Tidiga mornar i folktomma städer

vi väntade i timmar på tågstationer och vid nedlagda busslinjer på något som skulle ta oss härifrån
vi pratade oss nätterna igenom om hur gatorna tycktes tränga sig på och hur kylan i människors ögon inte längre gick att hantera, lät det göra ont för vi visste att vi inte kunde stanna kvar
vi kunde inte gå med öppna sinnen, kunde inte leva på ett plats vi kände så väl, där varje steg, varje andetag, redan var taget före oss, av oss, vad som tycktes vara oräkneliga gånger

vi kunde inte bryta mönstren och hitta en egen rytm, kunde inte leva utan den stad vi levde i,
i just den staden

vi vakade ut dagarna på torgen och i rökiga kaféer, satt tysta och väntade på att någon skulle komma och säga att nu, nu behöver ni inte vänta längre;eller i alla fall på att tiden skulle gå

vi satt i busskurer och såg bussarna som aldrig färdades tillräckligt långt bort susa förbi, ställde oss vid motorvägen men vågade aldrig riktigt sträcka upp tummen och ge oss av
flykten höll oss tillbaka, avstånden låg skrämmande nära, hotandes

vi såg lastbilar avteckna sig mot horisonten, levde på varandra och tidiga mornar i folktomma städer, ensamheten i att vara flera
längtade oss bort

vi gick ut om nätterna med hinkar och affischer, målade om offentliga platser och blev jagade av väktare och något som ville ikapp, gjorde vårt bästa för att sätta avtryck men vaknade morgonen efter till nerrivna budskap och grå elskåp, anade inget slut

vi lät solen gå ner bakom balkongräcket, lät avståndet mellan längtan och saknad växa och somnade med kalla händer mot varandras hud

vi växte in i rollen av brottslingen som inte vågade lämna gärningsplatsen, av att vilja så jävla mycket, så jävla länge att det tillsist var omöjligt att tro att det verkligen skulle gå

vi gick ut till de nerlagda industrierna och letade efter något som kunde växa till något nytt, efter vägar som ledde ut ur, inte in i
återvände tomhänta med insikten att vi byggt in oss i oss själva, att det visst fanns vägar ut men att de slutat brukas i det syftet, att det krävdes för mycket för att frakta undan avspärrningarna och klara 180 grader mot något som inte ägde säkerheten i att bara flyta med bilströmmen, dagarna

vi gjorde ärliga försök och kom till platser i redan befunnit oss på, kompromissade bort upproret och vände tillbaka utan att våga se oss om
staden hade växt till vår fiende och vän
en bekantskap som skadade oss lika mycket som den läkte de sår den åstadkommit
ärren alltid lika smärtsamt tydliga

en del mornar packade vi ryggsäcken bakom varandras sovande ryggar och försökte slita oss ifrån varandra och de mönster vi växt in i men återvände alltid skräckslagna innan mörkret hunnit falla

vi var ensamma
vi var inte ensamma
och när bussen tillsist stannade framför vår busshållplats och vi vågade oss ombord visade det sig att den bara åkte längre in till centrum och vi hoppade av den bussen på ändhållplatsen, insåg att vi inte kunde hantera fler avstånd och började gå mot motorvägen där vi fick lift med vars en bil färdandes i motsatt riktning från varandra