Milslånga gator i en blinkande tvåmiljonersstad

Om man räknar efter så är det inte många dagar innan jag åker tillbaka till Sverige. Jag räknar inte efter, för jag vågar inte. Hoppet på att slippa slutgiltiga farväl är min arbetsgivare som ska hjälpa mig förlänga mitt arbetstillstånd. Så i januari kan jag förhoppningsvis komma tillbaka hit.
Med hoppet i det ser jag väldigt mycket fram emot minst en månads semester i Sverige. Förra veckan serverade vi 1212 chickenwings på pubben där jag jobbar och den där isande smärtan bakom skulderbladen har kommit tillbaka.
Desstuom klarar jag mig inte mycket längre utan människorna jag tog farväl av i februari. För jag behöver er, så jäkla mycket. Och jag har insett att jag saknar Sverige; platserna, minnena, människorna, tågen, gatorna, husen. Men bara om jag får komma tillbaka hit igen.
För ibland känns det som jag lyckats ta mig igenom det där mörkret jag tog med mig över atlanten.










jag minns korta ögonblick av lycka
jag minns ensamheten som milslånga gator i en blinkande tvåmiljonersstad
jag minns ett leende mot mina läppar, klarblå himmel i Boulevard Park
jag minns många timmar utan mening, jag minns me, myself and I,
tunga steg på väg hem från jobbet
jag minns mörkret som spred sig inuti och jag vill i efterhand kalla det ensamhet

jag minns omöjligheten i att åka tillbaka,
smärtan i att fatta beslutet att stanna kvar
känslan av att inte veta var man befinner sig, var man kom ifrån eller vart man är på väg
jag minns misslyckandet i att se solen landa på parkettgolvet men sitta kvar i sängen och låta timmarna gå
jag minns mig själv som en fiende man inte vill skada, en vän man inte förstår sig på, ett kraschande plan man förlorat kontrollen över

jag minns sättet han såg på mig en mörk sommardag i maj,
det jävliga i att vara människa
jag minns mig själv som någon som med målarfärg gick från dörr till dörr och målade svarta kryss, en anledning att bara lämna allt
jag minns rastlösheten som något stegrande inuti och jag vill i efterhand kalla den osäkerhet

jag minns en röst miljoner mil bort på en skakig telefonlinje,
ett avstånd så långt ifrån fysiskt att inga flygresor skulle kunna ta mig tillbaka
jag minns ensamheten i en folksamling, minnet av hans sista ord som om jag själv skrivit dem åt honom
jag minns honom som en dikt jag aldrig skrev, ett personligt misslyckande utan någon möjlighet att lära mig någonting
jag minns sommaren som ett mörker och jag vill i efterhand kalla det en stor trötthet

jag minns tusen bekanta som jag senare ska glömma bort
och en av alla dem som kommer stanna kvar
jag minns mötet med en främling på en okänd pub, någonting inuti som skrek “honom ska vi ha!” och tre steg för att komma närmare
jag minns paniken växande i mitt bröst, misslyckade försök, besvikelse och jag vill i efterhand kalla det kärlek

jag minns en resa utan början eller slut, men med avsked som gjorde mig hel, slet mig itu
jag minns en flykt från ett mörker för stort för att skakas av, en skugga som följe mig in i flygplanet, ut på landningsbanan, genom ankomsthallen, miljoner mil bort
jag minns vintern som en kyla som trängde genom väggarna, den självvalda ensamheten som något jag till varje pris ville skydda, rädslan som ett sätt att hålla verkligheten på avstånd

jag minns tre främlingar som utsända för att berätta för mig om landet utanför, breven med poststämplar som skickade för att ropa mig tillbaka
jag minns stökiga sovrum och en promenad ner till vattnet en tung lördag, fiskmåsarnas varnande skrik, en miljonstad på avstånd

jag minns en resa som om jag aldrig lämnade något bakom mig,
aldrig kom fram till någonting
bara gav mig av, i riktningen där jag kommit ifrån