måndag 12 november 2007

The Game



det borde inte vara komplicerat

det är inte komplicerat

men vi gör det förbannat svårt


sitter i vars en lägenhet, med vars en telefon

väntar på att tonerna ska vibrera mot bordet


ibland spelar jag spelet och med all jävla envishet

och kämparglöd som bor i mig tvingar jag mig själv

att inte höra av mig på tre dygn


sen faller jag utmattad tillbaka in i uppfattningen

att det är dumt att spela spelet överhuvudtaget

det är skönt att inte ha någon bestämd åsikt i den frågan

och precis innan jag ska trycka in ditt nummer och

skicka iväg ett sms så blinkar mobilen till,

du har hört av dig och jag känner kanske lite smått ;

haha! jag vann!


man är bedrövelsen personifierad tänker man när

man lämnat helvetet och sätter sig på vagnen till dig

6 kommentarer:

trestygnfrånperfektion sa...

åhh, de vita höghusen!fina sådär i skymmning. Och förbenat bra du är.

kallskänkan sa...

kom hit och håll mig sällskap till helgen, det är coolt med stygn...

Anders Eriksson sa...

Jag vinner aldrig i det där jäkla spelet.

kallskänkan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Tänker också att jag aldrig ska spela några spel. Och så tänker jag att när jag inte ringer så är det för att jag inte bryr mig, för att jag faktiskt inte är angelägen. Kanske är det bara ännu ett sätt jag lurar mig själv på.
/Skylark

kallskänkan sa...

Ibland tänker jag att det är lite fint att man försöker lura sig själv, det är som att säga att man tycker väldigt mycket om sig själv. Och det är ju bra.