
-maybe it's the little things like charging for meals.
-maybe it's the condescending signs.
-maybe it's the feeling of hitting a dead end.
-maybe it's the tacky murals...

but a lot of people exit those doors happier than they were going in.
It's sad, Eric is almost a good boss.
Location: east van
Compensation: not enough

Människan behöver hjälp

Den här dikten skrev jag till ett event i Göteborg 2004 eller 2005 som hette "Människan behöver hjälp".
Minns inte riktigt hur det var men där var någon kändisförfattare som hade skrivit en bok eller liknande som hette just så, "Människan behöver hjälp".
Mitt bidrag blev denna dikten.
Det här är mitt fjärde inlägg på temat kring Irakkriget, som nu går in på sitt femte år.
Här hittar ni de andra; De namnlösa, Regn, Irakkriget 2003.



människan behöver hjälp
men det är vårvinter och danmark skickar trupper mot irak
finns ingen tid för värme i år
det faller slask från himlen och vi kan inte fly ifrån oss själva

om allting var trasigt förra året så är det nu det ska falla sönder
pansarvagnarna rullar sakta över ökenvidderna och i Falludja spränger en 18 årig man sig själv till döds i en valkö
det finns ingen skola att gå till, inget jobb att vara arbetslös ifrån, fortfarande ingen demokrati som inte spränger folk i bitar

kanske behöver människan hjälp men det är ett nytt år nu och rubrikerna skriker lite tystare,
de stora demonstrationerna orkar inte mer, kan inte överleva ockupationen
var du en av de som gick där på gatorna och skrek, en av de som hörde mullret av pansarvagnarna anfalla?
vad gör du och jag nu?

kanske vaknar vi med årets värsta bakfylla och även om vi inte minns gårdagen så vet vi att den i alla fall var värd det
vi har besökt varenda bar
älskat på varenda restaurangtoalett, målat våra meningar med spritpenna ovanför varje väggslut, skrivit oss bort från dikten på tapetserade och kaklade ytor

kall februari nu men skiner solen imorgon lovar jag dig att inte se det som ett tecken
den här staden är inte symbolisk, till och med kanonerna utanför sjöfartsmuseet kommer tas i bruk igen

vi behöver inte fler vapen
vi har redan skrivit de här dikterna så många gånger;
om 30 000 grönklädda män som rör sig över stora fält,
om bomberna som föll, och fortsätter falla

på Gazaremsan har ockupationen bytt hemland mot flyktingläger
terrorlagar frihetskämpar mot terrorister
hopplösheten stenar mot bomber
någon som vägrar bära kulspruta på ockuperad mark blir stämplad terrorist
barn som kastar sten mot gigantiska krigsmaskiner faller tyngdlösa mot marken för att föda ännu en självmordsbombare med sina livlösa leder
det finns inga vapen med vilka vi kan läka sår
inga bomber med vilka vi kan spränga oss fria
men någon har byggt en femtusen meter lång mur mellan bosättningar och flyktingläger - slagit upp stängsel och grävt skyttegravar i den trädgård ingen släppt in dom i och det börjar bli svårt att göra sig hörd med annat än bomber nu

det är februari och vi ska bara lämna allt, inga telefonsamtal eller bortflyttningsfester denna gången, inga diskreta avskedsbrev
men kommer det verkligen ta oss någonstans, kan vi verkligen röra oss så

men visst fan behöver vi hjälp
står vid chipshyllan och kan inte bestämma oss för dill eller gräslök, räfflat eller lövtunt
står i baren och kan inte bestämma oss för blont eller mörkhårigt, smalt eller muskulöst
står på fotbollsplanen och funderar på att flytta våra pensionspengar,
men vafan, vart?!

våren kommer med snö i år och de offentliga platserna krymper
vi måste göra oss hörda
lära oss älska i dagsljus,
eller att låta bli

snön smälter nu och det första säkra vårtecknet är att uteliggarna har börjat dekorera parkbänkar med krossade tomglas igen
så visst fan behöver vi hjälp
hjälp med att orka
hjälp med att ställa oss upp
för en gång skull ta ställning
säga “nej”

Mellan världshav

jag antar att det var så här det skulle gå
med sporadiska telefonsamtal bara ibland
en artighet jag aldrig trodde var möjlig mellan två som
rörde sig så långt ifrån bekanta fysiskt möjligt

och det var väl här vi skulle hamna
på vars en sida om atlanten
med så många kubik världshav mellan oss som möjlig
rörande oss i förhållande till varandra
på ett förutbestämt avstånd
följande säkerhetsbestämmelserna

det var väl hit vi skulle
till två helt olika sorters liv
med raderade sms, världsomspännande adressändring och
dygnslånga flygresor
bort ifrån varandra

där avstånden är de kortaste sträckor vi kännt
i jämförelsen
med bilden av din kropp mot min
så nära här

Hamburgarna är billiga och vattnet smakar klor

jag har en text som jag sparat på en hel månad för att lägga upp den idag, på 5 årsdagen av de stora fredsdemonstrationerna den 15 feb 2003
de som vet hur litet mitt tålamod är borde också förstå hur jobbigt det varit att vänta
men nu ser den ut ungefär såhär när jag öppnar filen;


j¤¤¤¤%%&//&%¤#"#%&()=(/&%¤#"#¤%&/()(/&%¤#"!"#¤%&/()(/&%¤#"

och sån poesi sysslar inte jag med

tills mina tekniska problem är lösta
kan jag berätta att det regnar i Vancouvers östra förorter
att bilarna på gatan är av amerikanskt snitt och att här äger man gärna sin bostad själv,
viket resulterat i en onödigt utbredd stad och långa avstånd,
för självklart är det en liten villa man ska äga, inte en lägenhet

hamburgarna är billiga och vattnet smakar klor
på flyget hit skrev jag en dikt om klassförtrycket och pratade med en mjölkbonde från Saudiarabien

the immigration officer behandlade mig väl och de kinesiska kvinnorna med en aning mindre respekt
för ett par månader sen dog en polsk man där, då han inte kunde göra sig förstådd och istället blev "skjuten" med en elpistol, ett vapen som fortfarande anses ofarligt av myndigheterna

så ja,
allt är som vanligt
och idag ska jag skaffa mig ett social insurance number
ikväll kanske vi ska gå på något som kan beskrivas som en pubrunda med balettinslag

klockan är 09.28 fredag morgon

Gate 21B

jag pratade med f i natt
och fick panik när jag insåg att min välplanerade flykt från Sverige hade en knapp tidsmarginal,
en av nackdelarna med att bo långt ute i förorten är att det tar ett bra tag att ta sig ut till flygplatsen, och att det inte ens går några vagnar när man som bäst behöver dom

jag ringer min syster som i min handlingsförlamning ringer och bokar en taxi åt mig
när jag står där och väntar på den kl 03.30 på morgonen är jag tacksam för att hon räddade min enda timmes sömn
och jag funderar på hur jag ska klara mig i Kanada när jag inte ens kan ringa och boka en taxi själv

men min taxichaufför önskar mig lycka och välgång i livet
och Özgan frågar om jag vill ta över hans internet på Sidewalk Express när jag slår och rotar efter småmynt
det finns kanske hopp


jag har köpt lite extra djungelvrål och åt fiskgratäng till frukost, det var rester som jag värmde
men trycket mellan revbenen är kvar och de stora ytorna skrämmer lite

jag skulle kunna erkänna att jag är livrädd,
men det gör jag inte
för det känns som om jag är på väg
eller som om jag verkligen behöver sova

ja, jag behöver verkligen sova
på Dundas St i Vancouver

Är inte rädd för att be om hjälp

såhär kan man ju inte lämna sin lägenhet till sin hyresgäst

men jag är sjuk

och orkar inte riktigt

behöver lite uppmuntran

hjälp mig!

Sen du gick

dagarna har gått fortare sen du gick
och platserna börjar få andra innebörder
jag saknar inte längre din hand i min sena nätter på väg hem längs kalendervägen
drömmer mycket sällan om det som var du och jag
i en gemensam lögn

för jag har pressat mig vidare in i det här livet
gått längs våra gator ensam och träffat människor på väg till samma platser som mig
lärt känna någon som ibland når fram genom det som gör att
dygnen känns oändliga i början av februari

men när det regnar och jag går förbi vasaparken
kan jag fortfarande känna dina ögon bränna som julisolar
långt in i mig

Över atlanten

på torsdag morgon kl 04.20 lämnar jag min lägenhet och tar flyget till Kanada

min bror ringer mig ikväll på en skakig telefonlinje
när han har 120 sekunder kvar av sina telefonpengar säger han att det enda som fattas i Kanada är saltlakrits och pulvermos
så jag ska köpa det
kilovis


igår agerade jag och min tvillingsyster forskningsmaterial i en tvillingstudie
ikväll var jag tvungen att krama henne hejdå på en blöt centralstation
hon frågar hur jag ska klara mig utan svenska chips och henne
en helt legitim fråga i sammanhanget
men när hon hänvisar till det tryckande obehaget mellan revbenen orkar jag inte riktigt, utan säger att det är jobbigt, för man vet inte riktigt om det är saknad eller om man bara är hungrig
eller kanske sugen på chips
eller om det var något i tvillingstudien som gick fel

när alla de här hejdåvisesintepåskitlängehoppaasingetförändrasförmycketpådentiden-hejdåna är avklarade så är det hejochhallå! med en ny stad, nytt jobb, nya vänner och min fina fina bror

det blir grymt!

och jag hoppas att en del har förändrats när jag kommer tillbaka

faktiskt

bara jag bunkrar upp med massor saltlakrits, pulvermos och chips så kan det här bli riktigt jävla bra

När allt står still

allt står still här
som att sitta med laptopen i knäet och inte känna någonting
som att lysna på en favoritlåt man lyssnat på hundratals gånger men ändå inte hitta känslan
som att få ett farvälsms från någon som värmt i år, men inte känna någonting annat än att det faktiskt inte spelar någon roll
för det står still här

som att beställa en biljett till en annan världsdel men fortfarande inte veta om man åker till något, eller ifrån
som är prata med någon sorts vän på msn, som att vara besvikelsen tatuerad i hans röst, vara här men långt borta
som att ligga nära, känna någons hjärta slå utanpå min hud, men inte bry sig om att förvarna om att det kan gå i sönder
att det står still här ikväll

som att gå runt i sin lilla etta och inte veta vart man är på väg
sitta på en stol i köket, titta ut över en lekplats
vara hungrig men inte vilja öppna kylen

som att stå i hallen framför spegeln utan någon större lust att ändra på något,
utan någon större lust att vara nöjd
“jaha”, “ok” och “visst”

som att sitta i fåtöljen och sträcka sig efter en bok,
som att bläddra lite och stirra på orden,
som att lägga ner den boken igen
som att allt står still här inatt

som att öppna en garderob och fundera på att börja rensa undan sin skit,
som att inte orka ta ställning ikväll
som att sitta i soffan och zappa men upptäcka att tvn är avstängd,
som att inte bry sig om att sätta på den
som att försöka ladda ner en film och tänka att det är okey att vänta femtitvå dagar, tre timmar och tio minuter, för allt står still här

som att egentligen inte vara sugen och absolut inte orka gå till livset och köpa chips,

som att ändå gå ut i köket och öppna kylen, kanske dricka lite mjölk, men sen stänga den igen
som att allting stå still ikväll men att rastlösheten äter en inifrån
som att inte svara när det ringer, inte öppna dörren när det knackar på rutan
som att välja sig själv och vara sin egen väns fiende

som att inte höra av sig på fyra år och trettisju dagar men sen skicka ett kryptiskt kollage med godstågen, postflygen, brevbäraren
som att vara här men någon helt annan stans

Kom igen!

nått sånt här skulle jag behöva nu
något som spränger fram ur det gråa
och väcker mig

På väg

vi sov i t-banan, i lagerlokaler och omöblerade lägenheter
drev runt mellan soffor och tunna madrasser
gick till de gamla porrkvarteren och letade i kontrainrarna utanför de rivna fabrikerna
vi förflyttade oss från nerslitna höghus ut till villaområden och tillbaka igen,
hittade inte hem

vi målade husfasader och murar fulla med slagord och
fyllde gångtunnlar med poesi och förlorade drömmar,
syntes inte som människor utan som en jobbig påminnelse på väg till jobbet, skolan, bort

vi söp oss fulla och badade i ån vid järnvägen,
somnade under bron, tände eldar och lät dem sedan slockna igen
vi tog tunnelbanan utan att vara rädda för vakterna,
vi kunde alla trick, hade lärt oss att inte synas
vi var spöken, obekväma vålnader som ingen såg – eller ville se

ibland tjöt sirenerna efter oss och vi sprang fram längs stadens blinkande gator men
det var som om de inte ville ha fast oss
vi var spöken, tysta vålnader som levde i en stad som inte kändes vid oss,
med lagar och regler som bortsåg från att de redan var överträdda och omöjliga att följa

vi träffades ibland nere i parkeringshusen,
hjälpte varandra från känslan av stagnation, ensamheten i att vara flera
ibland efter långa nätter och korta dagar glömde vi att vara lyckliga och
undrade hur allting kunde snurra så snabbt,
hur vi egentligen hade hamnat någon annan stans än där vi först mindes livet
som något annat än att förloras i

vi ville inte svepa obemärkt genom människor,
flyga som ett andetag bakom deras ryggar utan att kännas på riktigt,
men kunde inte annat än att sova bort deras vakna timmar och vänta på att mörkret skulle falla med regnet, göra det enklare att andas

vi var spöken, ensamma vålnader som inte kunde hitta hem,
känna sig trygga i fyra väggar och elektriskt ljus
vi var skuggorna som följde andras i gathörnen,
människornas rädsla för att falla utanför ramarna och inte gå rätt första skoldagen,
hamna i fel oändliga korridor

vi bröt oss in i sommarhusen nere vid havet,
tände brasor och svepte med fingrarna över dammiga hyllor men
lämnade allting orört efter vinterns sista dopp,
lät bara känslan av apati dröja sig kvar tillsammans med siluetterna vi målat mot vita tapeter
vi var tvungna att göra avtryck,
tvungna att låta våra bomärken bli ett hem för fler,
dela andras överflöd med oss själva

vi var spöken, förkylningen som påminde om den allvarligare sjukdomen,
den som alla tycktes vilja bli av med men som inte vågade vaccinera mot
vi var myggbetet som inte ville sluta klia utan växte till ett stort obehag
vi var mer än spöken
var vi tusentals bortvända blickar och lika många böjda ryggar
vi var alla de blickarna riktade åt ett annat håll och
vår känsla av att vi tillslut skulle lyckas få folk att titta åt rätt håll

Vi är äldre nu

ibland undrar jag verkligen vad det var som gjorde oss till dom vi är
vad det var som ledde oss hit
om man kunde valt en annan väg, men ändå hamnat ungefär här

om kojorna i skogen bortom skolan spelade någon roll
om våra misslyckade fotbollskarriärer kunde förändrat något
om allt hade varit annorlunda ifall Rovena inte fått gulsot i 4an och bytt skola efter att alla i klassen var tvungna att ta ett extra vaccin

ifall tiden vi spenderade på att få folk vi inte tyckte om att tycka om oss var helt bortkastad tid, och varför man fortfarande kan komma på sig själv med att göra det
om hur det hade gått ifall vi inte tagit oss hemifrån i tid,
hur vi lärde oss att säga ifrån när någon trampade på oss
hur kampen kom till oss och ja
hur fan vi hamnade här

för ikväll skickar du ett sms
skriver att jag har nått som andra saknar
och tar i den meningen
farväl

Hurra för oss!

Nu är det dags att fira!

Denna blogg har nu haft över 5000 besökare!

Frågan är vilka alla dessa människor är, om de lever tio meter över havet och om de precis som jag hoppas att det ska göras en säsong till av tv-serien Dexter.

Vidare kan vi konstatera att det inlägg som fått flest kommentarer handlar om mazariner, att om man googlar "Lastbryggan" så hamnar man här, fast egentligen letar man efter en finlänsk porrsida, tydligen. Ack, vilken besvikelse.

Vi kan också se att bloggen slagit utomlands med läsare i USA, Norge och Spanien.

Vilket ligger helt i linje med att hela bloggen ska outsoucas till Kanada.

Så det här är till alla som försöker leva tio meter över havet, som läser men aldrig kommenterar, som läser och kommenterar, som klagar när det uppdateras dåligt, som ser till att jag fortsätter skriva.

Hurra för oss!

Den där känslan

usch, jag vet inte

eller vafan, jag vet

men ni vet hur det är;

riktigt säker kan man aldrig vara

vaknade i uddevalla i morse i en snöstorm

tåget var inställt men jag och syster hann göra en snögubbe/ET innan information nådde oss

när vi rullade in med bussen i göteborg sken solen

det var faktiskt någonsorts vår i luften

men iskallt

nu är lägenheten städad

snacksen köpta och

hejdåjagdrartillkanada-festen kan dra igång

men det är något

snöblandat solsken,

något värmande men iskallt

som vägrar ge efter