Allt är aska nu #2

jag kommer inte vänta på dig
kommer inte stå vid nån jäkla sjö i småland och
känna att det var vi eller inga alls
jag kan inte leva mitt liv så

dikterna kommer handla om andra människor och
jag kommer samla nytt bränsle tills
jag hittar någon som kan tända på igen
jag kommer sprida askan av oss och
förväntansfullt känna att jag är på väg

jag kommer sitta i min hall och gråta
vara världens minsta lutad mot min ytterdörr för
att kunna lämna dig där i en livsviktig insikt
om att jag är större än så

jag kommer bestämma träff med någonslags vän vid hagakyrkan
hitta rytmen och känna något tändas inuti

jag kommer skriva mig längre och längre bort från det som var du och jag
från kärleksdikter lästa ljudlöst i gryningen en onsdagsmorgon
bort från känslan av att det aldrig fanns någon kärlek i det vi kallade kärlek
ingen värme i det vi kallade glöd
ingen gemenskap i det vi kallade vi
och veta att när du läser det här så har bitterheten i de orden redan lämnat mig

jag kommer lyfta telefonen och höra av mig till alla perfekta främlingar jag träffat
vara den enda som lär mig något av dina misstag men känna att det är okey
släppa viljan att förstå hur du fungerar

jag kommer sitta på en buss på väg till en annan stad och
lyfta blicken när vi passerar fotbollsplaner och fabriker
kommer le mot mannen i sätet bredvid och berätta om en resa jag ännu inte gjort

jag kommer skriva mig bort från dig för att tillslut kunna le åt att jag äntligen lyckades sänka garden och släppa in någon så nära att brandkåren inte hann fram i tid

och i den insikten förstå det jag berättade för dig en kväll i en annan årstid;
att det är de flammande eldarna som är de vackraste
även om de också blir aska fortare än de som bara glöder