Vi befinner oss i nordamerika och jag tar seden dit jag kommer. Vi försöker komma fram till vad jag ska ha på mig på min första riktiga Halloween. Marie säger att hon i vilket fall som helst ska ta mig trick or treating, att jag ska vara spöke så att man inte ser hur gammal jag är, och hon ska vara Elliott, från ET, men även min storasyster. Så alltså, jag är ET som spöke och Marie är Elliott som min storasyster. Till saken hör att Marie heter Elliott i efternamn. Kul, alltså.
Marie lindar sjalen runt huvudet och springer till bussen, jag tar mig ner till Esplanade och mitt jobb. Hösten är en tung dimma mellan mig och skyskraporna på andra sidan vattnet. Är viktlösa regndroppar som fastnar i mitt hår, är så många nyanser av grått att det är svårt att förstå hur allting var färglagt för bara ett par veckor sen. Sommaren försvann medan jag satt i mitt källarrum och försökte längta bort min saknad efter Matt. Ibland tror jag att det fungerat, ibland känner jag tydligt att det inte alls gjort det. Har jag tur har jag inte tid att känna efter.
Det är Thanksgiving och jag tittar inte ut genom fönsterna borta på uteserveringen. Jag skär några hundra kycklingvingar och när min telefon ringer så svarar jag.
Väcks ut det gråa med ett “Hi, it’s M, I’ve been trying to get a hold of you.”
Längtan överröstar saknaden.
Regnet, en färgpalett utan grundfärger och någonsorts revolt mot tröttheten i åtta arbetade timmar svarar honom att jag gärna kommer på hans Thanksgiving dinnerparty tonight. Fast jag kommer vara timmar försenad, inte vet var det är och efter vi lagt på inte kan få tag på honom igen.
Tänk er mig sittandes vid ett pokerbord, någon försöker ge mig tips på hur jag ska spela mina kort, hon börjar viska “all in jenny, all in”, skrika. Jag är lite tveksam, tänk om jag förlorar allt, då får jag ju inte vara med längre, är det inte enklast att bara flyta med? Men sen tröttnar jag, för det står faktiskt någon och skriker på mig, knuffas, tvingar mig att gå all in. Och jag är trött på att bara flyta med. Börjar simma.
Jag har ett telefonnummer till någon som jag inte vet vem det är, men jag ringer och gör misstaget att inte lyssna när människan på andra sidan svarar. Under en lång vägbeskrivning och två ytterligare samtal vet jag inte om det är M eller någonannan jag pratar med. Förmodligen någon annan, förhoppningsvis någon som känner M. På väg till bussen ringer jag Marilyn och försöker lösa ett annat problem. “But what if I don’t recognize him?”
Mitt minne fungerar i slowmotion, det har funnits tillfällen då jag umgåtts med folk i dagar innan de börjar prata gemensamma minnen och jag äntligen sett något i deras blick som jag sett förut. Oändliga filmkvällar då jag, precis innan eftertexterna ska börja rulla, insett att jag redan sett filmen.
Marilyn och jag är överens om att han är blond, lång och hade vit tröja. Förhoppningsvis gillar han sin vita tröja.
Jag fäller ihop min telefon med ett leende och bär med mig nervositeten över att åka till en annan del av den här staden för att gå på min första Thanksgivingdinner med främlingar.
M kommer springanden ner för Pandora Avenue där jag står i korsningen och väntar på honom. Han har en svart tröja, är brunhårig och jag är tacksam över att jag inte har många främlingar springandes mot mig.
Jag kan inte låta bli att skratta och hade han inte varit så full hade han kanske undrat varför.
Inuti mig spelas “Ramlar” med Håkan Hellström och när vi kommer in i vardagsrummet står där en tjej i vit sommarklänning och spelar celtiska folksånger på fiol. M frågar om jag har träffat Chris, killen han delar lägenhet med och jag känner igen hans röst, det är mannen som ledde mig till rätt kvarter. Jag är så långt hemifrån men kan mäta avståndet mellan tummen och pekfingret. Jag ser i färg igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar