Lyckans höjd

återvänder till de gamla korridorerna och ser lärarna gå med sina kaffekoppar mellan lärarrum och lektionssalar
ser eleverna springa sönder sig själva i skapad tidspress
ser nya klasser sitta där vi satt
prata om samma saker som vi pratade om
skära sönder samma soffor som vi skar sönder
gå sönder på samma sätt som vi gick sönder

jag ser en ny man sitta ute på bänken där du och jag satt en dag tidig höst 2002 och pratade om hur vi skulle ta oss därifrån, hur vår framtid inte innehöll derivator och kemiska analyser
ser en annan man gå in i skolan igen efter det samtalet för att kanske inte komma ut från den skolan igen
någonsin

går i de tomma korridorerna och hör ekot av steg fortplanta sig i systemen
susa längs väggarna
återvänder till lektionssalarna och kastas tillbaka till fysiklektionen då vi höll varandra borta från förstörelsen i 30 oräknade fysikuppgifter; oöppnade böcker

tillbaka till nedräkningen vi förde på rutigt papper den lektionen
det skriftliga beviset på att fysiken inte talade till oss utan utan oss
att det på våra gravstenar för tiden för slutprovet skulle stå OJ! men hur vi skulle klara oss igenom den lektionen
hur du skulle klara det för som du skrev på det pappret
orsaken; jennykalisk

vi höll varandra från såren i att inte vilja vara där
misshandeln i att inte kunna gå därifrån

stryker handen mot de kommunalgula skåpen där vi tillsist ändå skulle falla sönder
letar bitar av oss bland sönderrivna papper

hör hennes röst förklara att kroppen som föll var din
att han vi pratade om igår på religonen inte var en dåre som blivit puttad;
eller att han blivit just det men ändå tagit det beslutet själv

ser deras blickar vändas mot mig i korridoren
kropparna vridas bort från insikten
ser ett leende förstöras på en hundradels sekund

återvänder till busshållplatsen som står kvar som ett monument att besöka
ett minnesmärke utan namn och hoppar på den bussen ensam
pratar inte med någon, vänder mig inte om
hälsar inte igenkännande på kvinnan med barnvagnen
vänder mig inte om
möter inte ditt leende
pratar inte med någon

går ut till Lyckans höjd
höghuset som en gång stod bakom en ambulans i tidningen
får svindel när jag tittar upp mot balkongen

sitter på bänken där hundratals redan suttit före mig, sörjt
tittar på punken där rosorna en gång låg

återvänder till den natten du inte kom med kostym och vita mössa och skrattade dom rätt upp i ansiktet men kan inte hålla mig kvar vid den dagen
istället bilden av kyrkan bakom minilivsen, tidig vår, felplacerade ord
en folksamling som man aldrig betraktat den förut
en tyngd man aldrig trodde skulle bäras
en ung man i hörnet, en kramad hand, tystnad
en tryckande huvudvärk som inte gick att dela och
hur ens kropp gick därifrån fast man ville försöka bära den jävla tyngden tillsammans
gick och inte kunde gå tillbaka
och B31a, tända ljus och kortet på han som fortfarande borde le
en skola som blivit allt för bra på att sörja

lämnar det rummet
de vissna blommorna
dikterna som någon lärare kopierat upp
boken fylld av tårar och spretig bleck

återvänder ut till de gamla korridorerna och ser lärarna gå med sina kaffekoppar mellan lärarrum och lektionssalar
ser eleverna springa sönder sig själva i skapad tidspress
ser nya klasser sitta där vi satt
prata om samma saker som vi pratade om
skära sönder samma soffor som vi skar sönder

gå sönder på samma sätt som vi gick sönder