----------------------Detta har hänt.
Det blir lördag och jag har sovit fyra stabila timmar när alarmet på min mobil väcker mig. Genom väggen hör jag att Juan och Daryn, som bor i källaren, skriker högljutt på varandra. När jag femton minuter senare lämnar huset står Daryn på gräset utanför och vrålar att han kommer vara borta när Juan kommer hem från jobbet.
Galgen hänger kvar på telefonledningen och såhär i dagsljus ser jag att den inte alls är lila, utan blå.
Buss 228 tar mig ner till jobbet och när jag kommer in i köket står min chef och försöker sätta igång stekbordet, baren är full av människor , det blir ingen lugn start på den här dagen.
Efter att fotbollen är över och jag missade vad det blev mellan Sverige och Portugal dör det ut igen. Ingen köper Eggs Benny och min underbara hollandaisesås blir ännu ett av mina oupptäckta storverk.
Jag har mycket tid att tänka på natten före och jag har svårt att föreställa mig ett liv utanför Vancouver. Utan Marie, Marilyn, Molly, Julia. Utan danskvällarna på The Astoria, Pub 340, Librarysquare, The Bourbon.
Det är enkelt här, jag behöver bara säga att jag är från Sverige och folk blir imponerade. Samtidigt vet jag att jag gjort det enkelt för mig. Jag flyttade till en tvillingstad till Göteborg. När jag inte ser bergen vid horisonten är det omöjligt att känna att det var ett stort steg, något att vara imponerad över. Det är lätt att så här i efterhand; att bortse från känslan av att vara ensam i en miljonstad, de första månaderna av mörker, tiden det tog att hitta vänner man trivs med och bara inte vara umgås med för att man inte ville vara ensam, hela tiden.
Och det är så, att ett mörker har förföljt mig längs de här gatorna, men att jag vissa dagar lyckas flytta det hem igen, till Göteborg. Det är inte helt bra, för jag ser Göteborg som jag kände det de sista veckorna innan jag lämnade Sverige. Kalla vindar ryckandes i min halsduk på väg upp från Gärdsås torg, den sista ölen med mina före detta arbetskamrater, hallen i min lilla lägenhet på Astronomgatan. Hur jag släckte alla lampor, låste efter mig och gjorde mig av med nyckeln utan att riktigt veta vad det var jag försökte lämna bakom mig, förutom känslan av att jag inte visste var jag var på väg.
Nu vet jag. Jag försökte ingenting, jag bara åkte.
Jag är trött när tar av mig kockrocken och sätter mig på bussen till Burnaby, men en filmkväll med Marie, Maytal och pizza gör det värt det. Kvällar som den inser jag hur mycket jag missar när jag väljer ensamheten istället för umgänget. Jag drömmer mardrömmar som får mig att inte alls ringa hem till Sverige när jag vaknar morgonen efter.
Jag lämnar huset och konstaterar att Daryn inte hållit sitt löfte om att packa sina grejer och dra, hans bil står parkerad på baksidan. Det är dött i puben. Thanksgiving helg och jag antar att de med familjer är med familjen.
Det har gått en dag sedan jag gav mitt telefonnummer till Max utanför Pub 340 och ifrågasatte det faktum att han tänkte ringa mig eftersom han själv hävdad att han inte hade någon telefon.
Men om han ändå skulle ringa, och jag tänker att det borde han ju, så borde det vara idag han ringer.
Preppen för ikväll är färdig och jag är mycket uttråkad, försöker förtvivlat hitta något att göra. Undvika stora städprojekt. Till och med fläktarna blev skrubbade igår.
Jag känner något vibrera mot mitt ben och en hundradel senare svarar jag “Hello!?!”, alldeles för högt och förväntansfullt. Min arbetskamrat tittar förvånat upp och ler när jag uttrycker mitt missnöje över att människan på andra sidan luren la på, genom en väl utvald tysk svordom. Jag spenderar timslånga ögonblick på att fundera på om jag borde ringa tillbaka direkt, men telefoner är inte min starka sida. Det är omöjligt att se den andras ansiktsuttryck, omöjligt att läsa reaktioner. Fast att Kanada inte har något bra system för att skilja mobiler från fasta telefoner så bestämmer jag mig för att skicka ett sms till det okända numret som jag nu lagt in under pseudonymen “Stranger” i min mobil. Även om det är ganska självklart vem det är.
Inget svar. Jag tänker att han är lost forever.
Två timmar av att gå mellan kylarna och disken, frysarna och ismaskinen för att hitta något att sysselsätta mig med, så böjer jag mig ner för att städa in bänkkyl. Sekunderna senare missar jag ännu ett samtal från Främling och blir så arg att jag faktiskt ringer upp numret.
“The number you dailed can not be connected”
Sandra berättar för mig att numret förmodligen går till en telefonautomat och jag tänker att nu är han definitivt, helt säkert lost forever and ever. Man ringer helt enkelt inte tre gånger till någon som man i fyllan kysste på en fredagsnatt i downtown Vancouver.
“Vafan!” tänker jag. Vafanvafanvafan. Sen åker jag hem och för första gången på månader lägger jag mig innan klockan ett på natten. Innan jag somnar har jag förlikat mig med tanken på att perfekta främlingar inte alltid är så perfekta. Eller att jag inte behöver några perfekta främlingar i mitt liv. Eller att jag behöver fler. Mer Perfekta.
Ja, nej, jag har inte förlikat mig med någonting. Förlikning är lika tråkigt som att stänga av tvn och ändå hoppas att något spännande ska komma efter reklamen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar