Så långt bort man kan komma

Kvällen innan var tre timmar konstant dansande och jag vaknar sent. Sätter mig i sängen med datorn. Becks Ferguson a double shift today....better not cut my hand open again!, Julia Lawton is http://www.youtube.com/watch?v=Xl_m01lPYmA, Jenny is sitting in her bed trying to post a blog about the night before.

Matthews namn är etsat fast i online-raden på min msn och för första gången sen det officiellt tog slut blinkar hans namn i nederkanten av min datorskärm. Han skickar en länk till Wii-spelet han jobbat med och efter ett par försök dör samtalet ut igen. Någonting är trasigt inuti och jag vet inte vilka reservdelar det är jag borde leta efter.
Jag försöker äta frukost men misslyckas och på bussen downtown drabbas jag av den sortens illamående som man får av att inte äta frukost. Eller av att sakna alla delarna av någonting viktigt inuti. Jag är inte säkert på vilket.

Jag går in på Pacific Centre och köper en hamburgare och lökringar. Halvvägs genom lökringarna tappar jag aptiten och tänker att lökringar är onyttig skitmat som inte har någonting med barnen i Afrika att göra. Jag läser min bok i foodcourten och tonåringarna ligger över borden, står på stolarna, kastar pomfritt på varandra, försöker hitta ett sätt att hålla tristessen borta. Eller vad fan vet jag, varför kastade vi någonsin pomfritt på varandra?
Kanske om jag mindes det att allting skulle falla på plats. Svaret på frågan om universum och allting. Reservdelarna. Reservdelarna.

På Urban Outfitters ler den där brunhåriga expediten, som jag en gång såg kyssa en vacker människa, mot mig och det känns lite varmt inuti, eller så bränner det, jag vet inte.
Jag köper två tröjor på rea och går sen planlöst mellan skyskraporna, kan inte greppa vilket håll jag är på väg åt. Är det sorg, besvikelse eller är jag bara uttråkad? I vilket fall som helst så gillar jag inte känslan och jag bestämmer mig för att gå in på Mark-It och prata med killen som pratade tyska med mig på en klubb för ett par veckor sen. Jag behöver få känna något ifall jag inte får vara känna honom.

Han möter mig i dörren och ursäktar sitt fyllealterego på The Bourbon den natten.
Vi pratar förvånansvärt lite om prylarna han säljer och jag pratar förvånansvärt mycket om min tvillingsyster. Han sträcker sig efter sin dator och frågar efter mitt namn. Någonting säger mig att vi borde börja om från början och jag sträcker fram handen. Han säger att han heter Cameron och addar mig sen på facebook. Cameron is working, Jenny is feeling warmer inside.
Jag tycker att det är dags att gå och ursäktar mig. Mission accomplished. Kommunikationen är upprättad och jag skrattar mig hela vägen ner till Seabussen. Men i korridoren ner till båten drabbas jag av en tio steg lång depression. Det känns som om jag varit otrogen mot mig själv, slått mig själv på käften. På det elfte steget skrattar jag igen.

Det regnar när jag ett par timmar senare lämnar huset, vinden känner sig som en blind fram längs asfalten med de första höstlöven. Boulevard Park brinner och jag springer de sista metrarna till bussen, rastlösheten som något som jagar mig längs gator jag inte längre känner igen. Det är min första höst i den här staden.

Jag hoppar ensam av på ändhållplatsen och går under mitt paraply ner till biografen. Jag har en date med mig själv och vill inte vara sen. Efter jag köpt en biljett till ”Blindheten” och investerat i popcorn så ställer jag mig i kön in.
Sekunden senare ser jag Matts rutiga, röd-vita skjorta och vet att det är försent. Han ser förvånad ut och vinkar. Jag försöker inte gå närmare människorna bredvid mig när han hastigt tittar runt om kring mig för att se vem jag är där med. Me, myself and I sträcker oss efter några popcorn.
Jag känner ingenting, sen bara hur fort mitt hjärta slår, sen ingenting. Han kommer fram, en hastig kram, presenterar sitt sällskap som är någonsorts vän, förmodligen inte ens det och frågar vem jag är där med.
Jag säger att det var varit ett par ”busy days, I needed a date with myself” och jag tror att om någon förstår så är det han. Jag vill hata honom för det.
För ett ögonblick är jag rädd att han ska tro att någonting är trasigt inuti mig, att han ska höra hur allting tickar i fel takt, och för en lika lång stund är jag rädd att jag ska tro det samma.

Min syster skrev till mig den morgonen att det är någonting speciellt med att gå ensam på bio och jag tänker att hon har rätt. Ensamheten är självvald men inte mycket mer.

Efter filmen tar jag hissen ner till fast mark igen men är fast i någon tanke om reparationer när jag finner mig vilse i ett gigantiskt parkeringshus. Jag vill inte vara med längre men någon pekar ut riktningen ut ur min endoftheworld-movie och jag går ensam ner mot Seabussen under mitt svarta paraply. Sticker handen i jackfickan och känner Camerons visitkort, tänker att det är svårt att komma längre bort än halvvägs runt jorden.