fredag 14 mars 2008

Ett krig tar aldrig slut

Imorgon, lördagen den 15e är det fem år sedan USA gick in i Irak.
Kriget har fortsatt, och ockupationen lika så. Människorna lagts i sina gravar.
Jag minns den här natten för fem år sedan, på radio kunde man höra de första bomberna falla över Bagdad. Hopplösheten som en sten över bröstet. För vi viste att det var lögner alltihopa, när de sa att det skulle vara över på några veckor, när de sa att man får vad man förtjänar, när de sa att friheten har ett pris, och drog vidare från Afghanistan till Irak med sitt korståg.







ett krig tar inte slut,
ett barn släpper inte plötsligt dödens hand för att vända tillbaka till livet
en pansarvagn återvänder aldrig hem,
en bro läker inte plötsligt sina sår för att åter sträcka sig efter andra sidan
ett folk hittar aldrig vägen tillbaka,
ett leende kan inte fästas på de läppar som smakat imperialismens bittraste läror

ett krig tar inte slut, en fotbollsplan växer sig inte grön igen efter bomber punkterat dess lungor, inga fötter springer längre över de fält någon förlamat med minor
inga barn ska längre leka på de gator som en gång kände marscherande fötter sticka knivar i vårsolen
ingen ska längre stanna upp utanför kaféet på stadens gator och minnas sin första kyss
inte heller kommer någon att plocka sommarens första violer och älska under träden med sin älskade

ett krig tar aldrig slut,
pansarvagnarna återvänder aldrig hem
i år kommer tårar att falla över de platser där det inte längre befinner sig några människor, sommarens första violer kommer att återfinnas framför en gravsten i nordöstra Bagdad och bakom de ryggar som inget vill se
rullar pansarvagnar, marscherar tunga fötter,
vidare mot nästa land



Det här var det sjätte inlägget i följetången om Irakkriget. Här hittar ni de andra; David, Människan behöver hjälp, De namnlösa, Regn, Krigsvåren 2003

1 kommentar:

Akinogal sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.