torsdag 20 mars 2008

Undantag


jag skulle vilja skriva om poesin mellan raderna i de första smsen, hur du beskrev dina barndomssomrar, “barnskratt, grillos” och ett brännande “vill ha dig här”

skulle vilja berätta om sättet du såg på mig en höstdag i augusti
hur du berättade om mötena som höll dig från kanten och hur du senare skulle försöka förklara för mig det jag redan viste;
att värmen mellan dig och mig var en del av det mönster du försökte bryta, spelet du inte ville spela, beroendet som höll dig hårdare än sten

och jag skulle vilja förklara vad som hände efter de där veckorna i november
efter; sitta lutad mot ytterdörren och gråta hejdlöst, ringa upp mitt i natten och vara världens minsta människa, vad som hände inuti efter insikten att all sten man brutit sig fri från under decennier funnits kvar där hela tiden och nu plötsligt trillat över en igen

och jag vill att du ska veta hur det egentligen kändes de sista månaderna innan vi båda flydde landet, jag svarade på allt du gav mig med kärleken hos någon som älskar enbart för att själv bli älskad, för såna är både du och jag

men att varje sms och telefonsamtal, varenda skickat brev, inte riktigt rörde vid mig, för efter veckorna i november såg jag genom murarna vi byggt av all sten
såg bara det faktum att du var en människa som var tvungen att skaffa dig den kärleken
av mig
av någon annan
av vemsom

och jag vill berätta för dig, att jag vet hur mycket det skrämmer,
hur rastlösheten får en att klättra på murarna, våra egna skyddande fängelser

och att det jag försöker säga är att jag fortfarande hoppas att någon stans, på något sätt, under några speciella omständigheter så kan såna som vi faktiskt hitta ett sätt att klara av att leva tillsammans

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det är såna som ni´som skall leva ensamma!Lära sig det´för att bättre kunna ta tillvara stunderna ni har tillsammans.Att suga ut varann´är förödande för kärleken, den behöver frihet!En fri människa har en sund narcisism grund´att stå på,kan då älska även andra! MVH Gladiatan

Anonym sa...

Eller är allt en bluff. En gång till, lekte han förbi en fröken. Med vackra fasader & storartade tal om att vara ärlig. När det hela tiden egentligen bara är dubbelspel, från fler håll. än dina och mina. Men visst verkar allt vackert på sitt avstånd.

kallskänkan sa...

bluff? nej, absolut inte, så långt ifrån det man kan komma. jag ångrar inte en sekund.

Anonym sa...

Haha. Han verkar ha agerat smidigt mot dig..