söndag 12 oktober 2008

"Kan vi leka hos dig?"



Det har gått så mycket tid.
Vi var barn då,
vi är barn nu.
Vi tittar oss nyfiket omkring och vill att någon ska lyfta upp oss.

Vi satt på asfalten utanför ditt hus och jag var rädd att allt skulle gå sönder om jag tyckte om dig för mycket. Du var min bästis och jag bar halsbandet din mamma köpt till oss utanpå mina kläder, så att alla skulle se. Beviset på att jag hade en vän.
År senare skulle du gå förbi mig utanför din gymnasieskola och fnysa åt flygbladen i min hand, när du sen tittade upp och såg att det var jag så förändrades något i din blick, men jag vet inte vad.
Vi var yngre då, men jag hade år tidigare insett hur långt ifrån varandra vi egentligen stod.

Vi satt i ditt vardagsrum och du upptäckte att jag hade ett hål i min ena strumpa, sa att jag skulle slänga dem. Jag tyckte att det var en konstig sak att säga och svarade att “Va? Nej, mamma kan laga dom ikväll.” Din mamma tittade upp från sin tidning och gav dig en blick som jag inte förstod då, men som så här i efterhand betydde att hon skulle förklara senare. Allt du hade var en självklarhet för dig.
Jag såg skillnaden, men jag förstod den inte.
Jag ville så gärna vara din vän.

Men det har gått så mycket tid.
Vi visste så lite om världen då.
Vi vet så lite om oss själva nu.
Tittar oss rädda omkring efter någon som kan göra oss större än vi känner oss.

Du knackade på vår ytterdörr en kall eftermiddag någongång i mitten av nittiotalet. Skillnaden mellan oss var att du kunde bjuda in dina gäster, jag tog på mig skorna och stängde dörren bakom mig, ställde mig på trappan.
Jag vet inte hur jag lärde mig det, men jag viste att vissa hemlisar delar man inte ens med sin bästis. Jag viste också att din pappa inte låg halvt medvetslös i soffan, att ditt vardagsrum var vitt och ljust, inga prippsblå på tv-bordet. Visste att din mamma inte behövde jobba, att ni sov gott om natten, att det fanns ork att plocka undan disken, plocka ner elljusstakarna, hålla ordning.

Det var något vasst i din röst när du frågade varför du inte fick komma in. “Vadå stökigt, så farligt kan det väl inte vara?!.” Jag minns inte vad jag svarade, men att det vassa i din röst var allt du aldrig skulle förstå, även om jag berättade.
Vi hade tagit av oss halsbanden, någon hade tyckt att det var löjligt med bästishjärtan.

Det var i ett annat millennium och våra världar var inte större än skolgården och cykelvägen ut mot Norra Åsum, men avståndet mellan våra hus, mina fötter ute på trappan, vykorten du skickade från dina solsemestrar, berättade att gapet mellan oss fanns där redan innan vi började i samma klass.

Men det var längesen nu.
Vi trodde att allt skulle bli bättre.
Nu vet vi att vi ärvde våra föräldrars rikedomar.

2 kommentarer:

Olof sa...

Starkt

Hannes Hopf sa...

Jag ville kommentera det här inlägget när det var färskt, men jag vågade inte. Nå väl... nu kör jag.

Igenkänningsfaktorn i det här inlägget var så extrem att jag fick en klump i halsen. Jag vågar nästan erkänna att en liten salt vätska utsöndrades den andra gången jag läste den.

BTW, Adrian rocks!