onsdag 2 april 2008

Michel

En månad innan vi skulle ta studenten kom jag in i korridoren i min gymnasieskola en morgon, öppnade mitt skåp och hälsade på någon av mina klasskamrater.
Ibland förstår man inte saker förän efteråt; som den tryckande stämningen i den korridoren, tidningsartikeln och bilden på ambulansen i tidningen den morgonen, varför någon lägger en hand på ens axel och sen säger; Michel är död.
Först då kanske man förstår; när korridoren dras ihop, vibrerar och man tar två steg bakåt och trillar ihop på en sliten soffa.
Eller så förstår man fortfarande inte.

Här hittar ni några andra texter om att försöka förstå; Lyckans höjd, Förbi 20 år i en lagom stor småstad,
------------------------------------


du är
sorgen du lämnade kvar
rinnande vatten längs mina fingrar
ett ögonblick som etsat sig kvar

du är
korridorerna i en kommunalgul skola
digitala minneslunder
en film utan slut

du är
en mening från en vän fem år senare
påminnelsen om vad vi bär inuti
ett sätt att se på världen

du är
solen över en folksamling
en vårdag på en asfaltsplan
flaggan på halvstång

du är
paniken i daniels ögon
tröttheten i omfamningarna
ditt leende i B31a

du är
längtan bort
rastlösheten som äter mig
oviljan att acceptera världen

du är
livet vi lär oss leva
styrkan i att vara liten
svagheten i att vara ensam

du är
blanka ögon
en kram en morgon i maj
mer än det du lämnade kvar

2 kommentarer:

Anders Eriksson sa...

Att förlora en vän är vidrigt. Så specifikt och samtidigt så universellt.

lisa sa...

lyckanshöjd och allt..Detta är fint. och jobbigt