fredag 17 oktober 2008

Gatorna i en stad på andra sidan jorden

Ni kanske väntar på del två av "Have you met Chris?!", men jag har del tre klar och tvåan känns inte alls lika spännande och i natt vill jag skrika rakt ut, för jag vet inte hur det ska sluta. Jag har dryga 40 dagar kvar i Kanada och varje gång någonting påminner mig om det så vill jag skrika rakt ut, för jag vet inte hur det ska sluta. Jag har ingen aning om hur det ska sluta.
För jag är ren lycka på ett dansgolv i downtown Vancouver, Maries "It is time to dance like our lifes depended on it!", blicken från en främling, enkelheten i mitt liv just nu. Jag jobbar, träffar nya människor, dansar, sover, skriver. Inser omöjligheten i att lämna det här livet. Jag är, ja, lycklig. Vissa nätter är jag lycklig. Jag kan inte beskriva det på något annat vis. Jag flyttar mina osynliga murar, drar till städer jag aldrig varit i, lär känna människor som tittar på mig och förstår vad jag säger, fast vi inte kan alla orden för att förklara.
Någonting pressar över bröstet.
Det är paniken i att inte veta hur det här ska sluta.
För samtidigt saknar jag min syster så att det gör ont inuti, mina vänner i Göteborg. Jag är livrädd för att någonting ska ha förändrats. För att de ska inse hur jävla dålig jag har varit på att höra av mig. Att de plötsligt inte ska förstå omöjligheten i att vara på flera platser samtidigt. Och jag är arg, arg på mig själv för att jag inte kunnat vara det, skicka iväg ett enda vykort under 8 månader.

Varför är Sverige så långt borta. Frimärkena är billiga.
Men vad ska jag skriva? Att jag saknar dem? Jag saknar dem. Varje dag.
Men jag vet fortfarande inte varför jag åkte hit, eller vad jag har att komma tillbaka till. Mer mörker?

Sa jag att jag var lycklig? Jag är lycklig. Men det är den sortens lycka som pressar bakom ögonlocken, kanske som en solsemester, en blixtförälskelse, en gräddbulle; något som man vet är tillfälligt, en fristad, en omöjlighet. Fast man blundar så ser man slutet, man känner att det kommer närmare fast man i panik springer åt andra hållet.

Jag lever en omöjlighet. Jag är gatorna i en stad på andra sidan jorden, orden uttalade på ett helt annat språk. Längtan efter att hitta hem.
Och jag vill skrika rakt ut i natt, för jag är lycklig, och jag vet inte hur det ska sluta.

3 kommentarer:

är jag speciell då? sa...

nu ska du inte överdriva. Jag har faktiskt fått ett vykort ;)

kallskänkan sa...

Det är ju faktiskt sant. Men det beror på att du är väldigt speciell. Och till sanningen hör att jag skrivit ett vykort till, som aldrig blev skickat. Hmm, undrar om Helene skulle tycka det var konstigt att få det nu, såhär 7 månader senare.

lisa sa...

jag tror att hon skulle bli glad.