I natt går jag inte och lägger mig

Klockan är 04.57 när han drar uniformsjackan över huvudet, lutar sig fram i ljuset från gatlycktorna och säger att det snöar ute.

- Kör försiktigt idag.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

När dörren går igen efter honom i trapphuset är jag klarvaken och har trycket från hans läppar kvar mot vänstra nyckelbenet.

Snön faller genom ljuset från torgets neonskyltar på väg mot jobbet en timme senare. Följer hans fotspår på väg ut ur kvarteret, fyra osovna timmar och något i hans blick sträcker sig mot mig genom de halvt igensnöade spåren. Leveransdag, pannkaksdag, kockenärsjukdag.

Staden har bytt kläder och klätt sig i vitt. Första vintern i Stockholm och jag försöker se förbi privatiseringarna, nedskärningarna, all skit den där staden representerar, allt som den vill mig illa med sin bostadsbrist och vårdval.

Medan snöflingorna klär gångvägarna i Hammarby Sjöstad i ett tjockare lager kläder springer jag mellan skärbrädan, spisen, ugnen, stekbordet, diskmaskinen och kylarna.

Hundranittiotre portioner kalkonschnitzel med ris och woksås, specialkost, en andra gradens brännskada och tio lyft med raka knän senare så kommer vikarien. Lunchen redan ute.

När jag lämnar jobbet vid tre står sillen på urlakning, ättikslagen är kokt och förberedelserna inför julbordet tycks hålla tidsplanen. Snön ligger ankeldjup på lastbryggan och jag tänker att nu lutar sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. I natt blir årets längsta, men sen vänder det och vi går mot en ljusare vår.

- Kör försiktigt.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

Snart vänder det.

En liten video

Här kommer en inspelning från protesterna mot Alliansens försämringar av sjukförsäkringen, Stockholm den 9e december.



fortsätt kämpa

Andra sidan

Tvärbanan följer spåren genom Hammarby Sjöstad
broarna sträcker sig mot andra sidan
vattnet iskallt och bottenlöst

tunga arbetsdagar blir irritation mellan mig och kocken
över telefonen mellan våra förskolor

rödbetssalladen
disken
fruktfaten
beställningen
dagens lunch

jag lägger min tyngd mot värmevagnen
i backen upp mot köket
snön ankeldjup
lastbryggan ishal

lyftkranarna vrider sig kring sina axlar vid Sickla Kaj
lägger bit på bit i bygget av segregationen,
bostadsrätter för miljoner

vi som jobbar här
bor inte här

tre låneböcker i min väska och konduktören som frågar vart jag ska
snön blåser upp under tåget, reflekterar ljuset från gatlyktorna

i onsdags började de riva Aspuddsbadet

jag tänker på hur länge det tog att bygga allt det här,
gratis låneböcker
allmännytta
badhus
spåren, bussarna, broarna som tar oss till andra sidan

och hur jävla fort de nu river allt igen

här kan vi sitta i varandras kök och prata om hur kall den här staden blivit
att den inte släpper in oss,
utan att förstå att allt illa den här staden vill oss
är beslut fattade av människor som redan har allt

bara de kan prata om
”nödvändiga nedskärningar”
”prioriteringar” och ”dåliga tider”
samtidigt som de sen åker hem
till trygga villor, pengar på banken och friska fruar

de behöver aldrig i sitt privatliv
”prioritera”
välja mellan SL-kortet eller lagningen av tänderna
där behövs inga ”nödvändiga nedskärningar”
eller ”samhällsansvar”

och de behöver inte ställen som Aspuddsbadet
för hemma i villan har de jacuzzi
tänker jag när tvärbanan rullar in
mot Gullmarsplan

Skrivarhörnan

Arbetet med diktsamlingen går framåt,
allt som saknas är dryga tio dikter och ett fönster med utsikt mot Emågatan

Glöm inte komma på Litteraturkvällen med Föreningen Arbetarskrivare imorgon. Kl 19.00 på Tellus i Stockholm.

På onsdag återförenas Stormen med sin long lost gitarrist. Det blir stort.

Ta hand om varandra.

Gruvstrejken

Idag är det 40 år sedan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfälten. Här är en ganska fin artikel om det från NDS.
När jag jobbade med texter till pjäsen Palme som gick på Uppsala Stadsteater i höst så läste jag ganska mycket kring den vilda strejken i gruvorna. Under denna tid skrev jag följande dikt. Ett tack till Jari som jobbar i gruvan nu, i somras skrev han såhär till mig

"Jag jobbar i gruvan och där finns ibland (ibland inte) sammanhållningen som kan lovsjungas. Men i princip finns där ingenting att göra något vackert av. Det är ett mörker både bokstavligt och bildligt. Gruvan måste totalförändras innan Jenny Wrangborg kan skriva en fin dikt om den."

Tur att dikter kan vara någonting annat än just "fina". Här kommer den.

---
Strejken

har ni sett mörker så kompakt att inget ljus kan existera?
ni hittar det tusen meter under jorden

där droppar fukten från miljoner ton sten vibrerande ovanför dig
där kämpar pannlamporna mot den mänskliga faktorn och
människorna böjer sina ryggar för den svarta malmen

så många maskiner som arbetar i mörkret
komplicerade maskiner

människor har varit inkallade för att studera hur de fungerar,
varje moment granskat och varje rörelse i maskineriet tidtaget
in på hundradelen sätts tidsgränserna för varje kugghjuls riktning, för ju fortare man kan pressa maskinerna att arbeta desto högre siffror till de höga människorna

tidsstudiemännen hittade bara ett problem med maskinerna i mörkret;
de var människor

för
maskiner får inte svårt att andas av damm och rök
maskiner förlorar inte hörseln av högljudda människor
och maskiner går inte hem med en knytnäve kring hjärtat
varse om att de om ett par timmar ska slitas ut igen

för här är mörkret inte frånvaron av ljus,
tystnaden inte bristen på ljud
här stavas hopplösheten med ett samförstånd så djupt
att vi inte längre kan prata om problemen

kanske är det mörkret
som jagat oss i gångarna
bullret som jobbat sig in bakom hörselkåpor och vadd
döden som stått och lurat bakom nya direktiv
kanske är det hopplösheten som tillsist blivit så stor att den gjort sig själv obetydlig
för det går en annan sorts viskning genom gruvan nu;
kanske är det lika farligt att ta ifrån folk hoppet som att ge dem det

men det händer inte plötsligt
utnötning av knän sker inte över ett skiftbyte
silikosen växer långsamt med varje inandning
människorna byts ut nästan omärkligt
för inga reservdelar finns att tillgå
döden jobbandes vid deras sida, bidar sin tid bakom ackorden,
redo att gripa in när den mänskliga faktorn får utrymme

men så kan det ändå vara så, att när maskinerna tystnar,
när berget ligger stilla och dammet vilar orört i gruvgångarna
kan det ändå vara så
att människan vaknar
med en viskning genom tysta rum

talar plötsligt med en röst istället för flera spridda
sätter sig plötsligt som en enda kropp ner,
lägger ner skyddshjälmen, stoppar undan rädslan,
motar bort mörkret
och med en enda röst
återuppfinner fackföreningsrörelsen

det sprider sig i gångar och schakt
från gruvor till verkstäder
när vi plötsligt hör oss själva säga
att vi är människor
med röst
muskler
och
värde

någonting händer med mörkret
när stämpelkorten sitter orörda i sina fack
människorna stannar kvar i lunchrummen
maskinerna står tysta under jorden

när den mänskliga faktorn plötsligt blir någonting annat än problemet
med att vi inte är maskiner, kan även nederlaget bli en seger
när dånet åter stiger från gruvöppningarna och
gångarna äter sig längre in under samhället är det inte längre svårt
att se var människa och maskin har sina gränser
är det inte längre samma människor som håller i maskinerna och skillnaden mellan dem och redskapen är plötsligt knivskarp
i ljuset från
händerna som håller dem

Någon att passa till

Benen värker, blåmärkena bultar
fingrarna tar omvägar kring tangenterna

ikväll struntade jag i alla måsten och spelade innebandy istället

imorgon ska jag fira träningsvärken med
två läsningar

Bor du i Stockholmstrakten så har du mycket att se fram emot, bor du någon annan stans kan du glädja dig åt att min diktsamling kommer i mars/april någongång! Då vill jag gärna komma till din stad också.


Imorgon onsdag 9/12 läser jag först på Medborgarplatsen ca kl 15 på demonstrationen för en trygg sjukförsäkring för alla.

Senare på kvällen läser jag på ett Kafémöte runt senast numret av Clarté. Kl 19 på Café Agueli, Blecktorngränd 9.

Om ni måste passa barnen, jobba kvällsskiftet på caféet, hångla med flickvännen, gå på andra möten, kolla på tv, köpa julklappar eller något liknande just då så bjuder jag på en extra chans:

Föreningen Arbetarskrivare bjuder in till litteraturkväll den 15e dec kl 19 på Tellus i Midsommarkransen. En lastbilschaufför, en kallskänka, en byggnadssmed och en journalist.
David Ericsson, Jenny Wrangborg, Micke Evhammar och Jane Morén.
Missa inte!

Allting är gratis
och förhoppningsvis
kommer ni så att jag har någon att passa till

Stammisen

Min dikt Stammisen publicerades i LO-tidningen idag. Den ligger inte uppe på nätet än men här kommer den i alla fall. Det här är ännu ett av porträtten som kommer finnas med i min diktsamling Kallskänken, när den kommer ut. Kocken har tidigare publicerats i samma tidning.



Stammisen

Han kom varje dag,
hade inget elakt att säga när kön var lång eller vi kort om folk.

Lugna mornar kunde han stå vid sidan om kassalinjen och
berätta om barnen som flyttat hemifrån eller kvinnan som lämnat honom.

Han brukade fråga hur vi orkade med
drickabackarna, ljudnivån, tempot.

Han kunde sitta i fönstret ut mot gatan,
drickandes samma kopp kaffe i timmar och se oss
svettas bakom muren av människor.

Han hälsade alltid när man gick på eller av sitt skift,
undrade ständigt om man tänkt komma tillbaka nästa dag.
Han hade sett fler kafébiträden än gäster komma och gå och
litade aldrig riktigt på att man inte sagt upp sig.

Vi lovade honom alltid att imorgon,
imorgon kommer vi tillbaka,
men sen orkar vi nog inte mer.

Jag är inget företag

Jag försöker verkligen uppdatera här. Men jobbet ska jobbas och texterna ska skrivas och diktsamlingen ska granskas och mötena ska protokollföras och ölen ska drickas och människorna ska älskas och händerna ska hållas och tunnelbanan ankommer snart till Gullmarsplan, byte för resande mot Farsta strand samt till Tvärbanan

Tvärbanan ska åkas, sl-kortet betalas
barnen måste ha mat
även om
fröknarna inte vill äta

man ska ringa vännerna
svara på tilltal
höra av sig
till de som vill veta mer

man ska komma ihåg ansiktena
på människorna
så att man kan ta vid där man senast pausade
man ska lägga folk på minnet
man ska ha ett minne
på en terrabyte

man ska kunna sammanfatta sig själv med tre ord
en slogan att tapetsera upp på reklamen insprängd
bakom tågen på perrongen

Jenny Kristina Wrangborg

man ska vara ett företag
en f-skattsedel
avdragsgill och budgetanpassad

man måste
ta risker
leva lite på kanten
kunna gå i personlig konkurs

man ska inte låsa sig
man ska vara fri
man ska sitta med miljonlån och bostadsrätt
i en stad som blivit kall

man ska flytta dit jobben finns
det kommer inga stekta sparvar flygande
det kommer inga lägenheter körande längs E4an
ingen inför trängselskatt i vår tvåa med
svart andrahandskontrakt

vi bor inte här
vi öppnar inte när det ringer på dörren
ringer inte värden när kranen gått sönder
vi är bara inneboende
på genomresa
pojkvänner
flickvänner
på besök

här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag
i skatteparadis

här betyder valfrihet likriktning
och effektivitet nedskärningar

här har fyraåringarna på förskolan
lärt sig tvärtomspråket

och vi verkar glömt att
Jag pratar inte tvärtomspråket
betyder att man gör det

Så, jag försöker verkligen uppdatera här.
Men Stockholm ställer sig i vägen,
varje morgon något dom vill att jag ska köpa
något som ska säljas ut
privatiseras

varje dag
den här staden som jag så gärna vill tycka om
men som gör det så lätt för mig att
vilja flytta härifrån.

Pinter och Fiendeland

Bloggen Fiendeland var länge min favoritblogg.
Jag som tidigare inte läst särskilt mycket poesi fick där chans att hitta godbitarna i arbetarrörelsen poesiskatt. Dikter om framgång och nederlag, om kamp och om hopp.
Tyvärr så uppdateras den högst sporadiskt nuförtiden. Men det finns mycket att klicka sig igenom där. Gör det.

Det är ingen slump att de två senaste posterna på Fiendeland handlar om föreställningen i Uppsala. Olof, personen bakom bloggen, är nämligen samma Olof som gjort videon till I den här dikten.

Jag tänkte försöka få upp lite fler av mina favoritdikter av mina favoritpoeter här på bloggen.
Här kommer en snygg dikt av Harold Pinter.


Poem

Titta inte.
Världen håller på att gå sönder.

Titta inte.
Världen håller på att fimpa allt sitt ljus
och köra ner oss i sitt mörkers unkna gruvhål,
det svarta feta kvava stället
där du ska döda eller dö eller dansa eller gråta
och gnälla, gny och pipa som en stucken gris
för att få omförhandla ditt försäljningspris.

Pandemin och höstmörkret

LO-tidningen har med en liten notis om Vi är här nu, som jag och Stormen satte upp på Uppsala Stadsteater i oktober.
På Arbetarbladets ledarsida kan man läsa en krönika om det där med att vara viktig.


Pandemin kan föra något gott med sig

November. Klockan är nio och jag är på väg till förskoleköket där jag jobbar som kallskänka. En man på perrongen nyser och samtliga människor runt honom backar undan. Löpsedlarna skriker om den nya influensan.

Bakom mig står två kvinnor och diskuterar någonting, jag hör dom bara i tystnaden mellan låtarna på min mp3-spelare. ”Det är för jävligt att vi inte kan göra nånting åt att det”. Kvinnan bredvid svarar ”Grejen är ju att om alla vi skulle stanna hemma samtidigt så skulle samhället stanna, ingenting skulle fungera”.

Jag undrar först om jag hört rätt, om det faktiskt kan vara så att vi äntligen upptäckt att det är vi som bär det här samhället. Vi som ser till att barnen får mat, vi som kör kollektivtrafiken, vi som tar hand om de sjuka och gamla, vi som kör apelsinerna från Spanien till Konsum, vi som bryter malmen och serverar kaffet, vi som städar gatorna, bygger husen, producerar elen.

Det är november, fackförbunden har rekordlåga medlemsantal och på personalmötet förra veckan konstaterade verksamhetschefen att under nästa års valår och kapitalistiska kris kan vi inte vänta oss att någon kommer att tänka på oss. Vi är barnskötarna, pedagogerna, kallskänkorna. Inte företagsägarna, politikerna eller aktieägarna och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester, nästa löning, luftfickorna.

På perrongen på väg till jobbet undrar jag om vi plötsligt vaknat, insett möjligheterna det innebär att vara de som ser till att samhället fungerar. Jämfört lönebeskeden med de utslitna axlarna, hörselnedsättningen, dödsolyckorna, arbetstempot.Jämfört arbetsinsatsen med inflytandet, hur ofta någon frågar oss vad vi tycker, hur våra drömmar ser ut.

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta, man kan höra det tydligt om man sätter på tv:n, slår upp tidningen, läser titlarna på de inbjudna experterna. Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är.

”Om vi alla stannar hemma skulle ingenting fungera”. Året är 2009, för 100 år sen var det storstrejk i Sverige.För 40 år sen lade nästan 5 000 gruvarbetare ner sitt arbete i en vild strejk mot ackordshets och ständiga dödsolyckor. Mot tempohöjningar som gör våra kroppar till maskiner att kasta bort när vi gått sönder.

När jag nu lyfter blicken mot löpsedlarna bär jag ett stilla hopp om att den här pandemin ska föra i alla fall någonting gott med sig; att vi än en gång ska inse hur viktiga vi är, alla vi som bär upp det här samhället. Och ta strid för att bygga ett bättre.

En ljusare vår

Den här dikten skrev jag i höstas, på uppdrag av Tvärdrag, den finns med i numret Verklighetens folk. Jag har inte lagt upp den här eftersom jag tyckte att den kändes lite väl lång, den är i sin helhet sex A4-sidor. Här kommer en lite kortare variant, samma tappning som förekommer musiksatt tillsammans med Stormen.
Ni kan se oss framföra den på Socialistiskt forum den 28e november i Stockholm. Vi spelar kl 15.00. Jag kommer också vara med på programpunkten "Arbetarklassens bästa partytricks" kl 16.45. Kom och säg hej!


En ljusare vår

Det är sent i september
sommaren slocknar utmed rälsen
jag ser hösten tända fyr på träden och med böjt huvud korsa torget
Allt är aska nu

Vissa nätter vaknar jag och vet inte åt vilket håll väggarna går,
det senaste halvåret har jag flyttat lika många gånger som månaderna ändrat namn för att nu sträcka mig mot min väckarklocka i oktober,
inneboendes svart i tredje hand i en förort till Sveriges största stad

Det är systemfel och konjunktursvängningarna gör mig yr på väg hem från ännu en timanställning

Det nya arbetarpartiet har tänt upp och öppnat dörrarna för de
som klarat av att hålla sig kvar medan folkhemmet sålts ut
Vi andra; i mörkret ser vi så små ut att vi inte ens verkar existera

Vad hände med alla inställda drömmar och visioner?
Allt som försvann i nittiotalets svarta hål
00-talets nya besparingar och kriser

Det är sent i september och jag letar efter ett vaccin istället för plåster och bromsmediciner
en förändring som släpper in ljuset
en öppning i allt som vill oss illa

Vi blev kvar i ett århundrade av brustna löften och idéer,
av kroppsarbete som gör oss obrukbara innan femtio,
av en hopplöshet så mörk att vi låtsas som om den inte ens finns där, letandes efter något helt annat; en lönefredag, mikrodrömmar i oändliga arbetsveckor, en luftficka i arbetslösheten

September och jag pratar med en vän om demokratins höst,
när jag frågar honom hur han orkar fortsätta kämpa vet jag redan svaret;
vi har inget val
Han säger att det gått så långt att vi inte ens kan lita på oss själva,
än mindre någon annan,
Därför måste vi göra just det,
så mycket står på spel nu

för när krisen kommer och varslen ligger över oss
tvingas vi ut ur fackstyrelserna, föreningslivet, förtroendeuppdragen för att
inte riskera våra socialbidrag

Demokratin blir något som angår de med kraft nog att hålla sig kvar i systemet

Här vaknar vi till tysta varsel och massuppsägningar
ingen kallar mig längre socialist när jag trött säger att det är något grundläggande fel på det här systemet
Det är som om det ordet blivit raderat ur språket tillsammans med riktningen, farten, förändringen det bär på
för det är väl så att när rörelsen stannar så försvinner den
Man kan inte ser det först
Men det ligger i själva definitionen av ordet
rörelse

Det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår

Vi har lämnat nittiotalet bakom oss
sprungit rakt in i ett nytt millennium med en nedrustning så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

Vi minns inga storhetstider, bär inte segerns minne i våra kroppar
våra drömmar såldes ut bit för bit, ljuspunkt efter ljuspunkt
I kommunalgula korridorer går lärarna som ville lära oss om jämlikhet
allas ärliga chans

Det sägs att vi blev den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar

September brinner i träden
på förskolan där jag jobbar får vi papper utdelade med riktlinjer vid en eventuell pandemi, det känns som om vi är beredda på allting utom hur vi ska ta hand om varandra

Var är krisberedskapen för de varslade, handlingsplanerna för att bygga ett nytt samhälle
Vem tar fram vaccinet mot systemet som går in i kriser, vem forskar efter botemedlet för hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen

Vi är pedagogerna, kallskänkorna, barnskötarna
inte
företagsägarna, politikerna eller aktieägarna
och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester,
nästa löning,
luftfickorna

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta,
man kan höra det tydligt om man sätter på tvn, slår upp tidningen,
läser titlarna på de inbjudna experterna
Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är

Men också, att svagheten är något jag bara känner när sambanden blir otydliga,
när jag inte orkar gå på mötena eller prata med mina arbetskamrater

Luckorna är glasklara ögonblick;
hon som kom in i köket där jag en gång arbetade och ritade en linje precis där svängdörren gick, sa ”Här står vi och lagar mat som vi aldrig skulle ha råd att äta själva”
Den dagen såg jag sprickorna i fasaden i ljuset som sipprade igenom

September, sommaren svalnar utmed rälsen
grå akvedukter över
namnlösa vattendrag
blåmönstrade säten
på väg hem från jobbet

Löpsedlarna borta vid Pressbyrån berättar att ännu ett företag ska ”effektivisera”

Om vi bara kunde gå in bakom det ordet
hem till de varslade

om vi kunde få prata med dem som fick jobba kvar
göra deras kroppar till våra, känna tempoväxlingen, transportera oss ytterligare ett decennium in i framtiden – se hur kropparna sakta brutits ner av stressen, lyften, förnedringen

om varje siffra i statistiken var ett namn över löpsedlarna
om vi i krisberedskapen, riskbedömningen, handlingsplanerna kunde läsa ut något hopp
om kampen berättade för oss att förändring var möjlig

Det är september
det nya arbetarpartiet hade inte haft en chans om det gamla hade åldrats med värdighet
det är som om vi blivit osynliga efter så mycket samförstånd att vi inte verkar ha något förstånd kvar

Jag skulle vilja be Mona Sahlin att inte vara så rädd för oss,
lägga händerna på hennes axlar för att visa att arbetarklassen fortfarande existerar,
viska i hennes öra att det är bråttom nu, snart går vi utan er

Lika lite som de verkar tro att jag existerar
tror jag på deras bestående existens
Däri ligger mitt hopp
min ljuspunkt till en ljusare vår;
vi bär på hemligheten till vaccinet
antikropparna i våra kroppar
botemedlet som gör mörkret omöjligt

För om man läser mellan raderna i tidningarna
ser människorna bland siffrorna
spolar banden baklänges så
kan man bryta chiffret,
höra rösterna och se färgerna framträda ur mörket

Det är sent i september
och jag tycker mig se en spricka i fasaden
skriker vi tillräckligt högt kan glaset spricka,
isen brista och
ljuset leta sig upp genom
oss igen

Boken på arbetsplatsen

Jag skulle vilja skriva något om dagarna på kursgården, med arbetarförfattarna och alla de som ser till att arbetsplatsbiblioteken runt om i Sverige fungerar. Vilja skriva något om eldsjälarna. Han som kommer fram och sätter sig bredvid mig i en tystnad jag först inte kan förstå. Han som sen öppnar munnen med en längtan till någonting annat, med glöden pyrande inuti, eldarna som vill vakna. Säger

"Men vi gör ju ingenting. Ingenting för att förändra det"
"Vi sitter ju bara här, i våra fackstyrelser och säger jajaja. När själva idéen var att vi skulle säga nej. Nejnejnej. Vi gör ju ingenting"

Sen tystnar han ett tag, eldsjälen, innan han börjar berätta om dottern, lika gammal som jag, jobbandes tio år som extraanställd inom långvården innan det dök upp en fastanställning.

Jag skulle vilja berätta om honom. Om människorna som kom fram till mig efter min läsning med någonting brinnande inuti. De som kramade om mig och började prata om den förlorade riktningen. Hur de sett och känt samma tomrum som jag, hur kampen kommit i skymundan bakom försäkringsprat och samförstånd.
Hur jag inte kan förstå att man fortsätter rösta på ett parti som år efter år svarar
"Vi kan inte lova något, vi vet inte hur konjunkturen ser ut"
på frågor om det finns hopp om en ljusare morgondag. I ett samhälle så rikt att vissa inte har något alls.

Det vill jag skriva om, men väl hemma igen berättar Isak att killen vi hyr lägenheten av beslutat sig att höja hyran med 25% , och den där peppen efter tre dagar tillsammans med eldsjälar byts ut till någonting annat, och det som skulle blivit en dikt om de som brinner blir en krigsförklaring mot samhället som inte ger människorna några val, mot människorna som inte säger sig ha några.
Men den får ni läsa någon annan gång.

Vellinge

De skyr inga medel

Se upp för honom som säger sig föra
de mångas talan.
Han kanske gör det.

Se upp för honom som säger sig tala
bara å sina egna vägnar.
Han kanske gör det.

Se upp för honom som bara nickar
instämmande.
I morgon kan nickningen gälla dig.

Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.
De skyr inga medel.

Claes Andersson

Städerna

Det är november, träden försöker desperat hålla fast vid sina sista löv. De ser ut att skämmas där de står med sina nakna grenar och skräpiga trottoarer.

Mörkret är tätare nu, jag skyndar mig förbi förskolan och ser tomma gungor avteckna sig i gatubelysningen. En ensam man sitter inne på Bagis Grillbar med en mostallrik. Någon med svarta kläder svingar en knytnäve mot två butiksbiträden som försöker hålla fast honom inne på Konsum, någon skriker något som försvinner i det öronbedövande ljuset från reklamskyltarna. De automatiska dörrarna öppnas och stängs, en höstvind springer över torget med ljudet av torra löv. Jag drar jackan närmare huden, sätter på mig handskarna och svänger in mot tunnelbanan.

Det står människor utanför spärrarna, de tittar in mot mörkret på andra sidan, som om de försökte se vad som väntar nedanför rulltrapporna ner mot underjorden, bortanför mörkret. Vad är det vi väntar på?

Två vita strålkastare genom tunnlarna, det rasslar under tåget på väg över vattnet vid Skanstull. Jag tänker på april, när allt var namnlösa platser invid namnlösa vattendrag. Tusen främlingar på tusen främmande gator. Nu? Jag undrar om det ens är lönt att lägga min nya adress på minnet. Posten letar sig fortfarande fram till mina gamla adresser och når mig ibland med överkryssade postnummer, gatunamn, c/o-adresser jag sedan länge lämnat bakom mig.

Jag antar att en del meddelande aldrig når mig.

Mannen mittemot mig ler när tunnelbaneföraren svär sina allra finaste svordomar åt dagens ungdom. Jag ler tillbaka.

När de frågar om jag trivs i Stockholm svarar jag att jag inte vet. Att hemma är hemma och jobbet är jobbet. Det däremellan är tid spenderad på tunnelbanan, timmar promenerandes bredvid någon vän, kvällar med tangenterna vilande under fingrarna.

Det är Göteborg, Vancouver, Stockholm. Det är Kalendervägen 105, 538 Smithe Street, Astronomvägen 39, Ahlströmmersgatan, Tunavägen 4, 11^th and Moody och Emågatan. Jag tittar upp mot vännen vid min sida och det är Hanna, Marie, Peter, Brian, Helene, Daniel.

De stora vägarna river fortfarande i mig, tågrälsen leder fortfarande ut ur, inte in i, de här städerna. Och när jag ler mot främlingar, är jag fortfarande lika mycket en främling för dem som de är för mig.

Stormen

Stormen smider planer på att ta över världen, men vi behöver er hjälp.

Sitter ni inne med en scen att stå på, ett möte att förgylla, en 30årsfest att uppträda på? Känner ni nån som känner nån som känner nån?

Eller som Sonnevi skulle uttryckt det; Tillsammans har vi makt att upphäva makten.

Hjälp till!


Uppsala Frias recensent gillar oss!

En främling kallar det "en stor upplevelse"!

Aftonbladet kultursidor vill att vi ska ut över Sverige!

Fiendeland kallar det "imponerande, berörande och stort"

Palme och självkänslan

I somras var jag med och skrev material till pjäsen Palme som går på Uppsala Stadsteater. Igår var jag och såg den igen. Jag är med på video i föreställningen, läsandes delar ur två brev som jag skrev till regissören Carolina Frände.

Jag har inte varit så mycket på teater. Teater har känts lite som opera, väldigt främmande och konstigt. Resultatet på scen och samarbetet med Frände under arbetets gång har förändrat min syn på vad teater är och kan vara.

Jag har inte skrivit så mycket om mitt skrivande för Palme här, mest för att jag tror att det gjorde mig livrädd. "Inte fan kan jag skriva till teater?" Efter premiären var jag skakig i dagar, att se sig själv i dom där tv-apparaterna på scenen fick mig ur balans. Samma obehagskänsla som efter min och Stormens föreställning på Ettanscenen, känslan av att jag håller på med saker som jag egentligen inte kan.

Min syster och min vän var med mig denna gången. De sa att de var väldigt stolta över mig. Det har andra också sagt. Det ska jag också lära mig att vara.
För pjäsen Palme är grym, ni borde gå och se den, om inte för att ni gillar/ogillar Palme så för de fantastiska skådespelarinsatserna. Det är bara två föreställningar kvar nu. Hinner ni inte till Uppsala så håll utkik efter Frändes arbete i framtiden, hade fler delat hennes ambitioner hade jag kanske känt mig lika hemma i en teatersalong som på en biograf.

BOKA BILJETTER!

Vi som bär de här städerna

Idag medverkar jag med en dikt på Arbetarbladets ledarsida. Såhär går den.



Vi som bär de här städerna

du som vaknar innan solen stiger över husen
som tar morgontåget genom dimman och
lyfter stolarna från borden innan stressen tvingar dig att
knyta förklädet och sätta på dig leendet

du som tar bussen hem till förstaden, ståplats i rusningstid,
efter nio timmar med städvagnen genom kontoren
ni, de osynliga skuggorna som magiskt
tömmer papperskorgarna och tvättar golven

ni som varken syns eller hörs i offentliga rum

du, du som ligger kvar i sängen med blicken i taket och
arbetslösheten som heltidsjobb när den fulla sysselsättningen
förpassats till omöjlighetens bistra korridorer och
ledarna redan fått vad de vill ha

du som stämplar in när andra stämplar ut
som vet hur tröttheten kan förvandlas till bly i lederna en måndagskväll
ni, ni som vänder på dygnen, sover bort morgnarna,
innan nätterna blir dagar utan ljus

du, du som minns tiden innan samförståndet suddade ut
gränsen mellan hopplöshet och dröm
då glöden i rörelsen var något att ta till vara och
ombuden kände tröttheten som vi

du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Dikt i LO-Tidningen

En del av diktsamlingen som jag skrivit är dikter/porträtt av gamla arbetskamrater. Ett av dessa publicerades i LO-tidningen idag. Kolla här.


Kocken

Han var den skickligaste kocken jag jobbat med.

Han hade smakerna i blodet och kockkniven
som ett förlängt trollspö i höger hand.
Under fredagskvällarnas smatter från bongmaskinen utförde
han underverk med händer som fartstreck mellan
spisen grillen tallrikarna.

Han hade en japansk kärna av rostfritt stål och älskade att berätta
om middagarna han lagade till kvinnorna han förförde.

Det enda sättet att få hans respekt
var att jobba vid hans sida en lördagskväll.
Han förlät alla misstag så länge han visste att man gjort sitt bästa.
För honom var köket en fotbollsplan
och vi spelade i samma lag.
Självmål fick honom att sänka blicken
men inte att höja rösten.

Det tog tre månader för mig att förstå hur han gjorde
för att klara av pressen uppifrån.
Att det var vodka i vattenflaskan
och att det glansiga i hans blick
var det enda sättet han visste
för att inte låta stressen knäcka honom.

"Kallskänka med mersmak"

Ett leende följer mig till jobbet, jag köper Aftonbladet vid Gullmarsplan och möter skrattande min egen blick i fotot på kultursidorna.
Recensenten Mikael Nyberg skriver att "Anslaget är mjukt men vreden stor" och avslutar recensionen med "En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsla. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte."

Väl på jobbet kan inte kockens missplanering, berget av plåtar med inbränt fläskfett som måste skrubbas eller leveransen som kommer mitt i lunchen räta ut det där leendet. Det rör mig inte att Tvärbanan är försenad och fullpackad med gälla skrik efter två timmar i disken på jobbet. Det gör inget att jag efter jobbet går ner till affären för att lösa in en spännande avi bara för att få ett paket fullt av blanketter om penionsval och skit. Det spelar ingen roll att boken jag tänkt låna är utlånad eller att jag efter att ha gjort varma mackor med svampstuvning, dukat fram ölglaset och tänt lite ljus, inser att jag i tröttheten efter jobbet råkat köpa alkoholfri öl när jag ville fira med riktig.

Det gör inget. För idag var en mycket bra dag.

Färgerna

Jag vaknar av Saras och Isaks röster i rummet bredvid, min storasyster har skickat ett sms "Lycka till på föreställningen ikväll!". Jag ligger kvar ett tag och försöker hålla nervositeten inför läsningen på Uppsala Stadsteater borta. Alla förberedelser, sömnlöshet, paniken i att inte veta vad fan man håller på med.

När dörren till trappuppgången slår igen bakom mig på väg till tunnelbanan jag är i halvt upplösningstillstånd. Ringer Hanna för att dra en sista runda minnen från caféet på Avenyn och andas i vetskapen om att mina allra bästa vänner fick jag under mina två år på Göteborgs sämsta arbetsplats. Det vilar vi i när vi fortfarande, år efteråt, kan känna adrenalinet stiga när vi pratar om arbetsmiljön, maktlösheten, stressen från de åren.
Malin, som slutade sist av oss, ville bara en sak, att ingen av de som kom på föreställningen sen skulle gå till Evas Paley. "Se till att dom bojkottar skiten"

Möter upp Ellen och Emelie vid Fridhemsplan, står i bilkö med xylofonen, keyboarden, dragspelet och vill inte vara med längre. Träden färglägger paniken inuti mig, rött gult orange. Dimman gör allting suddigt, väl framme i Uppsala är vi en halvtimme försenade och teknikerna sitter och väntar på oss.
Vad som händer sen är oklart, som om dimman följer oss in på scenen och gör konturerna svåra att urskilja. Som om nervositeten slår mig på käften och jag vaknar upp ett par timmar senare med huvudvärk, minnesluckor och blommor.

Jag minns att Olof mötte mig vid sceningången för att rigga kamerorna, jag minns en publik som satt tystare än döden, jag minns att jag tittade mot nödutgången men lyckades hålla mig kvar på scenen, minns de som skruvade på sig i salongen och jag själv som förbannade mitt val av texter. Minns hur dikterna gick för fort och tiden för sakta. Hur allting var över på en sekund. Jag minns blommarna efteråt och applåden när vi kom ut i baren efter föreställningen.

Mest minns jag känslan av Stormen i ryggen, Ellen och Emelies leenden som en trygghet. Och den där känslan som kommer över mig ibland, den som jag skäms för; rädslan för att folk bara ska tycka att jag är jobbig och pretentiös. Hur jag kunde höra de tänka "Vafan är det här? Var är dikterna om kärlek?"
Och hur jag samtidigt är livrädd för att sugas upp av nått grått och förlora färgen, bli den snälla pausunderhållningen.

Men så, efter dimman lättat och vännerna tagit mig under armen, benen börjat bära igen;
insikten om att den rädslan är min vän, håller mig på kurs. För varje gång jag känner att jag vill vara enklare att tycka om så påminns jag om vad det skulle innebär; jag skulle bli hon som inte orkar, som inte har kraft nog att protestera när någon sätter sig på henne, som inte ställer sig upp när någon ber henne att sitta. Någon som förlorat färgen och inte orkar.

I sena natten, vännerna som ser den rädslan, säger att vi inte ens kan lita på oss själva, och det är därför vi behöver varandra. För att hålla varandra på rätt kurs så att vi kan fortsätta se världen i färg.

Här är vi

En vän hittade detta i Stadsteaterns skyltfönster på väg hem ikväll.

Det gör mig livrädd. Kom och håll min hand på tisdag.

Under så mycket tyngd

Jag har solen i ögonen när vi rullar ut ur Stockholm. Mannen i sätet bredvid söker min blick men talar inte samma språk som mig. Färgerna längs rälsen har förändrats, genom gula, oranga, röda träd silas höstsolen. Höghusen som höga murar när tåget susar förbi Huddinge. Tunnlarna genom bergen mörka, hårda. Vi är människor under så mycket tyngd.

Veckans arbete sitter kvar i min kropp som lera i lederna, någonting tungt jag måste fortsätta bära genom helgen. Det är som om tåget kör raka vägen tillbaka in i september, på väg ner mot Göteborg skiftar färgerna tillbaka in i orange, gult, grönt. Ingenting annat kan göras ogjort.

Kärleken är ännu ett misslyckande, någonting jag kan peka på och känna att jag aldrig kommer kunna leva med en annan människa. Det tar tid att lära känna sig själv, för varje dag som går tar det en dag längre. Imorgon börjar jag om igen.

Jag somnar när vi passerar Falköping. Drömmarna lämnar mig inte ifred. Ljuset har förändrats när jag vaknar igen, mannen bredvid mig är försvunnen. Jag lägger fötterna på sätet och ser Sverige susa förbi utanför tågfönstret. Mörkret faller med mig och jag letar efter en ljusare vår, håller min systers hand på väg bort över spårvagnsspåren.

Pressbilder

Fotografen Mia Olofsson har tagit massa fina pressbilder på mig.
Spana in hennes hemsida, hon är grymt duktig.

Bilderna är tänkta till bland annat en ny hemsida/blogg, so stay tuned.

Vi är här nu

Gå in på www.jennywrangborg.se och kolla uppdateringen inför kvällen i Uppsala!

Allting händer på en gång.
Idag publicerades en krönika av mig på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda. Jag medverkade samtidigt på ledarplats i Arbetarbladet med en dikt som jag tidigare publicerat här på bloggen, då i ett längre format och med annorlunda slut. Formateringen ser galen ut på det deras hemsida men här är den i alla fall.

I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna

Det är tidig höst. Jag är på väg till mitt jobb som kallskänka på en förskola i Stockholm. Deltidslönen håller mig flytande. De senaste sex åren har jag haft oräkneliga timanställningar på caféer och restauranger. Osäkra anställningar i fyra olika städer, två olika världsdelar. Efter att ha flyttat runt bland vänner och andrahandskontrakt bor jag nu inneboendes, svart i tredjehand, i en förort till Sverige största stad.

Kvar på köksbordet ligger den liberala ledarsidan uppslagen. Mycket sällan skriver de om mina problem; arbetsgivare som inte betalar ut övertidsersättning, vinstmålen som pressar upp arbetstempot, lönen som varje månad känns som ett hån mot arbetsinsatsen.

Nya reklamaffischer möter mig vid hållplatsen. ”Urban worker” lyder texten och på bilden presenteras denna arbetare som arkitekt. Välklädd, stylad och snygg.

Är det så dagens arbetare ser ut? Traskar de runt i kostym och slips utan ett bekymmer så långt ögat når? Jag tittar mig omkring och inser att ingen av människorna på perrongen är klädda som denna ”urban worker”. Däremot ser jag folk med målarbyxor och lysande varningsvästar. Jag ser tågvärdsuniformer, byggarbetare med röda hjälmar, lokalvårdare med städvagnar, butiksbiträden borta i Pressbyrån. Många säkert inte ombytta än. Min egen kockrock och förkläde ligger och väntar i omklädningsrummet på jobbet.

Morgnar som denna känner jag mig extra trött, för det blir tydligt hur osynliga vi som arbetar har blivit. På ledarsidorna i tidningarna existerar vi inte, på film och i böcker deltar vi ibland som exotiska inslag, på nyheterna nästan bara när vi förlorat våra jobb.

Till och med reklampelarna verkar säga att klassamhället tillhör 1900-talet och är något vi lämnat bakom oss. Nu är alla välbetalda arkitekter med slips och kavaj.

Men verkligheten runt om reklampelarna ser annorlunda ut, oavsett om vi befinner oss i Stockholm, Örnsköldsvik eller Kristianstad. Här är klasskillnaderna tydliga.

De varslade industriarbetarna vet det, sjuksköterskorna känner det, jag ser det tydligt i prisen på bostadsrätterna. Medan skattesänkningarna gynnar de redan rika så får vi andra gå till soss när ersättningsdagarna tar slut, får vi oroa oss över att inte ha någonstans att bo nästa månad, får vi betala med sämre trygghet och välfärd. För oavsett vad reklampelarna eller tidningarna säger så finns klassamhället här, överallt. I tidiga morgnar i Stockholm tunnelbana, i varslade sjuksköterskor i Härnösand, i planerna på att privatisera hemtjänsten i Örnsköldsvik och i tystnaden mellan raderna på ledarsidorna.

Om jag hinner

Det är tystnaden på morgontåget till jobbet,
skolungdomarnas gälla skrik på väg hem igen.
Vattnet som rinner genom den här staden,
broarna att ta oss över det.

Det är munnarna i mjuka gäspningar på perrongen i Bagarmossen,
samtalen som förs sena nätter i tunnelbanesäten.

Det är kocken som ringer upp mig,
säger att han inte orkar jobba imorgon.
Jag som ensam måste laga mat till hundrasjuttio barn.

Det är stressen som pulserar i kroppen,
som om någon satt en spruta mot tunna huden och
gett mig ett gift, ett sätt att orka bära allting.

Efteråt blodet som spillolja i mina leder,
baksmällan av tunga arbetsdagar.

Det är telefonen som ringer
mailen som blinkar
chatten som vill något
smsen som ropar efter mig.

Varningssignalerna innan dörrarna stängs.

Det är kärleken som någonting långt bort som saknar konturer,
någonting som jag kan peka på och känna att
vi kommer klara oss igenom det här.

Det är paniken som någonting tungt över bröstkorgen efter
lunchen kommit ut men man fortfarande måste
diska disken, göra grönsaksbeställningen,
få tag på vikarie, fixa fruktfaten,
skriva veckobrevet, hitta matsedeln,
ringa Menigo och städa hela köket.

Det är arbetskamraten som kommer in och frågar om kaffet är klart.

Det är giftet, spilloljan, vattnet som rinner genom den här staden
och broarna vi använder för att
ta oss över det.

Militärkuppen

Idag, den 11e september, är det 36 år sen militärkuppen i Chile.
Idag går mina tankar till folket i Honduras, där en annan statskupp genomfördes den 28e juni i år. Det kan ni läsa mer om här.

"Ni kan döda alla rosor, men aldrig hindra våren" Pablo Neruda

Jag undrar när skriken ska nå oss
hur långt vinden måste bära rösterna innan vi kan höra de vibrera i metallen

Skriken från barnen
burna in i sjukhusen
skriken från
bomberna
skärande upp revor i himlen
skriken från
tortyrkamrarna, isoleringscellerna
människorna över vilka domen fallit då
advokaterna och lagarna redan blivit
mördade
undangömda
tystade

Jag undrar hur högt vi måste skrika
för att de ska förstå att vi ser igenom
murarna
taggtråden
förbi avstånden och tystnaden
för att berätta att de inte är bortglömda

Ska vi lyfta våra händer
gå längs gatorna
ställa oss i tystnad eller
vrida upp volymen

Ska vi vända oss mot varandra och
berätta om rösterna som når oss i drömmarna,
bakom tvs nyhetsflimmer
rubrikerna som vänder bort blicken
löpsedlarna som säger att allt är okej

Hur högt måste vi skrika för att höra våra egna röster viska att
det är bråttom nu?

Våra systrar är mördade för flygbladen de skrev
våra bröder är inlåsta
för mänskligheten de trodde på

Snart har vi bara oss själva kvar
och rösterna
som viskar att
det är bråttom nu

Igår var det redan försent

Stormen

Det blir måndag i Bagarmossen och jag har svårt att få vanan i benen att hoppa av på rätt hållplats, försöker än en gång lära mig att hitta hem. Ny adress, ny rumskamrat, nya färdvägar. Böckerna i högar i bokhyllan som jag köpte av Thomas som flyttade ut innan jag flyttade in. Mina fyra väskor tömda och slängda i nått hörn. Kläder över byrån, papper och mappar i någon sorts ordning över golvet. Gardiner, möbler, alla saker med affektionsvärde kvar i staden som jag lämnade för snart två år sen. Mitt kaos i Stockholms förorter, mitt kaos i källarförrådet i Göteborg. Allt som blev kvar.

Jag gör om mitt deltidsjobb till heltid genom att trycka liv i datorn så fort jag kommer hem från förskoleköket. Kökslukten fortfarande kvar i håret, adrenalinet fortfarande pulserande i benen. Kontrasten till skrivandet vid datorn kan ibland bli bedövande. Tiden pressar sig mot mig och när jag öppnar min kalender kan jag bli kallsvettig och ha väldigt svårt att föreställa mig det året då jag inte ens ägde någon kalender att planera in saker i.

Tumbas åkrar och tysta torg har bytts mot Bagarmossens ungdomsgäng, urbrunna bilar och kvällsöppna videobutiker. Pensionärer och tåg bytta mot polispikéer och nattrafik. En postkod mot en annan.

Jag tar tunnelbanan till Fridhemsplan och sitter sen i Emelies kök och pratar om att orka. Eller att låta bli.

Sen, med hennes fingrar över pianot och mina över dikterna kommer den där varma känslan tillbaka; känslan av att man har de allra bästa människorna i sin närhet.

Sittandes i de blåmönstrade sätena på väg hem igen har jag leendet på läpparna. Jag tänker att ni inte vill missa föreställningen i Uppsala den 20e oktober. Då blir det en föreställning om arbete, med både poesi och musik. Och bra blir det. Riktigt bra.

Hoppas jag.

Om det inte vore för tröttheten

Om jag hade orkat hade jag berättat om tunga arbetsdagar, tröttheten efter dom. Jag hade skrivit något om att skrivarlinjen på distans nu dragit igång, hur allting gick från tidiga augustis tystnad i lägenheten i Tumba till kökslarmet, smattret från tangentbordet, mailen i inboxen, tre missade samtal, "Du glömmer väl inte mötet på tordag?" och en ovilja att tacka nej till saker när man plötsligt får en chans att göra sig själv synlig efter alla "Vadå kallskänka? Men vad ska du plugga till sen?"

Under hösten kommer jag skriva krönikor på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda och i Arbetarbladet. Ni kan se lite av mig i föreställningen om Palme på Uppsala Stadsteater och jag har en egen föreställning på samma teater den 20 oktober.
Och jobbet och skolan och diktuppdragen.

Jag trivs alla dagar utom de som är en kitchen nightmare. De är tyvärr ganska många just nu.

Men mest av allt(och jag vågar knappt säga det i rädsla för att misslyckas);
manuset till diktsamlingen är efter kontakt med chefsredaktören skickat till ett första förlag.

Jagvillhabostad.nu

September brinner borta vid veckoslutet, lovar röda träd och halsdukar att leta fram ur garderober. Augusti svalnar och nätternas kyla ligger kvar över gräsplanerna när jag går bort mot pendeln. Varma dagar, kalla nätter.

Sommaren med sina synvillor borta vid horisonten vid backen upp mot Hallunda, sommaren med tiden långsamt pressande sig förbi tolvsnåret och de lätta sommarregnen, nu hällregnet över Tumba centrum, slår mot plåttaken med ett eftertryck som berättar att vi inte kan vända tillbaka.

Sommaren med sina två månadsskiften utan stressen i att inte veta var man ska bo nästa månad, utan pressen i att ständigt fundera på vem man kan ringa om inte allt löser sig och man hittar ett nytt andrahandskontakt.

Men augusti tickar långsamt förbi och det blir plötsligt dags att packa sina väskor igen. A kommer tillbaka från Norge och "hemma" blir ännu en adress jag aldrig hann lära mig postkoden till.

Jag räknar mig bakåt genom sommaren, våren, januaris första uppbrott med flygbiljetterna tillbaka till Vancouver. Mina tillhörigheter packade i två väskor, incheckade, utcheckade, burna genom snön in i huset på 11th and Moody, nerpackade i februari igen, flyttade till 538 Smith Street, nerpackade en tidig morgon med slutgiltiga farväl och tårar i slutat av mars, flugna tillbaka tio tusen meter över havet, till Göteborg och Bergsjön. Jag räknar mig tillbaka genom alla gånger det inte ens varit lönt att packa upp dem; ompackade i tre mindre väskor på tåget till Stockholm. Första natten hos AE innan jag fick tillgång till lägenheten på fridhemsplan. Tre veckor med våren tvekande i träden, solen som slog igenom bortanför namnlösa platser, jetlaggen fortfarande jagande mig, saknaden efter vänner på andra sidan jorden fortfarande fysisk i vilket språk jag av vana lärt mig använda.

Maj med flytten i tunnelbanan, två vändor mellan Fridhem och Sockenplan. Isaac med gitarren sittandes vid datorn, jag med tangenterna under fingrarna och första försöket till bok uppklistrat på väggarna. Trångbodheten och osäkerheten. Flytten till Tumba. Fyra påsar och en skrivare tyngre än i april.

Så är det då dags igen. Jag minns fortfarande min adress i Göteborg men ingen av mina Stockholmska adresser har ännu fastnat.

Jag packar mina väskor och hoppas att mitt nya svarta tredjehandkontrakt ska vara länge nog för att få se hösten gå över i vinter.

Solidaritet

"Den minsta sociala enheten är inte en människa, utan två"
Bertold Brecht


Grundtanken är enkel;
Om vi riktar våra blickar mot
de mjuka kropparna
så kan
den hårda metallen
inte punktera dem,
blodet inte rinna ur dem,
sångerna inuti ej tystna.

Det är enkelt,
vi kan se det hända.
Men för att göra det så måste vi lära oss att möta vår egen blick när någon annan tittar oss i ögonen.

Sången

Så är det sorlet på tunnelbanan som bakgrundsmusik, melodin innan tåget saktar in vid ännu en perrong, mannen som tittar mig i ögonen när jag låter pennan vila mot pappret och höjer blicken. Sången som den här staden bär i mitten av augusti.
Det börjar bli sent och jag håller mig i dagar från att ringa dig, jag vet inte hur jag ska tänka på dig för att kunna hålla kvar känslan. Sommaren svalnar långsamt utmed rälsen mellan städerna.

"Sätt dig på tåget så kommer jag och hämtar dig."

Kanske att det jag är mest rädd för är att du kommer behöva mig lika mycket som jag behöver dig.

Så jag håller mig till den här sången, byter inte tåg på centralstationen och bär din röst på avståndet mellan oss. För att undvika att tiden förändrar känslan inuti; lika hopplöst omöjligt varje gång.

Men det är dina ögon som följer mig på gatorna på Söder, i parkerna mellan torgen, nervositeten gränsande till panik inuti. Det är din röst som bär tonerna, gnislet från rälsen när tåget saktar in, men hur jag än lägger örat emot och ber människorna runt om mig att prata tystare så kan jag inte höra vad sångtexten handlar om.
Ett uråldrigt behov av närhet eller ett försök till att lära sig att leva med sig själv?
Kanske båda.

Jag aktar mig för avståndet mellan perrong och tåg när jag stiger av, nynnar på dig utan att märka av det. Bär dig inuti som sommarens största hit, sommarplågan som ska följa mig in i andra årstider, om vi bara vågar fortsätta sjunga.

Sökes; förläggare av arbetarpoesi

Allting händer på en gång.
Nu är jag plötsligt krönikör på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda, den 20e oktober kan man se mig i egen föreställning på Uppsala Stadsteater, jag blir uppringd och anlitad att skriva en långdikt ungas situation i dagens Sverige. Inställda drömmar, hopp och visioner.
Jobba deltid, plugga heltid. Skriva skriva skriva.

Nu, för att kunna göra allt detta, vill jag gärna slippa tänka mer på den här diktsamlingen om att arbeta i kök som jag har skrivit. Den stör mitt synfält, gör mig livrädd, ger mig sömnlösa nätter.
Så, nu kör vi.

Hej och hå.

Lagen om alltings jävlighet

-Hur känns nya jobbet då?
-Jo, det är skönt att jobba men jag får mest skära grönsaker och lägga upp mat. Fast köksmästaren berömde min knivteknik och kallade mig norra Europas bästa kallskänka igår.

Så kunde det låta så sent som i lördags för det har varit skönt, skönt att komma hem efter de fem timmarna på jobbet, fortfarande kapabel att orka stå upp. Skönt att göra nytta och jobba tillsammans med en kock som vet vad han håller på med, och vill lära ut.

Så när den andra veckan på jobbet skulle dra igång idag och den nya kocken byta ut köksmästaren som gått på föräldrarledighet, kändes det lite som om jag visste vad jag höll på med.
Jag knäppte långsamt kockrocken, satte på mig hucklet och gick in i köket för att träffa min nya kock. Istället möttes jag av en förskolärare(förlåt, pedagog) iförd köksförkläde, som med ett uns av panik i rösten frågade om jag inte visste vad som hänt!?

- Kocken är sjuk idag!

Vad som hände efter det är oklart och handlar mest om lagen om alltings jävlighet när jag ska leka kock tillsammans med en pedagog, en timme ifrån lunch för 150 barn och vuxna. Det handlar om den sortens misstag man gör när man glömmer att andas och "falafeln" som pedagogen tagit fram visar sig vara köttbullar. Precis den sortens jävlighet som uppstår när grönsaksleveransen inte kommer och fyra förskoleavdelningar plötsligt ska ha kalas och uppflyttningar och fruktfat, samtidigt.
Det är dagar som denna jag uppriktigt överväger att utbilda mig till kock, bara för att få lite bättre odds mot sånna här dagar.


Snälla Köksmästaren, kom tillbaka.

Workmare?

Det blir torsdag, jag sitter på tåget till jobbet och tänker på drömmen jag drömde natten till första arbetsdagen.

Jag hade blivit kallad till arbetsintervju på en privat förskola och efter att ha gått vilse i en Röda Korset-butik satt jag mittemot kvinnan som i drömmen var min blivande arbetsgivare. Hon och en av chefspedagogerna satt och tittade på mitt CV när kvinnan plötsligt frågade vad "Pucko!" betydde. Jag förstod först inte vad hon menade men när jag tittade på papperna insåg jag att jag av misstag gett dem fel papper; de hade fått ett CV där jag i drömmen satt betyg på alla mina tidigare arbetsgivare. Efter varje arbetsplats stod förutom arbetsuppgifter som "kassahantering", "beställning av varor", "varm- och kallkök" också "Pucko!". Ordet som beskrev vilka okompetenta chefer de var.

"Vad betyder det?"

Jag drog till med att vi på alla mina tidigare arbetsplatser sålt Pucko, chokladdrycken, och hon nickade glatt, sa "Aha!" och anställde mig direkt. Med kallsvetten rinnande längs ryggraden vaknar jag till och funderar på vad mina tidigare arbetsgivare gett mig för bild av intelligensnivån hos människor i chefsposition.

När jag somnar igen står jag plötsligt i ett hav av barn i min köksuniform. Barnen sitter helt stilla och lyssnar när jag berättar om varför man har dubbelknäppning på kockrockar och varför de måste lära sig att dela med sig; det är helt enkelt så att det är lika bra att vänja sig, vi håller nämligen på att införa ett rättvist samhälle, där alla får leka med leksakerna och alla får plats i lekhörnan. Så om deras föräldrar klagar på fastighetsskatten så betyder det bara att de behöver gå om förskolan.

Jag ler när jag går av tåget och in på min nya arbetsplats.


Fotnot; denna veckan började jag arbeta som kallskänka i ett förskolekök och de senaste fyra veckorna har jag ägnat åt att skriva om mina politiska drömmar och visioner. Och drömma om dom.

Långsiktigt miljötänk?

Jag läser om forskaren som tycker att vi ska rädda miljön genom att jobba mindre. Tanken är att vi då får mindre pengar att göra av med och på så sätt slösar mindre på jordens resurser.

"Jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre och få tid och ork över till annat - för din egen och för miljöns skull. "

Vänta nu lite, tänker jag. Här står det ju svart på vitt vilka miljöbovar de där rika människorna är. Borde då inte det logiska ur miljösynpunkt vara att avskaffa de rika och se till att alla har lagom istället?

Sen tänker jag, snälla lilla forskare,
jag heter Jenny, jag jobbar som kallskänka. I min bransch jobbar de flesta redan deltid. Problemet är att det inte är något som vi valt själva, inte ens för att vara snälla mot miljön. Vårt problem är lite tvärtemot ditt; vi kämpar för att få de lilla pengarna vi tjänar att räcka. Vi brottas inte med problemet med att ha så mycket av dom att vi inte kan använda dom på ett vettigt sätt. Vi går mellan säsongsanställningar, timvik, arbetslöshet och ovisshet. Sitter vid telefonen och väntar på beskedet att vi visst behövs, "du får tre timmar idag". Vi hoppas ibland att våra arbetskamrater ska vara sjuka så att vi ska få jobba, vi jobbar öppningspass efter stängningspass, stängningspass efter öppningspass, jonglerande flera jobb i tiden mellan på spårvagnar, tunnelbanor, bussar. Vi vet vad det kan innebära att tacka nej till jobb; imorgon har du inget längre. De ringer någon annan. Nästa månad kanske vi inte behövs längre så ringer de så tackar man ja, ställer in planerna på fritid, tar aldrig semester från deltidsarbetslösheten.

Vänta, vi tar det en gång till

"Jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre och få tid och ork över till annat - för din egen och för miljöns skull. "

Jobba mindre?
Tjäna mindre?
Konsumera mindre?

Få tid och ork över till annat
för vår egen skull?
För miljöns skull?

Om vi jobbar mindre blir a-kassan mindre när vi blir arbetslösa, för det blir vi ju. Ofta.
Problemet är att Alliansen ändrat reglerna så jobbar man deltid får man numera bara a-kassa i högst 75 ersättningsdagar. Och ersättningsnivåerna har dom sänkt.

Vi tar mig som exempel, jag tjänar ca 12o kr i timmen, en hög lön i min bransch. Jag jobbar just nu 67%. Blir jag arbetslös en längre tid och hamnar på 65% av min lön kommer jag få ut ca5700 kr i månaden. Woho! Jobba mindre = tjäna mindre. Ja, det stämmer ju faktiskt. Frågan är hur mycket ersättningen blir när jag inte ens har rätt till a-kassa efter de 75 ersättningsdagarna.

Tänk er sen vad bra det är för miljön när jag går i pension på de här inkomsterna. Kommer inte göra av med en enda krona på något som inte går att äta och det kommer bara vara närproducerat eftersom allt jag kommer ha råd med är frukten ur villaägarnas trädgårdar. Tack Alliansen för att ni ger mig möjligheten att hjälpa en planet i nöd.


Jag vill gärna jobba mindre,
jag tycker att vi skulle kunna konsumera mindre.
Jag vill gärna få tid och ork över till annat,
både för min egen och miljöns skull.

Men snälla lilla forskare, öppna ögonen. Det här är verkligheten.
Resurserna behöver omfördelas, annars kommer jag palla frukt ur din trädgård när jag fyller 50 år och går i förtidspension eftersom min kropp gett upp. Då får du skylla dig själv.

Här kan ni läsa artikeln.

Ett sista försök

Sommaren gör ett sista försök i tidiga augusti. Jag packar min väska och tar tåget in mot Stockholm. På bussen söderut funderar jag på vad vi ska göra när de som gett upp blivit fler än de som trots det orkar kämpa. Sverige med sina gröna åkrar och heta asfalt susar förbi bussfönstret. Vi pratar inte med varandra på den fullsatta bussen, håller blicken riktad rakt fram.

Det är augusti och jag har inte jobbat i kök sen matservicen på Huddingssjukhus privatiserades i april. Inga skärsår på mina händer, inga arbetskamrater som ringer och berättar för mig om motståndet mot allt som vill oss illa tidiga mornar, sena kvällar. Inga lönebesked som håller mig ovanför ytan. Jag har fyra dagar kvar innan jag börjar jobba som kallskänka igen. Fyra dagar som pressar mig söderut.

Sommaren har varit oändligt lång i tystnaden i lägenheten i Tumba, har varit solen mot min hud på gräset vid sjön, vänners leenden på väg över torg och parker. Den har varit fruktansvärt kort i känslan av att ingenting blivit gjort, har varit travar av låneböcker bredvid min säng, ljudet av dova röster på biblioteken, smattret från fingrarna över tangenterna, blyersraspet. Och den kompakta tystnaden när inga av orden fungerat ihop, när bristen på sammanhang har sänkt ljudnivån inuti och gjort det omöjligt att förvandla viskningarna till rop. Det har varit tusen misslyckade försök i att lära sig att älska varandra, tusen förlåtelser och svek. Men också värmen inuti på väg hem från tåget med sommarsolen på väg upp bakom våra ryggar. Blåbärsfläckade fingrar och mousserande i parker vid namnlösa vattendrag. Lyckan i att vara tillräckligt stark för att vara ensam, svagheten i att tro att man klarar sig bäst själv.

Jag rullar genom Sverige med en önskan om att finanskrisen ska väcka något i oss. Ett sätt att se att ingenting är hopplöst bara för att det är så det känns. Ett sätt att se våra svagheter som potentiella styrkor, hitta tillbaka till styrkan i tillsammans och våga behöva varandra.

På parkeringen utanför Ica i Värnamo står en blå Volvo och väntar på mig. Någon kommer möta mig med ett leende och sommarens sista dagar kommer föda något sorts hopp.

Hoppas jag.