Enklare

tell me, about the days that we put between us
about the time that becomes distances
and the summer that will leave the winter behind us

--

berätta för mig, om dagarna som lägger sig mellan

om tiden som blir avstånd

och om sommaren som lägger vintern bakom oss

berätta för mig om dagarna som blev längre om nätterna

om en översvämmad stad och en iskall hand i min på väg över spåren vid grönsakstorget

berätta för mig om att lära sig leva med sig själv, eller bara lämna henne bakom sig och resa miljoner mil bort, berätta om en lite varmare vår

berätta för mig om minimilöner, om att behöva ha två jobb för att klara hyran

berätta för mig om att vara liten

berätta för mig om nätterna som blev längre med dagarna

om en tre-miljonersstad och en hand runt min axel på väg upp längs 4th street

berätta för mig om paniken i någons ögon i köket på 11th street, ett "I didn´t plan on this to happen" och kylan som tränger genom väggarna

berätta för mig om känslan i magen, värmen i bröstet i boulevard park, på bänken ovanför fotbollsplanen, en varm axel mot min

berätta för mig om att var här
om en sommar som tvekar
och människorna som lever sina liv
på det enda sätt vi vet är möjligt

11th street

Jag har den här texten, skriven på ett vykort som jag nog inte kommer skicka.
För jag måste lära mig att inte hålla fast vid saker jag sen kommer släppa taget om.
Men vykortet passar så bra, med texten "Read between the lines" och det är så, att även på andra sidan jorden behöver jag någon som behöver mig.
---------


Jag följer 11th street ner mot vattnet
Anstränger mig för att inte skicka fler sms över atlanten
Går långsamt längs nya gator

Tänker på någons hud mot min
Äventyret i en natt i december
Närmare än avståndet mellan världsdelar
Klarare än mail för att hålla fast vid dagar som kan förändra allt
En låt som är du i mina lurar
Riktningen att följa

På 4th street är du doften från en främling och
Ångrar jag någonting så är det att vi inte hade mer tid

Du är här
Inuti
Glöder

Swedish Fish

sometimes I feel like:

Tre Toppar

du släpper min hand och springer baklänges upp förbi krönet, in på grusvägen till stranden
uppe på backen stannar du ett ögonblick och ler ett leende som följer mig ner till vattnet, landar på mina läppar

med ett skrik kastar vi oss i ett iskallt hav och jag tar tre simtag in bakom dig, knyter armarna kring din midja och sträcker mig efter din hand under vattnet
de sju meterna till land är gåshuden och vattnet som stänker kring våra ben

sand under våra kroppar
kvällssolen som lyser, du som värmer och en kyss som följer mig förbi någons kvarglömda sko, den igenbommade glasskiosken
en tom parkering och det är något mellan oss som väntar, som ber om förlåtelse, som vill oss någonting

men vi hör inte, i ett öronbedövande vitt brus nuddar din hand min, är en sommar av en värme så stark att det skulle vara omöjligt att hitta tillbaka till våren, till ett liv redan levt, nerbrunna hus
vi bär mellan oss; drömmen om en livslång förälskelse, ruinerna av det vi hade innan och nya hus byggda av eldarna inuti, trycket över bröstet på väg att spränga allt i bitar och en sommar då vi slapp försöka

vinden från en höst som kom för fort följer oss ut på bryggan och du säger att det här nog är sista gången, att vi hållit oss kvar för länge vid en sommar som skulle behöva mer bränsle för att hålla värmen uppe

jag ställer mig närmare och i tystnaden efter dina ord hör vi tydligt bruset växa, orden vi undvikt, kyssarna som ska följa oss in i en kallare vinter

jag berättar om biljetten jag bokade natten innan och ekot av en förlorad dröm är din hud som spänns, gåshuden som strålar in en ny sorts kyla i mig,
som säger att vi måste gå nu
att vi inte kan stanna här

och bilden av din ryggtavla på väg in längs bryggan etsar sig fast men när du vänder dig om och ler mot mig känner jag det tydligt
att sommaren redan följer mig in i en ny årstid
att något reser sig ur kvarteren av nerbrunna hus
att du kommer fortsätta brinna någonstans i utkanten av mitt synfält

Undantag

jag skulle vilja skriva om poesin mellan raderna i de första smsen, hur du beskrev dina barndomssomrar, “barnskratt, grillos” och ett brännande “vill ha dig här”

skulle vilja berätta om sättet du såg på mig en höstdag i augusti
hur du berättade om mötena som höll dig från kanten och hur du senare skulle försöka förklara för mig det jag redan viste;

att värmen mellan dig och mig var en del av det mönster du försökte bryta, spelet du inte ville spela, beroendet som höll dig hårdare än sten

och jag skulle vilja förklara vad som hände efter de där veckorna i november
efter; sitta lutad mot ytterdörren och gråta hejdlöst, ringa upp mitt i natten och vara världens minsta människa, vad som hände inuti efter insikten att all sten man brutit sig fri från under decennier funnits kvar där hela tiden och nu plötsligt trillat över en igen

och jag vill att du ska veta hur det egentligen kändes de sista månaderna innan vi båda flydde landet, jag svarade på allt du gav mig med kärleken hos någon som älskar enbart för att själv bli älskad, för såna är både du och jag

men att varje sms och telefonsamtal, varenda skickat brev, inte riktigt rörde vid mig, för efter veckorna i november såg jag genom murarna vi byggt av all sten
såg bara det faktum att du var en människa som var tvungen att skaffa dig den kärleken
av mig
av någon annan
av vemsom

och jag vill berätta för dig, att jag vet hur mycket det skrämmer,
hur rastlösheten får en att klättra på murarna, våra egna skyddande fängelser

och att det jag försöker säga är att jag fortfarande hoppas att någon stans, på något sätt, under några speciella omständigheter så kan såna som vi faktiskt hitta ett sätt att klara av att leva tillsammans

Något som tänder mig

den här egentligen inte riktigt klar
mest eftersom jag tror att jag stulit raden "något som tänder mig" från en dikt som jag läste för kanske 7 år sen, och för att den faktiskt inte är klar
men jag är trött på att vara tyst
trött på perfekta främlingar
jag behöver något som sätter avtryck

du är ett telefonnummer skrivet på insidan av pärmen till min svarta skrivbok
ditt namn och kladdiga siffror

jag minns att du stod framför mig och att jag ställt mig på en tröskel för att jag efter ett par öl ofta får såna idéer, om att det hade varit bra att vara 10 centimeter längre, befinna sig på samma höjd över havet
och jag minns att dina läppar rörde sig och att jag tyckte att det du sa var fel

men jag minns inte vad du sa och jag minns inte vad jag svarade
jag tänkte aldrig att jag ville kyssa dig, bara att jag skulle behöva en punkt att utgå från,
någonting trasigt inuti att sträva bort ifrån, eller något så flammande att man är rädd att närma sig, någonting som tänder mig

och jag minns inte vad som hände sen men jag har bilden av hur du kommer utspringande på 4th Street och lägger en hand på min axel, frågar om jag ska åka hem
och jag inser att ja, det är nog det jag håller på med, blir själv lite förvånad
för jag skulle behöva någonting annat än främlingar som glider genom mitt liv
behöver ärr som förändrar i grunden, avtrycken man minns, någonting som tänder mig

minns hur du frågade efter mitt telefonnummer och hur jag tog upp min telefon och försökte förklara att jag faktiskt inte kunde mitt nummer
så där i efterhand kan jag tänka att det logiska vore om jag fått ditt nummer
eller att jag på plats ringt upp din telefon

istället för svårtydda siffror på insidan av pärmen till min svarta skrivbok och
min rädsla för att prata med folk på telefon
men något som känns när man ändå ringer upp och du säger att du är en riktig kanadensare, för dina föräldrar är från Polen, du föddes i Australien och växte upp i Indonesien
det och ett “I’m glad you decided to call me”
ett leende
och något som tänder mig

Vancouver

imorse vaknade jag och var förvånad

över att jag var i vancouver

för jag är egentligen en människa som gillar det invanda, välordnade, välplanerade

trodde jag i alla fall

men nu vet jag inte längre

för jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara såhär;

att jag saknar er därhemma extra mycket idag, inte för att jag har hemlängtan, utan för att jag inte vet om jag vill komma tillbaka på ett tag eftersom jag trivs så bra

en sorg och en seger

och ett hopp om att ni är kvar där någonstans när jag väl bestämmer mig för att komma hem igen

Ett krig tar aldrig slut

Imorgon, lördagen den 15e är det fem år sedan USA gick in i Irak.
Kriget har fortsatt, och ockupationen lika så. Människorna lagts i sina gravar.
Jag minns den här natten för fem år sedan, på radio kunde man höra de första bomberna falla över Bagdad. Hopplösheten som en sten över bröstet. För vi viste att det var lögner alltihopa, när de sa att det skulle vara över på några veckor, när de sa att man får vad man förtjänar, när de sa att friheten har ett pris, och drog vidare från Afghanistan till Irak med sitt korståg.







ett krig tar inte slut,
ett barn släpper inte plötsligt dödens hand för att vända tillbaka till livet
en pansarvagn återvänder aldrig hem,
en bro läker inte plötsligt sina sår för att åter sträcka sig efter andra sidan
ett folk hittar aldrig vägen tillbaka,
ett leende kan inte fästas på de läppar som smakat imperialismens bittraste läror

ett krig tar inte slut, en fotbollsplan växer sig inte grön igen efter bomber punkterat dess lungor, inga fötter springer längre över de fält någon förlamat med minor
inga barn ska längre leka på de gator som en gång kände marscherande fötter sticka knivar i vårsolen
ingen ska längre stanna upp utanför kaféet på stadens gator och minnas sin första kyss
inte heller kommer någon att plocka sommarens första violer och älska under träden med sin älskade

ett krig tar aldrig slut,
pansarvagnarna återvänder aldrig hem
i år kommer tårar att falla över de platser där det inte längre befinner sig några människor, sommarens första violer kommer att återfinnas framför en gravsten i nordöstra Bagdad och bakom de ryggar som inget vill se
rullar pansarvagnar, marscherar tunga fötter,
vidare mot nästa land



Det här var det sjätte inlägget i följetången om Irakkriget. Här hittar ni de andra; David, Människan behöver hjälp, De namnlösa, Regn, Krigsvåren 2003

Min vän Bagaren

jag känner en man som jobbar i en brödfabrik
köper du ett lingongrova en söndag så är det frederick som har bakat det
han kanske inte skulle erkänna det själv men jag vet att han bakar det med kärlek;
med all den yrkesstolthet 6 år på lösa timmar gett,
med hela den styrka som sekel av kamp på golvet i fabriken väckt i honom

min vän bagaren älskar sitt jobb men hatar att platschefens son tar hans extratimmar,
hatar att ledningen försöker skära ner
hatar att tempot sakta höjs vecka efter vecka
hatar fackpamparna som rycker på axlarna

min vän bagaren berättar för mig att han och hans arbetskamrater tjänar ihop till sin lön på 19 minuter vid bandet,
resten av arbetsdagen tjänar de pengar ner i någonannans ficka, sliter ut sina kroppar för någonannans framtida lyxpension

när det sätts ord på allt det där självklara spänns nått inom mig,
frederick vet hur illa verkligheten gör oss
vet hur man väcker glöden i människor som inte visste att de hade nån och
det gör min vän bagaren till en av världens viktigaste människor

min vän, som varje lördag bakar lingongrova,

ursäktar sig lite när han drar en parallell till Marx teorier om en klass för sig
min vän känner inte mig riktigt än, för om han gjorde det skulle han veta att det inte behövdes

jag och frederick har olika sorters jobb men vi sysslar med samma sak
han går till sin fabrik och producerar bröd
jag går till mitt kök och producerar mat
vi förädlar
någonannan tar resultaten av vårt arbete
det som gör det mer värt,
det tar de ifrån oss

min vän bagaren frågar mig vad som gör mig glad och jag tänker att det är det här;
att återupptäcka självklarheten i arbetarklassens styrka
att hitta en vän i bagaren som bakar med kärlek och lyfter ett finger mot allt som inte syftar framåt
och nu också att söndagens lingongrova fått en annan innebörd,
jag vet att kärleken i det brödet är ett kollektiv jag ingår i,
att vi rör oss framåt och
att jag och min vän bagaren går sida vid sida i det folkhavet

Kakor

här skulle jag också kunna tänka mig att arbeta

Här

om du var här
om jag var någonannanstans
om vi kunde lägga de här avstånden bakom oss
om vi äntligen kunde nå fram genom all tyngd

men jag vill berätta att
jag sitter här brevid dig på andra sidan jorden
väntar på att du ska komma och sätta dig intill
mellan det som vi ville vara för varandra
och det som vi tillslut blev

När jag blir stor

det har funnits dagar när man vaknat på botten,
när man sovit sig igenom ett avgrundsskrik och man är 12 år,
går ut i vardagsrummet och tv-bordet är täckt av ölburkar

och jag bär hans missbruk genom livet som två plastkassar fyllda av skam
tyngden är min misstänksamhet mot andra människor,
sättet jag kan isolera mig och svårigheten att prata om mig själv
men också, en 12 årings löfte att inte ta mer skit i livet

det har funnits dagar när man vaknat upp med en hel idrottsstadio pressandes över bröstet, hyperventilerandes över skräcken av att man ärvt samma beteende
utan skor och med en bruten tå

och skräcken är minnet av skriken och bilden av min bror som pressar sig mot honom i ett försök att få honom att gå hem igen, kvarterets barn som tittar storögt,
sättet jag lärde mig att inte släppa någon nära

och jag bär hans missbruk på avståndet till min hemstad, så brännande nära med minnena som etsat sig fast som ärr,
valkar i händerna
och en 14 årings insikt om konsekvenserna av att säga ifrån
men också; nödvändigheten av det

det finns dagar när man vaknat upp på botten,
med en främling och en minneslucka fylld av ångest
tjugo obesvarade samtal och sms som ropar en tillbaka
och man är 16 år, håller sig hemifrån med tusen olika ursäkter, biblioteket, vännerna, klubblokalen, håller sig borta från orden kastade mot en utan ångest dagen efter, rädslan koncentrerad i hans oberäknelighet och ens egen oförmåga att ständigt vara någon annan stans

och jag bär hans missbruk genom livet som en 13 årings löfte till sig själv att aldrig bli som honom
och påminnelsen är ljudet av att det druckits ett par öl för mycket och berget på vardagsrumsbordet rasar, och vad som följer

och det har funnits nätter när man lämnat lägenheten, gått planlöst bredvid en tjej som man tror sig känt hela sitt liv, en 12 åring som blev äldre och lärde sig supa själv, och en önskan att kunna ställa ner platskassarna och bara gå därifrån
men hon som stoppar en när man försöker
påminner om erfarenheterna vi behöver för undvika botten

"It´s your money too"

idag åkte jag downtown och blev skickad mellan tre affärer innan jag hittade rätt adapter så att jag kan ladda min dator, så, nu är jag online igen, men ha lite tålamod; det kommer nya texter snart


det ringar folk till mig och vill att jag ska jobba på deras restauranger
men jag har bestämt mig för Deuch nu

mina arbetskamrater är riktigt fina
när chefen kom med drickspengarna och inte hade något till mig eftersom jag bara jobbat en vecka, så öppnade de sina kuvert och gav mig 20 dollar var, "It´s your money to"

mina första drickspengar ska investeras i ett varmt täcke
för jag har flyttat nu, och det är alldeles för kallt om nätterna
men människorna i mitt nya hus är trevliga, bjuder på öl och har lovat att visa min vad norra vancouver handlar om


jag börjar hitta min plats här nu
hörs snart igen