Vi är så trasiga.

Jag går med dröjande steg ner till butiken vid Keith, bär med mig tillräckligt mycket alkohol för att koppla bort paniken för ett tag. Tillräckligt mycket trötthet för att inte tänka att jag inte borde. Jag tar bussen till Phibbs Exchange och står på asfalten med den där baskaggen pulserande, dundrande inuti.
Det är såna här nätter jag borde låsa alla dörrar, stänga alla fönster och hälla ut all alkohol. Det är såna här nätter som slutar i brutna tår och blackouts. Det är de här nätterna jag absolut inte borde lämna huset. Men det är också såna här kvällar jag absolut måste det.

Redan när jag hoppar av bussen ett kvarter från hans hus vet jag att det här kommer sluta illa. Jag vet det, jag ser det, jag känner det med hela den där basgången som skakar asfalten under mina fötter. Jag ser det och jag rör mig närmare det.
Det har inbjudits till cocktailparty och alla tre våningarna i hans hyreshus står värld för eventet som har dresscode och snittar. I trappan på innergården står människor som föddes tidigt åttital och längtar tillbaka till en tid då män bar slips och kvinnor klänning. Slutcitat facebook event.

Jag öppnar dörren till andra våningen där volymen är högst och träffar tre främlingar. Vi kommer i efterhand inte minnas varandras namn. Sen ser jag Chris, han verkar glad över att se mig och basgången inuti överröstas av musiken från en stereo någonstans i lägenheten. Chris försöker hjälpa mig med min väska, erbjuder sig att bära upp den men jag säger att det är lugnt. Han stod och pratade med någon när jag fångade hans uppmärksamhet och han återgår till tjejen i röd sammetsklänning.
Jag tittar ut över vardagsrummet och ser Max på det som verkar ha förvandlats till dansgolvet. Han har det där glansiga i ögonen som betyder att han är så full att det inte är någon större idé att försöka få kontakt just nu. Dessutom har jag ingen större lust att prata med honom. En halvhjärtad inbjudan och en oförmåga att höra av sig höjde volymen inuti tidigare under kvällen.

Jag går upp till deras våning och byter till klackskorna, tittar mig i badrumsspegeln och häller upp ett glas vin. Hinner halvvägs svepa det innan Max kommer in och säger att han är glad att jag kom. Att han tänkt ringa men sen gjorde han inte det. Logiken går inte att säga emot. När han är full kallar han mig babe och säger att jag är vacker. När han är nykter är han tyst.
Jag drar honom nära och kysser honom, backar bakåt mot diskbänken. Han kysser som någon som druckit för mycket och mellan våra läppar sveper jag det sista av vinet i mitt glas. Sen lägger jag handen bakom hans nacke igen och försöker tysta mullret inuti med honom.

Dörren flyger upp. Det är Claudette. En av kvinnorna som vilar blicken på Max, som rör sig närmare än vänner gör, som vill mer än vänner vill. Jag har bortsett från det varje gång. Kanske för att jag inte vet om han är värd det, kanske för att jag vet att svartsjuka dödar all kärlek, kanske för att jag egentligen fortfarande vaknar kallsvettig med drömmar om någon helt annan.
Chris och Brent, Max kombos, har anledning att tro att jag är lite efter. Ser jag inte det? Men jag är inte dum, och jag ser. Jag ser och lägger det till hans dåliga sidor. Snart kommer det tippa över.
Claudette har inget ärende. Hon hittade det hon letade efter så fort hon öppnade dörren och såg Max, men hon går en runda i deras lägenhet och räcker sen ut tungan innan hon slänger igen dörren bakom sig igen.
Max skakar på axlarna, jag ler och häller upp ett glas vin till. När han frågar om han kan få lite lägger jag ännu en dålig sida till vågskålen. Basen inuti börjar dunka hårdare igen. Jag tar tre steg mot dörren och säger “visst”, bryr mig inte om att vänta på honom. Jag vill vara lika full som honom, jag vill inte känna såhär. Från trappavsatsen ser jag skidspåren upp på Grouse Mountain och jag hatar avstånden som jagar mig inatt.

På väg ner till festen igen tänker jag att det är idiotiskt det vi håller på med- tror att vi kan skydda oss själva genom att inte komma för nära de vi ligger nakna bredvid flera gånger i veckan, samtidigt som vi sträcker blicken bakom varandras ryggar för att se om vi kan hitta någonting som känns lite lenare.
Brent möter mig i trappan, han är vacker. Svart kostym och ett leende som värmer mig. Jag har lovar bort honom till min syster, det är tydligt att han har fler goda sidor än andra i huset.

Jag blir full, jag pratar med främlingar om sakar jag senare inte kommer minnas någonting av. Jag dansar, jag går upp på övervåningen för att hitta Max. Jag hittar Max, han står med Claudette i famnen, nära. Så som inte vänner gör. Jag är full, basgången slår inuti. Kanske går jag sönder men det är svårt att höra eftersom musiken dundrar för högt. Jag stänger dörren och går ner igen. Jag kanske är trasig, för polisen kommer och försöker bryta upp festen, jag är kanske inte längre hel för när någon sträcker över en joint tar jag ett halsbloss och håller andan. Jag har nog slutat fungera för jag dansar bredvid Robin och hon gör det tydligt med repliken om att jag borde gå upp och ta tillbaka Max från Claudette. It’s not all in my head.
Men jag har nog gått sönder för jag svarar att det inte är min stil och dansar vidare.

Så enkelt kan det vara att förråda sig själv, eller inse att han inte är värd att kämpa för. Just då funderar jag inte över vilket.

Allting är suddigt. Jag har skurit mig på något, förmodligen ramlat i trappan, någon ser att jag blöder. Jag blir förvånad. Brent hjälper mig, jag tror att jag säger någonting som man inte säger till sambon till den man dejtar. Något som inte vänner säger till varandra. Jag tror det för det är det jag har varit rädd för att jag ska göra hela kvällen, det jag rört mig närmare. Han är så vacker i allt det suddiga som snurrar runt omkring mig.

Jag hamnar i en stol på trappavsatsen på tredje våningen. Claudette sitter mittemot mig. Vi pratar om Max men det är oklart vad vi säger. Hon säger att hon gillar mig, hon verkar mena det. Jag säger att det här kommer sluta illa och hon frågar alldeles för högt och desperat “So, you expert it to end!?” Hon letar efter en ingång. Max kommer och sätter sig i trappan. Kanske tror han att vi bråkar. Han ser full ut, han går igen.

Jag vaknar på hans halvt uppblåsta luftmadrass med en huvudvärk som skulle kunna döva vilken basgång som helst. Jag tänker mycket lite på gårdagen, tandborsten som han gav mig första natten jag sov över är borta. Han frågar varför jag trodde att han inte ville att jag skulle komma. Jag fråga om jag sagt det och det har jag tydligen. Säger att han ju inte ringde mig. Jag lyssnar inte på hans logik, går och dricker ett glas vatten. Jag säger inget mer om kvällen innan men när jag ska fråga honom om han sett mina örhängen använder jag fel namn, ett namn som också börjar på M och jag inser att vi är så trasiga.
Vi är så trasiga.

Tre dygn senare kommer jag sitta ensam på en diner i utkanten av Vancouver och bestämma mig för att jag inte behöver det här. När jag lämnar det här landet tar jag inte honom med mig.