Det fanns ljus och det fanns mörker

Jag sitter på McDonalds igen. Jag försöker att inte tänka på vad som kommer hända när jag packar mina väskor och går på flygplanet till Sverige.
Det har gått så mycket tid sen jag stod i kön till immigrationsoffice och bara ville åka hem igen. Så mycket tid sen jag tog farväl av min tvillingsyster på Drottningtorget. Sen jag låste min lägenhet på Astronomgatan och gjorde mig av med nyckeln. Sen dess har tre olika människor bott i den lägenheten, sen dess har jag försökt åka tillbaka lika många gånger men sen hållt mig själv tillbaka.

Ibland är jag övertygad om att jag kommer vara tillbaka här i januari. Andra tillfällen är det tydligt att jag är färdig med den här staden. När jag träffar M på Starbucks i korsningen Seymour and Davie känner jag det jag förut bara sett konturerna av; vi är ruinerna av den här staden. När han under kvällen upprepar mantrat om att han måste komma till Sverige, om och om igen, inser jag det som han redan verkar ha förstått; att a, allting redan är försent eller b, att jag redan packat mina väskor och gått på det flygplanet. Jag känner det tydligt när vi tar farväl på Granville. För just då vill jag så gärna stanna.
Det kliar i mig när jag tänker på att återvända, det kliar i mig när jag tänker på att stanna kvar, oavsett vilket land vi utgår att jag åker till eller från.

Hur blev det då med livet på andra sidan jorden, hjälpte det?
Inte fan vet jag, hjälpte mot vad?
Det fick mig att inse att de flesta begränsningar vi tror oss ha är inbillade. Att den här världen inte är stor nog för att kunna skrämma oss så som den gör.
Men samtidigt så vaknar jag flera gånger i veckan av mardrömmar om världens undergång. Jag har aldrig varit så rädd; jag tvingas ut i krig utan mening, blir arbetslös och hemlös i en ekonomisk kris, jag är passagerare på Estonia, överlever en flygkrasch bara för att komma ut från sjukhuset för att inse att min familj inte minns vem jag är.

Jag tänker inte mycket på det, men efter sånna nätter är det tydligt att det är dags att åka hem igen.
Jag funderar ibland på hur jag kommer minnas den här staden.
Som känslan av mars? Något kallt, ensamt, mörkt.
Som juni? Ett ljus i mörkret, doften av gräs, en ny vän.
Som augusti? Tjugoåtta dagar av förälskelse, hans hand vilandes över min höft när han berättade om konturerna av min kropp.
Som september? Paniken i mitt bröst han han drog undan handen. Tystnaden.
Eller som de sista dagarna i november; rastlösheten som ett ständigt riktmärke, känslan av att inte veta vad, hur eller varför, men ändå fortsätta leta efter det där som kanske kan hjälpa.
Mot vad?
Ja, fan vet.
Kanske det som får oss att se ruinerna ni står i, har stått i så länge, så att vi äntligen kan börja bygga igen.
Nej, fan vet.