Ingen behöver veta att jag misslyckades

Efter ett par timmar bestämmer jag mig för att lämna min allra första Thanksgivingfest. Tröttheten kommer över mig med skillnaden i promillen i blodet, med en diskbänk täckt av vinflaskor, ölburkar, cigarettpaket och diverse krossat glas. Eller bara med det där hoppet om att man ska kunna spara på den där känslan av att allting är möjligt genom att utmana det faktum att man helst av allt vill stanna. Jag är inte säker på om jag försöker sakta ner eller om det är ett sätt att kasta mig vidare ut, men en hastig slängkyss i korsningen vid busshållplatsen och jag har Alicia Keys “Wreckless love” i lurarna.


Det är bara jag på bussen och jag springer fram till busschauffören precis i tid för att övertala honom att stanna vid 4th and Moody, går sju blocks upp mot mitt hus. Väl hemma spenderar jag halva natten letandes efter min perfekta främling som i fyllan inte alls addade mig på fejjan, visar det sig.
Klockan hinner bli fyra innan jag ställer mitt alarm och inser att jag måste upp om ytterligare fyra timmar. Min oplanerade tanke på att gå upp tidigt och dra till Victoria känns väldigt mycket som en bekväm tanke på en hastig flykt, som kommer förvandlas till två dagar framför datorn, tvn, gatorna i norra Vancouver istället.

När jag vaknar bekräftar jag det, jag kan inte fly den här staden på fyra timmars ostabil, fyllesömn. Stänger av min väckarklocka och sover vidare.
Tre timmar senare vaknar jag med rastlösheten som en ilska inuti och en nervositet som får mig att förstå att det är dags att strunta i de välplanerade utflykterna, de invanda mönsterna, de osynliga murarna.

Hur jävla svårt kan det vara egentligen?!

Jag flyter med i de senaste dagarnas pepp, att pressa sig till att göra saker som känns obekväma, men viktiga, eller så oviktiga att det är viktigt att göra dem. Livsviktigt. Bestämmer mig för att fortsätta flytta murar, trött på mina osynliga begränsningar.

Jag ligger nu fyra timmar efter mitt oplanerad schema och efter en snabb sökning på resväg och en hastigt nedskriven adress till ett hostel så slänger jag ner min favoritpenna, kameran, datorn och mina tre senaste skrivblock i min väska. Rycker snabbt åt mig tandborsten. Det är dags att lämna ensamheten i två lediga dagar, inbjudningar till öl jag inte vill dricka och människor jag inte vill träffa.
Misstaget jag gör precis innan jag ska lämna huset är att vända mig om och ta tio steg tillbaka ner i källaren för att försöka hitta en karta jag tror mig sparat från någon av alla mina misslyckade flyktförsök. Fastän jag springer hela vägen till bussen så ser jag den rulla förbi mig.

Min oplanerade plan innebar tre bussbyten för att hinna med färjan och ytterligare en buss efter. Och missar jag en så har jag missat alla. Helvete.
Paniken kommer över mig med något kallt längs min ryggrad. Jag vill gå hem igen, ingen behöver veta att jag misslyckades, jag kan säga att jag hade viktigare saker för mig än att åka ut till städer på öar.
Tre djupa andetag och ett snabbt beslut. Jag tänker att om jag tar mig till Pacific Central så kan jag kanske ta den mycket dyrare direktbussen. Och går inte det så har jag i alla fall inte avslutat resan på east 15th Street, three block from where it started. Fan Jenny, du kan alltid vända tillbaka, men inte än. Inte än.

Så jag ger mig av, kanske inte så mycket för att jag vill till Victoria utan mer för att jag saknar känslan av att vara på väg någonannanstans. Vissa dagar hade jag kunnat offra allt för att få sitta på tåget mellan Göteborg och Malmö. Den här staden har räls, jag ser det från tunneln ner mot Seabussen, från Skytrainet ut mot Metrotown, men det rullar inga tåg ut ur den här staden.
Jag hoppar av vid Stadium och köper en macka och någon sorts fruktdricka på Starbucks, springer i kapp med min rastlöshet genom parken framför Pacific Central. Bär min rädsla för att misslyckas närmare nu, som en ilska, som en vän som tvingar en att göra saker man egentligen vill men hävdar att man inte alls har någon lust till. Känner att det är bråttom.

Kvinnan i biljettbåset säger att bussen till Victoria åkte för en halvtimme sen och att det är två timmar tills nästa går. Min massäck bränner i min vänstra hand när jag med en klump i halsen tar tre steg tillbaka och sätter mig ner på en bänk. Natten före sitter kvar i mig med någon annans parfym på min vänstra axel. Jag vill slå det som pressade mig till en meningslös färd över halva Vancouver på käften. Jag vill sitta i mitt källarrum och inte behöva fatta beslut, jag vill att min syster är där och säger att det är okey att misslyckas. Även om man inte riktigt försöker och man gjort det så ofta att det känns som om det nästan blivit ett sätt att lyckas.

En kille i blå vindjacka och en stor, röd backpack sitter på bänken och ler mot mig. Han är blond, han håller i en bok, väntar på något. Han ler mot mig. Jag förstår inte varför, kanske för att jag ser ut att ha gett upp, halvt sittande på en bänk i en väntsal. Kanske för att jag inte alls ser ut att vara på väg någonstans.
Jag försöker le tillbaka men lyckas bara med att göra en min som jag själv inte vet vad den betyder, sen reser jag mig upp, tar tre steg framåt och säger till kvinnan i biljettbåset att jag visst vill ha en biljett till Victoria.
Två timmar senare rullar vi ut från Pacific Central, ingen räls, inga blå-gröna säten med skräppåsar med dansk text, men två säten från mig sitter killen i blå vindjacka och jag ler, för mitt hjärta slår hårdare nu. Det här är lugnet jag letat efter.