torsdag 1 november 2007

På ett torg i latinamerika

du säger att jag ser ut som en alien i min nya frisyr och
jag tänker att du kanske menar att jag är övernaturligt vacker
fast jag tror att du alltid gillat det vardagliga i mig
något jordnära i synen på världen

när jag frågar dig vad det är du letar efter svarar du att du vill kunna se på någon och vara imponerad, inte vilja ändra på nått
men i samma mening som du förbannar alla människor som åkt ifrån dig säger du att för varje dag som går blir du mer och mer övertygad om att du måste dra någon annanstans, att du måste lämna det här landet och lära känna varenda människa i hela världen
vi är en motsägelse, ett svar på en fråga som aldrig blev ställd
du tror att man börjar den resan genom att inte gå och lägga sig bara för att man känner för det
och jag funderar på om det bara är ett sätt att knuffa flykten framför sig eller om det verkligen fungerar

de säger att hösten är kall och jag vet att vi pratar av erfarenhet när vi säger att den verkligen är det, åretom, att stormarna och de vita lägenheterna följer med oss in i andra årstider
du berättar om tjejen med de askgrå ögonen som en natt blev morgon, två månader som ska ta henne ifrån dig och jag försöker intala mig själv att det intensiva, tidsbegränsade, panikslagna är något bra, något som får oss att känna, lär oss vara människor
fast jag vet att det är vid just de tillfällena jag helst av allt hade sluppit vara människa
och jag minns orden i ett brev som han skickade till mig i en annan livstid, att det inte finns något skydd, bara hopplöst skyddande, att den som river itu ditt foto alltid är den du lovat att aldrig skada

så jag väntar på befrielsen från den insikten, passiviserande och uppviglande på samma gång,
och medan du planlägger en revolt i ännu en motsägelse tänker jag på dig och mig på ett torg någonstans i latinamerika
bara för att jävlas med mig själv

2 kommentarer:

Robert sa...

Det som jag inte förstår är människor som reser och när de kommer tillbaka inte kan säga något mer intressant än "där levde jag".

lisa sa...

appropå den romantiserade(för den är väl det?)landsflykten: läs Fantomerna av Klas Östergren, eller nån annan av hans böcker...det är många som tar till den. Han får en att vilja dra till frankrike, stå på en strand vid ett hav och vara melankolisktnöjd. jag är sugen.
och du skriver fint som få