Ranch

Jag vet inte hur jag ska beskriva det här. Det är mindre än 23 h till flyget går. Jag står vid busshållplatsen utanför Subway och försöker tänka så mycket på det som det bara går "jag kommer inte vara kvar här imorgon", tar en tugga på min sub, det börjar regna igen, "varför gick jag aldrig och åt på den där retaurangen på 8th street?", mannen brevid konstaterar att vi inte fick en regnfri dag idag heller, "fan, vi glömde ju gå till spelhallen", tar en ny tugga, gott, det är rostbiff och extra ost, gurka, tomat, sallad. Ranchdressing. Klockan är två och jag står vid busshållplatsen och äter frukost.

Jag försöker känna hur det känns att lämna den här staden. Men jag känner mig bara stressad över att jag inte hinner baka prinsesstårtan, att jag inte får ner mina grejer i resväskan, att jag inte vet hur mycket saker jag vågar lämna kvar här.

Sen känner jag att det inte spelar så stor roll var jag är; Göteborg, Vancouver, Malmö, Kristianstad. Känslan inuti är i stort sett den samma.

Men just nu längtar jag väldigt mycket tills jag kommer ut från ankomsthallen på Landvetter. Det sägs att det kommer stå en välkomstkommitté där och vänta på mig. Jag har till och med hört rykten om banderoller och konfitti.
Det har Vancouver ingenting att sätta emot.

Jag kommer hem nu

Jag packar mina väskor, jag letar upp min flygbiljett, försöker hitta mitt pass. Jag öppnar skafferiet och undrar vad jag ska köra med tre kilo röda linser. Jag skickar iväg sms om att jag har för mycket att göra mina sista dagar här och inte hinner ses. Jag går ensam upp längs Commercial Drive under mitt trasiga paraply. Jag sätter in min sista lön på mitt kanadensiska konto och frågar om mitt bankkort fungerar i Europa. Det gör det och jag berättar för tjejen bakom disken om att åka till andra sidan jorden. Hon önskar mig en fantastisk semester.
Jag pratar med Al på jobbet och får veta att myndigheterna vill ha kompletteringar på våra ansökningar om nytt arbetsvisa. Inser att jag kanske inte alls kan komma tillbaka. Allting förändras och allting är precis sig likt.
Jag vet inte vad som kommer hända i januari.

Ibland tänker jag att jag ska flytta hem till min syster och försöka få pengarna att räcka så länge det går, skriva. Men jag vet inte. Men vad som än händer kommer jag nog vara där hon är.

Jag tar bussen hem från Burrard Station. Känner mig trött. Packar lite till. Känner mig lite bättre, som om jag är på väg. Som om någonting nytt är på väg att hända. Jag behöver någonting nytt.
Så jag sorterar ut en massa gammalt, bestämmer mig för att ge bort det till någon bättre behövande. Dessutom har jag under mina tio månader här samlat på mig alldeles för mycket grejer, kläder, papper.

Jag surfar in på min blogg. Känner mig trött på såpoperan som blivit mitt liv. Trött på att inte kunna gömma mig bakom mitt språk längre. Google translator har satt mig i problem mer än en gång. Minns ni te x killen från t-shirtsaffären som jag gick på dejt med? Google translator och sen var det inte mycket mer med det.
Sen dess aktar jag mig lite mer noggrant för att säga för mycket. För mycket är sånt jag kommer säga i min bok så ha lite tålamod.
Jag tänker också, att om jag börjar skriva historierna i omvänd ordning, alltså från slutet till början, så spelar det ingen roll.

Vi får se, just nu måste jag försöka få ner tio månaders konsumtion i en mycket liten resväska.
Ses snart. Puss.

Det fanns ljus och det fanns mörker

Jag sitter på McDonalds igen. Jag försöker att inte tänka på vad som kommer hända när jag packar mina väskor och går på flygplanet till Sverige.
Det har gått så mycket tid sen jag stod i kön till immigrationsoffice och bara ville åka hem igen. Så mycket tid sen jag tog farväl av min tvillingsyster på Drottningtorget. Sen jag låste min lägenhet på Astronomgatan och gjorde mig av med nyckeln. Sen dess har tre olika människor bott i den lägenheten, sen dess har jag försökt åka tillbaka lika många gånger men sen hållt mig själv tillbaka.

Ibland är jag övertygad om att jag kommer vara tillbaka här i januari. Andra tillfällen är det tydligt att jag är färdig med den här staden. När jag träffar M på Starbucks i korsningen Seymour and Davie känner jag det jag förut bara sett konturerna av; vi är ruinerna av den här staden. När han under kvällen upprepar mantrat om att han måste komma till Sverige, om och om igen, inser jag det som han redan verkar ha förstått; att a, allting redan är försent eller b, att jag redan packat mina väskor och gått på det flygplanet. Jag känner det tydligt när vi tar farväl på Granville. För just då vill jag så gärna stanna.
Det kliar i mig när jag tänker på att återvända, det kliar i mig när jag tänker på att stanna kvar, oavsett vilket land vi utgår att jag åker till eller från.

Hur blev det då med livet på andra sidan jorden, hjälpte det?
Inte fan vet jag, hjälpte mot vad?
Det fick mig att inse att de flesta begränsningar vi tror oss ha är inbillade. Att den här världen inte är stor nog för att kunna skrämma oss så som den gör.
Men samtidigt så vaknar jag flera gånger i veckan av mardrömmar om världens undergång. Jag har aldrig varit så rädd; jag tvingas ut i krig utan mening, blir arbetslös och hemlös i en ekonomisk kris, jag är passagerare på Estonia, överlever en flygkrasch bara för att komma ut från sjukhuset för att inse att min familj inte minns vem jag är.

Jag tänker inte mycket på det, men efter sånna nätter är det tydligt att det är dags att åka hem igen.
Jag funderar ibland på hur jag kommer minnas den här staden.
Som känslan av mars? Något kallt, ensamt, mörkt.
Som juni? Ett ljus i mörkret, doften av gräs, en ny vän.
Som augusti? Tjugoåtta dagar av förälskelse, hans hand vilandes över min höft när han berättade om konturerna av min kropp.
Som september? Paniken i mitt bröst han han drog undan handen. Tystnaden.
Eller som de sista dagarna i november; rastlösheten som ett ständigt riktmärke, känslan av att inte veta vad, hur eller varför, men ändå fortsätta leta efter det där som kanske kan hjälpa.
Mot vad?
Ja, fan vet.
Kanske det som får oss att se ruinerna ni står i, har stått i så länge, så att vi äntligen kan börja bygga igen.
Nej, fan vet.

Vi är så trasiga.

Jag går med dröjande steg ner till butiken vid Keith, bär med mig tillräckligt mycket alkohol för att koppla bort paniken för ett tag. Tillräckligt mycket trötthet för att inte tänka att jag inte borde. Jag tar bussen till Phibbs Exchange och står på asfalten med den där baskaggen pulserande, dundrande inuti.
Det är såna här nätter jag borde låsa alla dörrar, stänga alla fönster och hälla ut all alkohol. Det är såna här nätter som slutar i brutna tår och blackouts. Det är de här nätterna jag absolut inte borde lämna huset. Men det är också såna här kvällar jag absolut måste det.

Redan när jag hoppar av bussen ett kvarter från hans hus vet jag att det här kommer sluta illa. Jag vet det, jag ser det, jag känner det med hela den där basgången som skakar asfalten under mina fötter. Jag ser det och jag rör mig närmare det.
Det har inbjudits till cocktailparty och alla tre våningarna i hans hyreshus står värld för eventet som har dresscode och snittar. I trappan på innergården står människor som föddes tidigt åttital och längtar tillbaka till en tid då män bar slips och kvinnor klänning. Slutcitat facebook event.

Jag öppnar dörren till andra våningen där volymen är högst och träffar tre främlingar. Vi kommer i efterhand inte minnas varandras namn. Sen ser jag Chris, han verkar glad över att se mig och basgången inuti överröstas av musiken från en stereo någonstans i lägenheten. Chris försöker hjälpa mig med min väska, erbjuder sig att bära upp den men jag säger att det är lugnt. Han stod och pratade med någon när jag fångade hans uppmärksamhet och han återgår till tjejen i röd sammetsklänning.
Jag tittar ut över vardagsrummet och ser Max på det som verkar ha förvandlats till dansgolvet. Han har det där glansiga i ögonen som betyder att han är så full att det inte är någon större idé att försöka få kontakt just nu. Dessutom har jag ingen större lust att prata med honom. En halvhjärtad inbjudan och en oförmåga att höra av sig höjde volymen inuti tidigare under kvällen.

Jag går upp till deras våning och byter till klackskorna, tittar mig i badrumsspegeln och häller upp ett glas vin. Hinner halvvägs svepa det innan Max kommer in och säger att han är glad att jag kom. Att han tänkt ringa men sen gjorde han inte det. Logiken går inte att säga emot. När han är full kallar han mig babe och säger att jag är vacker. När han är nykter är han tyst.
Jag drar honom nära och kysser honom, backar bakåt mot diskbänken. Han kysser som någon som druckit för mycket och mellan våra läppar sveper jag det sista av vinet i mitt glas. Sen lägger jag handen bakom hans nacke igen och försöker tysta mullret inuti med honom.

Dörren flyger upp. Det är Claudette. En av kvinnorna som vilar blicken på Max, som rör sig närmare än vänner gör, som vill mer än vänner vill. Jag har bortsett från det varje gång. Kanske för att jag inte vet om han är värd det, kanske för att jag vet att svartsjuka dödar all kärlek, kanske för att jag egentligen fortfarande vaknar kallsvettig med drömmar om någon helt annan.
Chris och Brent, Max kombos, har anledning att tro att jag är lite efter. Ser jag inte det? Men jag är inte dum, och jag ser. Jag ser och lägger det till hans dåliga sidor. Snart kommer det tippa över.
Claudette har inget ärende. Hon hittade det hon letade efter så fort hon öppnade dörren och såg Max, men hon går en runda i deras lägenhet och räcker sen ut tungan innan hon slänger igen dörren bakom sig igen.
Max skakar på axlarna, jag ler och häller upp ett glas vin till. När han frågar om han kan få lite lägger jag ännu en dålig sida till vågskålen. Basen inuti börjar dunka hårdare igen. Jag tar tre steg mot dörren och säger “visst”, bryr mig inte om att vänta på honom. Jag vill vara lika full som honom, jag vill inte känna såhär. Från trappavsatsen ser jag skidspåren upp på Grouse Mountain och jag hatar avstånden som jagar mig inatt.

På väg ner till festen igen tänker jag att det är idiotiskt det vi håller på med- tror att vi kan skydda oss själva genom att inte komma för nära de vi ligger nakna bredvid flera gånger i veckan, samtidigt som vi sträcker blicken bakom varandras ryggar för att se om vi kan hitta någonting som känns lite lenare.
Brent möter mig i trappan, han är vacker. Svart kostym och ett leende som värmer mig. Jag har lovar bort honom till min syster, det är tydligt att han har fler goda sidor än andra i huset.

Jag blir full, jag pratar med främlingar om sakar jag senare inte kommer minnas någonting av. Jag dansar, jag går upp på övervåningen för att hitta Max. Jag hittar Max, han står med Claudette i famnen, nära. Så som inte vänner gör. Jag är full, basgången slår inuti. Kanske går jag sönder men det är svårt att höra eftersom musiken dundrar för högt. Jag stänger dörren och går ner igen. Jag kanske är trasig, för polisen kommer och försöker bryta upp festen, jag är kanske inte längre hel för när någon sträcker över en joint tar jag ett halsbloss och håller andan. Jag har nog slutat fungera för jag dansar bredvid Robin och hon gör det tydligt med repliken om att jag borde gå upp och ta tillbaka Max från Claudette. It’s not all in my head.
Men jag har nog gått sönder för jag svarar att det inte är min stil och dansar vidare.

Så enkelt kan det vara att förråda sig själv, eller inse att han inte är värd att kämpa för. Just då funderar jag inte över vilket.

Allting är suddigt. Jag har skurit mig på något, förmodligen ramlat i trappan, någon ser att jag blöder. Jag blir förvånad. Brent hjälper mig, jag tror att jag säger någonting som man inte säger till sambon till den man dejtar. Något som inte vänner säger till varandra. Jag tror det för det är det jag har varit rädd för att jag ska göra hela kvällen, det jag rört mig närmare. Han är så vacker i allt det suddiga som snurrar runt omkring mig.

Jag hamnar i en stol på trappavsatsen på tredje våningen. Claudette sitter mittemot mig. Vi pratar om Max men det är oklart vad vi säger. Hon säger att hon gillar mig, hon verkar mena det. Jag säger att det här kommer sluta illa och hon frågar alldeles för högt och desperat “So, you expert it to end!?” Hon letar efter en ingång. Max kommer och sätter sig i trappan. Kanske tror han att vi bråkar. Han ser full ut, han går igen.

Jag vaknar på hans halvt uppblåsta luftmadrass med en huvudvärk som skulle kunna döva vilken basgång som helst. Jag tänker mycket lite på gårdagen, tandborsten som han gav mig första natten jag sov över är borta. Han frågar varför jag trodde att han inte ville att jag skulle komma. Jag fråga om jag sagt det och det har jag tydligen. Säger att han ju inte ringde mig. Jag lyssnar inte på hans logik, går och dricker ett glas vatten. Jag säger inget mer om kvällen innan men när jag ska fråga honom om han sett mina örhängen använder jag fel namn, ett namn som också börjar på M och jag inser att vi är så trasiga.
Vi är så trasiga.

Tre dygn senare kommer jag sitta ensam på en diner i utkanten av Vancouver och bestämma mig för att jag inte behöver det här. När jag lämnar det här landet tar jag inte honom med mig.

Poesi

Jag önskar mig en ipod i julklapp mamma.

nobelpris ska dom ha tycker jag

This mess we're in

Jag sover mycket lite, står sedan utanför mitt jobb och försöker ta mig in, tänker att det är absurt; varför vill jag in där för.
Städerskan är uppslukad i ljudet av dammsugaren som hon drar som en boja bakom sig mellan pubborden, ingen hör leveransklockan. Mellan persiennerna kan jag se städerskan lyfta sin vänstra arm och torka svetten ur pannan.

Jag sätter mig vid ett av borden på uteserveringen, känner jag efter så känns det som mitten av november. Det är mitten av november och jag ser downtown Vancouver på håll. Downtown Vancouver gör inte mycket väsen av sig på håll. Skyskraporna sträcker sig mot den tidiga novemberhimlen, uppe vid Boundarys ser jag bilarna bilda lämmeltåg in i den här staden. Lastfartygen ligger stilla mellan Lions Gate bridge och Second Narrows, Seabussen glider långsamt över till andra sidan.
Jag längtar hem. Eller bort. Eller jag vet inte, någonting suger inifrån och det känns som om jag håller på att dras in. Sen blir det tyst och städerskan ställer ifrån sig dammsugaren.

Två timmar senare går jag i min uniform ner till butiken vid Esplanade. Jag lägger mina åtta liter mjölk på bandet och killen i kassan frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår bra, men att jag är trött och när jag frågar honom detsamma så rycker han på axlarna och säger “Eww, you know”. Och jag vet, jag vet precis.
Det är den sortens trötthet som får en att gå till jobbet, gå hem, äta, sova och sen gå till jobbet igen. Men ingenting mer. Den sortens trötthet som får en att vilja ge upp alla sina hopplösa försök att hitta något som får en att känna någonting annat än att det borde vara möjligt att producera bättre tv-program. Den sortens trötthet som sätter en ner i soffan och sen tar all kraft och gör det omöjligt att resa sig igen.
Man letar i år efter någonting som kan få en att glömma tomrummet, och så många gånger tror man att man hittat det, lika många gånger blivit besviken, så många gånger att man inte tror att det är möjlig längre. Kärleken blir en handling, inte någonting varmt inuti. Den blir pilen förd över datorskärmen, pekfingret som dubbelklickar på hans namn, blicken från hans facebookbild för trettionde gången bara idag. Den blir det här spelet vi spelar. Spiralen av att inte vara den som hör av sig, paniken i att inte göra det, idiotin i att låta bli. Och att vara en dålig förlorare när man ändå gör det, jag ångrar mig alltid genast. Illamåendet när man inte får något svar.
Man vill ge upp, man vill inte vara med längre. Den här jävla fesjumna sortens kärlek som bara ringer när den är trött på att sova ensam, som glömmer bort planerna på att gå till akvariumet, inte bryr sig om vilken sorts chips du gillar bäst. Jag hatar den och jag hatar det faktum att jag tror att jag behöver den.

Men jag tar mina åtta liter mjölk, går upp till jobbet igen. Jag byter om långsamt, missar bussen hem, står lutad mot en betongpelare vid Lonsdale Quay. Kommer hem, rostar en macka, somnar, vaknar, drar pilen över datorskärmen, dubbelklickar på hans namn, möter hans blick för trettionde gången bara idag.

Ibland tror jag att jag gett upp.

Dagarna

jag jobbar mina fem sista dagar
efter det finns det mer tid att skriva

ni kanske kan läsa om november förra året istället

Sugen

Skyller sig själv

Jag vaknar på hans halvt uppblåsta luftmadrass. Det är höst och vi sover nära varandra, håller varandra så som människor som vet att allt efter det här ögonblicket räknas. Kylan av tidiga november räknar dagarna som ska lägga sig mellan oss.
Han luktar alkohol och när jag försöker resa mig trillar jag av madrassen. Det är inte första gången men jag tänker att det kan vara den sista. Tre tusen gånger om dagen bestämmer jag mig för att det här inte var vad jag letade efter, lika många gånger vill jag ringa upp honom och bestämma träff. Mina vänner tittar bekymrat på mig och skakar på huvudena.

Jag ger honom en hastig kyss och stänger dörren till hans rum. Brent står i köket och ser förvirrad ut. Han är lika trött som jag och vill inte heller gå till jobbet. Han bär sin bakfylla med en röst som pratar mycket tyst om gårdagen. Jag tar på mina skor och halvspringer upp till bussen. Det regnar och långtradarna susar förbi oss på Memorial Bridge. Mitt liv står still.
En man från Labour board ringer mig för att berätta att arbetsgivarna alltid vinner. Pengarna som min före detta arbetsgivare är skyldig mig går inte att komma åt.
Jag känner mig korkad, dum, som trodde att jag kunde slåss mot det här systemet ensam, genom kanaler som uppenbarligen bara finns där för att vi ska tro att allting har en rättvis chans.
Vi är så svaga ensamma att vi börjat tro att det var så här det var menat att vara, intalat oss själva att det här är rättvisa. Vi säger till oss själva att vi inte kämpade tillräckligt, hoppade av skolan för tidigt, blev gravida innan vi hade fasta jobb, flyttade hemifrån innan vi hittat egen lägenhet, köpte mat innan lönen kommit in på kontot. Vi tror att misstagen i det här systemet är våra.

Det här just blivit juli och någon har beslutat sig för att hoppa från Memorial Bridge. Bilköerna över Second Arrows Bridge har korkat igen hela Vancouver och kön till det enda kvarvarande transportmedlet över vattnet ringlar sig upp över hela Norra Vancouver. Vakterna vid Seabussen räknar noggrant hur många de släpper på. Det är den kanadensiska nationaldagen och det känns som om mitt liv står still. Jag vill över till andra sidan.

Det är november och det känns som om mitt liv står still. Jag känner mig korkad, dum, som trodde att jag kunde fly från orättvisorna på en arbetsplats, bara för att komma till dem på en annan. Jag ville över till andra sidan.
Men problemen pratar inte svenska eller engelska, behöver inte visas eller arbetstillstånd. De blir inte förhörda vid landsgränser eller visiterade av tulltjänstemän. Ingen frågar dem vilka ärenden de har och inga polishundar i världen kan lukta sig till problemen de för med sig. De vet hur man befinner sig på många platser samtidigt.
När jag lämnade Sverige lämnade jag inga orättvisor bakom mig. Jag tog flyget till ett annat kapitalistiskt land, på samma kapitalistiska planet. Utomjordningarna skakar på huvudena och ser bekymrade ut.

Det har just blivit december, det är förra året. Jag har just blivit inkallad till chefens kontor och fått veta att det inte finns något jobb för mig nästa säsong. Allting rasar. Fackligt aktiva är enkla att göra sig av med. Jag sitter på lastbryggan och gråter av ilska. Övertidsersättning är inget som kallskänkor förtjänar. Jag hatar världen mer än någonsin. Jag måste över till andra sidan.

Det är november igen, jag har precis gått av bussen utanför jobbet i Norra Vancouver. Jag känner starkt att det är dags att åka tillbaka till Sverige men tror att det bara är ett tecken på att jag borde äta frukost oftare.

Vad som skadar mig mest?
Mina arbetskamrater som tror att det är deras fel att pengarna inte räcker till utbildning för deras barn, tiden inte räcker för att läsa läxor efter två skift på två olika jobb, orken inte räcker för att älska sin livs kärlek.

Jag frågar mig själv varför det måste vara så här, känner mig sen dum, korkad. Här är jag, oorganiserad, trött och så svag
Just därför.

Det krävs mer än styrkan av två händer för att komma till andra sidan.

Idol

Förlåt att jag inte skrivit något på länge, det är inte det att jag inte skrivit, det är bara det att det inte hamnat just här.
Tycker ni om mig ändå och vill få reda på när jag uppdaterar nästa gång, så kan ni gå med i min fanklubb här till höger. Jag har två fans än så länge, en av dem är min syster. Jodå, jag är upp och coming!

18 dagar kvar till Sverige.

Skriver den här historien baklänges

Kvällar som denna kan jag uppskatta avståndet från jobbet ner till bussen, favoritlåten i mina öron, ett vänligt ord från Danny på jobbet, människorna som vill mig väl.

Jag kan gå i kylan av sena oktober och känna igen mig på gator jag aldrig tidigare gått längs, jag kan föra händerna mot mina läppar och blåsa liv i mig själv.
Kvällar som denna stänger jag ner säkerhetssystem och låtsas att jag inte ser murarna som annars håller mig hårdare än sten.

Jag skrattar helt högt för mig själv och sen ler jag, för jag tänker på alla tillfällen då jag trott mig vara så ensam att jag inte haft någon annan att prata med. Det är de ögonblicken jag kommer önska att jag sett tydligare längre fram.

Kvällar som denna kan jag tänka på dig som en värme och inte som ett avstånd, kvällar som denna bär jag min tvillingsyster så nära att jag ser hennes spegelbild i skyltfönsterna vi går förbi och jag vet precis vad hon skulle säga om jag frågade henne vilken låt som skulle vara soundtracket till den här kvällen.

Kvällar som denna finns det inga världshav mellan de älskande.
Jag bär mina vänner som ett pansar och övertygelsen om att tyngden över mina axlar snart kommer lätta som solidariteten mellan tusentals; som en styrka.

Kvällar som denna slår tiden baklänges, han sitter framför sin dator, skriver bort orden tatuerades in i september, trycker send och jag ser det tydligt nu, meddelandet han skickat
“I miss you”
Som ett utropstecken.

Tisdag

Jag ställer mig vid ditt köksbord,
du ställer dig inte bakom mig
det börjar regna, tunga droppar mot ditt köksfönster

jag tänker att om jag lämnar soppan på spisen och de svenska pannkakorna halvgräddade så hade du bara frågat dig, så långt senare, vad du gjorde för fel

så jag rör mig bort från dig
så som man rör sig bort från någon som inte blev vad man hoppats på
du med dina drömmar
jag med mina

och vi står vid våra köksbord
tittar ut över öppna ytor
frågar oss själva vad vi gjorde för fel

vi vänder ryggen mot mörkret utanför och tänder upp i lägenheten,
försöker röra oss bort från tystnaden vi tror andra burit in i våra liv

ensamheten håller oss sällskap framför tvn

Helene

Jag saknar mina vänner i Sverige. Jag har saknar dem i tio månader nu. Det är egentligen för länge, men varje gång jag har försökt åka tillbaka har någonting greppat tag kring mina handleder och hållt mig kvar här. Om ett par veckor gör jag ett nytt försök. Den här gången med ett halvt löfte om att kunna återvända.
Jag tror att det kommer fungera denna gången, för med tanken på att komma tillbaka kan jag få ena armen fri och försiktigt bända loss den andra, säga "Du behöver inte känna sådär, jag kommer tillbaka igen".

Det här är ännu ett brev som aldrig blev skickat, men jag skickar det nu, här bland alla ettor och nollor, säger "Snart kommer jag hem".


Helene,

Jag lämnar mitt hus ibland och tänker på hur lång tid det tar att skaffa sig vänner, alltså, riktiga vänner. Som är en trygghet även när de befinner sig på andra sidan jorden. Såna som kan få en att komma tillbaka från en landsflykt, inse att man redan har det man letar efter, men som också förstår att man ändå måste fortsätta leta.

Och jag tänker på dig. På tiden i din lägenhet vid skanstorget, lugnet i att känna sig så trygg att man inte behövede säga någonting ifall man inte orkade. Bara sitta och lyssna, eller berätta allting, precis från början, inte utelämna något som man helst bara vill glömma.
Jag tänker på oss i kassalinjen på caféet.S tressen, de rika kärringarna som såg ner på oss, kön som sträckte sig ut på Avenyn. Det där förbannade caféet som faktiskt gav oss vänner för livet. När jag inte orkar hata det stället så älskar jag det för att det förde oss samman.

Du undrar om jag träffat några trevliga kanadensare, om jobbet är bra, om jag skaffat några nya vänner.
Men det enda jag kan berätta för dig är att här, på andra sidan jorden, är allting precis som hemma. Man sliter häcken av sig för minimilön, oroar sig för framtiden, och känslan i bröstet är lika okontrollerbar.
Det går inte är fly, man tittar ut mot mörkret utanför och inser att det här klotet fortfarande svävar i samma tysta rymd.

Kvällar som denna, när han inte svarar på mina sms och det är två veckor till löning, inser jag att jag lika gärna kan vara underbetald, oroad och hjärtkrossad i Sverige. Där mina vänner tar hand om mig, med kärleken hos någon som vet hur det känns att vara människa.

Helene, när jag lämnar mitt hus i natt tänker jag att jag går brevid dig upp förbi Vasaparken, du har en svart jacka och en blommig sjal. Jag ler när du frågar mig hur jag haft det. Vi går in på pizzerian vid skanstorget och köper in Capriciosa. Jag tänker att det tog lång tid att hitta hem igen.

Böckerna

Ni som följer den här bloggen har kanske vid det här laget börjat undra hur det går med mitt bokskrivande egentligen. Det har jag också.

Men det går faktiskt inte helt dåligt. Det är bara det att jag har ett sånt där jobb som man måste gå till, och befinna sig på, så många timmar om dygnet att det är svårt att hinna med att skriva. Och till på köpet så har jag skaffat mig ett sånt där liv, som man ska leva resterande timmar av dygnet, med vänner och biobesök och någon sorts vän med förmåner som aldrig hör av sig och bussresor och lunchträffar och danskvällar och öl som ska drickas och lock som ska läggas på brunnen och barnen ska ju agas och nyckeln ska gömmas, men jag kommer efter Kristina och så vidare i all oändlighet.
Hur ska jag kunna skriva om Blåbron, skogen bakom skolan, vägen ut mot Vilanskolan, alkoholen, vännerna, familjen, syskonen när jag inte ens har tid att tänka att helvete, nu är det bara 26 dagar till jag lämnar den här världsdelen? Va? Det går väl inte?

Jo. Det går faktiskt. Och för att inte göra det för tråkigt har jag börjat skriva på en bok till. För min bror tyckte att det var en bra idé. Förhoppningsvis blir någon av böckerna klar, någongång. Till exempel innan jag hamnar i en trettioårskris. För det kan vara förödande, har jag hört.


Men jag tycker väldigt mycket om er. Och jag kommer bli klar. Jag lovar.

Pandora Avenue

Jag vet inte, ibland känns det som om allting håller på att falla sönder. Oftast känns det så. Inte hela tiden. Men oftast.
-------------------------------------------------


Det är de här ögonblicken jag kommer spara,
tyngden av hans arm över mina axlar, värmen från hans ben mot mitt, en textrad lyft ur bilden av bandet svettandes på scenen.

Det är det här jag kommer bära med mig,
tystnaden som en ovisshet om vad som kommer hända sen, den gamla mannens ord på bussen hem, gatunamnet uttalat som ett löfte.

De här rösterna kommer jag höra,
hans ord varsamt överlämnade till en vän i köket, jag sittandes på hans säng ett rum bort, nervositeten i en fråga om vad som händer när världshaven lägger sig emellan.

Hur jag vet att det är på riktigt?
Rädslan i hans ögon. Något inuti mig som går sönder tretusen gånger i sekunden för att jag inte vet vad det betyder.