Sealed with a kiss

Jag vaknar av att telefonen ringer och jag rycks ur en dröm om att fastna i tullen på väg hem till Sverige igen. Något sorts icke-land där de kräver mig på förklaringar. Varför åkte du? Vad har du att komma tillbaka till? Vad har du för rätt?
Jag inser att jag måste svara, även om min röst avslöjar att jag fortfarande sover, jag måste svara på frågorna. Dan på andra sidan luren berättar att han ringer från The Branch, något som i min förvirring om tulltjänstemän låter ödesdigert. Det hela är mycket förvirrat och när jag inser att han ringer från de kanadensiska myndigheterna angående min före detta arbetsgivare förstår jag att jag är vaken.
Jag berättar för Dan om brutna löften, övertidsersättning och statholidays. Dan är en trevlig kille, men frågar vad jag har för bevis. Vittnen? Jo, vittnen. Men vadå bevis, fattar han inte att naturlagarna säger att varje arbetsgivare som jag jobbar för är bovar och banditer. Mina erfarenheter borde vara bevis nog. Dan säger att det ser mörkt ut och vi sätter upp en tid för mediation, whatever that means. Jag skiter i hur mörkt det är, Rob Gilt förtjänar så mycket mörker det bara är möjligt. Det är hans mörker, inte mitt.

När vi lägger på inser jag hur lite av vårt samtal jag egentligen förstått, eller hur jag precis insett att jag är mer nervös över att återvända till mitt liv i Sverige än jag var över att lämna det. Jag har ingen aning om var det är jag kommer tillbaka till. Och jag vet inte om jag vill veta.
Göteborg är mörkret i en orättvisa jag försökte lämna bakom mig. Är alla mina brutna löften, alla relationer som jag tyckte att det var enklast att bara fly ifrån.
Någon som snart ska lämna en plats behöver inte förklara sig.
Precis som hela min tid i Vancouver, jag är en realtions-turist. Intalar mig själv att jag inte har någonting jag måste förklara för någon. Det här är mitt liv, och snart tar jag det och drar vidare, människorna omkring mig är statister.

Jag pratar med Marie på msn och berättar att jag ska träffa killen från T-shirtsaffären ikväll. Ja, en date. Jag går upp till Lonsdale och äter sushi, ner till 4th Street och köper serietidningar, bestämmer mig för att börja göra smycken igen, funderar på vad jag ska ge Marie i födelsedagspresent.

Jag tar seabussen downtown, sitter på Waterfrontstation och hör Vancouver röra sig förbi mig, skriken efter en snattare i kiosken framför Subway. Jag känner mycket starkt att jag inte alls vill gå på någon date, att det jag ville var att ha en date att se fram emot.

Jag följer en främlings rygg ut på trottoaren, upp till Hastings, förbi pizzeriorna och tar ett djupt andetag när jag svänger in på Mark-it, Cameron väntar på mig, han har redan jackan på sig.
Det som händer sen är oklart redan från den sekunden han låser sin butik och vi går upp längs Hastigs för att leta upp närmsta pub. Han pratar mycket om sig själv, berättar att han varit på turné med The Killers, spelade i band i samma stad som Feist, “oh, you se that guy on the tv, he's my friend”, en vän till honom ringer och plötsligt har vi biljetter till den utsålda Iron nad Wine konserten. Han ställer inga frågor om vad jag gör i Kanada, visar överhuvudtaget mest intresse för det han tycker är rockstjärna-Cameron. Efter ett par öl skiter jag i att lyssna och börjar berätta själv istället.
Vi står plötsligt ute på Hastings igen, köper ett sex-pack och går tillbaka till Mark-it. Han låser upp dörren och höstlöven blåser in på butikens mörka golv. Jag säger något om årstider, sånt som någon som funderar för mycket över ord säger efter ett par öl.


Cameron försvinner in bakom kulisserna och jag känner på kläderna som hänger i den lilla butiken. Sätter på musik och ser människor gå förbi skylfönstret utanför.
När han kommer tillbaka sätter han på datorn och börjar facebooka. Jag tröttnar och ägnar mig helhjärtat åt min öl ett tag. Sen berättar jag för honom om mitt fylleallterego Jaarmo och efter det blir det suddigare. Jag gör sånt som Jaarmo gör, ställer sig nära, tar vad hon vill ha. Vi går på konsert och hans rockstjärnevänner är trevligare än väntat. Morgonen efter skiner solen och jag lämnar hans lägenhet utan klocka och halsband, men med en insikt att man kan flytta en människa med hjälp av en annan, men att det där känslan inuti, som ibland känns som ett mörker som jagar en och ibland bara som en rastlöshet som tvingar en vidare, den är den samma, oavsett vem man önskar att man kunde stanna hos.
Eller lämna.

Men att den människan måste ställa rätt frågor. Varför är du här? Vad har du att komma tillbaka till? Vad är det som jagar dig, Jenny.
Annars kommer jag aldrig hitta svaren.