Murphys lag

jag skulle kunna berätta om hur det snöade en kväll i mitten av april

hur lägenheten var full av blod och om polisen som dök upp alldeles för sent (tidig morgon)

skulle kunna berätta om minnesbilderna som förföljer mig;

en spark mot någons huvud, avgrundsskrik, knytnäven svävande millimeter från mitt ansikte

men jag väljer att fokusera på det jävliga i att;

ens dejt trillar på sin skejtboard och skadar sig så pass att själva dejten måste ställas in

det är lagen om alltings jävlighet

och någon dag ska jag skriva en dikt om den där overkliga natten i mitten av april, då det snöade

Kungsportsavenyn 39

9. vissa dagar klaffar allt
mice an placen är perfekt
vädret är lagom bra
gästerna är trevliga och lagom många
chefen är ledig

vi hinner göra ett bra jobb

-------

caféet där jag jobbade, träffade mina bästa vänner, blev skyddsombud och sa upp mig från eftersom jag tröttnade på all skit har fått ett nytt skyddsombud

jag ringde hem till en av de absolut finaste häromdagen och fick en andrahandsrapport,
av alla de som jobbade där när jag slutade för ett år sen så jobbar en av tjejerna kvar

hon berättar att historien upprepar sig, att eva är ofelbar i sitt sätt att försöka få bort de fackligt aktiva

det nya skyddsombudet hade blivit uppkallad till kontoret och fått en varning; "om du inte slutar sprida så negativ stämning så är vi tvungna att säga upp dig"

herregud
har man hört den förr?
ja, tyvärr

idag önskar jag att jag stod på Avenyn och kunde gå in på caféet och berätta för den tjejen hur jävla bra hon är

För alltid imorgon älskling

ge mig en garanti för att
du inte bestämmer dig för att plugga mikrobiologi i Norrköping
att jag inte flyttar till andra sidan jorden för att leta efter mig själv

en garanti för att du inte börjar älska någon annan
att jag inte plötsligt rör mig utanför det som är du och jag
ge mig det så kan vi prata om för alltid, älskling

ge mig ett bevis på att ditt hjärta glöder
att du följer mina fotsteg för du vill åt samma håll och inte för att du inte hittar vägen själv
säg till mig att det här är något obeprövat, världsnytt, något som räcker hela vägen
gör det, så kan vi prata om för alltid, älskling

berätta för mig att du sålt dina sista köksstolar, sagt upp elen och står där nu, utanför min dörr, för att det var det här du var ämnad för från början, det här du har väntat på hela ditt liv,
ögonblicket som strålar i vitt ljus, och jag kan bara säg,

älskling, kom in och låt oss prata om imorgon

---------

jag slits mellan att vara här och att vara någon helt annan stans

det här med att resa ut i världen och vidga sina vyer gör det hela så tydligt;

det finns så många bra platser och människor

att det sen är i princip samma sak världen över är en annan sak

man kan inte fly ifrån sig själv och det som gör att man vill fly;

rastlösheten, skitsamhället, relationer

men det är skönt att bara kunna vara "the swedish girl"

att de enda förväntningarna man behöver känna är ens egna

men dåliga kvällar tänker jag att jag lika gärna skulle kunna vara underbetald, oroad och längta efter något större i sverige
där mina vänner kommer upp för backen med leenden och allt det som gör de så jäkla bra

ikväll är inte en sån kväll

hanna säger att de finns kvar där när jag bestämmer mig för att komma hem igen

och imorgon får jag lön så att jag kan betala min hyra

Wow

jag har så många ofärdiga texter,
så lite karaktär som tvingar mig att skriva färdigt dom

men jag har en plan på att fixa ihop allihop till en bok

mest för att jag gillar tanken på att kunna säga till folk att jag håller på att skriva en bok

så här skulle det till exempel kunna låta:
- Oh, so you´re from Sweden?! Why did you come here?
- I´m writing a book and needed some time to focus on just that, writing.
- Wow.

fast eftersom jag skrivit konstant(nja) det senaste halvåret så skulle man ju faktiskt kunna hävda att mitt projekt med att skriva den där boken faktiskt bara gått in i ett nytt skede
vi kan kalla det "hejjagärhäftig,frånsverige,ochjagkriverenbok"-stadiet
eller så kommer jag bara hävda att jag skriver en bok, utan att egentligen ha karaktär nog för att gå in i ett nytt skede

men gör det mig lycklig så är det okey med mig

här får ni ett litet treat, Sex månader och två dagar översatt till ett lagom främmande språk;

I have awaited you for years
my body has carried the void of your voice when it whispers my name
carried your breathing and glowing gaze like a burning fire inside
carried a big damn longing through this town far too long now
your hands with their sixth sense know better than I the places that have been missing me
floats weightlessly outside
charges me with white lightning

your cheeks, flourescent, hot
tired resting on my arm and I find the rate to beat in
the silence inside

you come towards me with a glance that would be abel to heal war wounds,

make the bullets change derection
and you wake me up with a sentence clearer than so;
- I am here now, my train leaves in three minutes, but when I go I´ll take your longing with me, darling

Kapitalismen

jag är så förbannat jävla trött på det här samhället
jag vill inte vara med mer

det skulle kunna vara så annorlunda
utan cheferna som utnyttjar sin makt
utan tempot som förstör oss
utan minimilöner som ser till att vi måste ha två jobb för att klara av att betala hyran

för pengarna jag och mina arbetskamrater tjänar ihop går i huvudsak (knappt alls faktiskt) inte till oss utan till Rob (owner of Deuce Restaurant) och det finns så många "Robs" där ute, men så få i förhållande till oss som ser till att de kan åka på lyxsemestrar till Mexico, köpa lyxvillan i West Vancouver och skicka sina odrägliga ungar i privatskolor

och det är ingen myt
för mer än hälften av mina arbetskamrater försöker få sina liv att gå ihop med barn, räkningar, tid, genom att jobba två jobb
och när Rob (efter att ha anställt mig på heltid) drar ner på mina timmar eftersom han tycker att han måste tjäna ännu mer pengar så inser jag att ja, jag behöver ett jobb till
att ja, det är samma skit världen över,
det går inte att fly ifrån

och att ja, jag hatar verkligen det är samhället

westernbyn

urg
jag vet inte
jag skulle verkligen behöva något som sveper bort mig
eller bara ett svar på smset jag skickade igår kväll

inatt drömde jag att jag och min tvillingsyster gick i westernbyn i småland, solen sken och killarna var snygga och hade humor

de har inte så mycket humor här,
eller kanadajenny har svårt att uttrycka sin humor här

jag saknar sverigejenny lite

och helene
och hanna
och sofia
och alla andra som det tog så långt tid att hitta
och så behöver jag att oläst sms i min telefon


-------------------

Jag tar mig från Lonsdale Quay över vattnet till andra sidan
Anstränger mig för att inte titta mot horisonten
Går längs raderna av skyskrapor i en 3-miljonerstad

Vaknar en morgon i april med minnet av dig
Innanför mitt bröst
Lysnar efter din röst
Lysnar efter minnet av en natt i december

Hämtar ett glas vatten och tänker på mentala avstånd och
Anledningen till att vi ibland når fram ändå

Du är en låt i min mp3-spelare och
I en nanosekund
Går du brevid mig längs 11th Street

Hör inte av mig genom dagar som kan förändra allt men vet att du
Är här och när jag kommer tillbaka
Reser jag inte igen

Tram #7 to heaven

jag vill säga till dig
att jag minns morgonen i december
hur du sprang för att hinna med en vagn
men kom på dig själv med mitt “ eh, jaha, hejdå”
stannade i ett steg och frågade efter mitt nummer

och jag vill säga till dig
att jag tänker på dig
så många mil bort
men att du är här
att avstånden egentligen beror på att jag inte vill lura dig att tro att vi var menade för varandra, för jag tro inte på sånt
men att jag tror på känslan i bröstet på stationen den 10e februari
tror på timmarna vi gick hem genom min förort
nätterna utan vila
att jag känner dig här

jag vill säga till dig,
det jag är för liten för;
att jag inte vill att du ska vänta på mig
att jag vill att du ska vänta på mig

att du är någon annan stans i livet än jag
men om vi bara struntar i det
så kan vi vara för varandra,
något mer än
avstånden
emellan

Please send more poetry!

jag behöver er hjälp
jag behöver poesi

så om ni kan skicka några diktsamlingar
eller bara något
som inspirerar

till
462 East 11th Street
North Vancouver
V7L2H2
Canada

så lovar jag att uppdatera oftare

For the sake of the song

När jag druckit två glas vin, ringt alla mina nya vänner och försökt övertala alla mina arbetskamrater att dricka öl med mig ikväll så saknar jag;

* min tvillingsyster
* någon enklare än “när får jag se dig i sverige igen? jag saknar dig ska du veta…” i min svenska telefon
* något “helt jävla fantastiskt” i januari, något oväntat som får en att tänka efter en gång extra
* något mindre än en tre-miljonersstad
* något större än ”I heard you went on a date with a friend of a friend of mine. You think you gonna meet him again?”
* något annat än “I´ll call you, later” och att jag inte brydde mig om sånt som egentligen inte spelar någon roll
* att den där tre-miljonerstaden som glittrar bortanför mitt fönster på 11th and Moody lovade mer, mer än en bransch så underbetald att jag måste leta efter ett jobb till för att klara hyran, mer än att förtrycket inte alls går att fly ifrån, att det är likadant överallt
* den här mannen; för jag hoppas med allt det som är jag att när jag kommer tillbaka så kan vi fira ett år utan beroendet som hittade oss

jag är på andra sidan jorden
sitter i ett vardagsrum
i ett nytt hem
och det är inte mycket mer än så;
att även på andra sidan jorden
saknar man att vara någonannanstans

Michel

En månad innan vi skulle ta studenten kom jag in i korridoren i min gymnasieskola en morgon, öppnade mitt skåp och hälsade på någon av mina klasskamrater.
Ibland förstår man inte saker förän efteråt; som den tryckande stämningen i den korridoren, tidningsartikeln och bilden på ambulansen i tidningen den morgonen, varför någon lägger en hand på ens axel och sen säger; Michel är död.
Först då kanske man förstår; när korridoren dras ihop, vibrerar och man tar två steg bakåt och trillar ihop på en sliten soffa.
Eller så förstår man fortfarande inte.

Här hittar ni några andra texter om att försöka förstå; Lyckans höjd, Förbi 20 år i en lagom stor småstad,
------------------------------------

du är
sorgen du lämnade kvar
rinnande vatten längs mina fingrar
ett ögonblick som etsat sig kvar

du är
korridorerna i en kommunalgul skola
digitala minneslunder
en film utan slut

du är
en mening från en vän fem år senare
påminnelsen om vad vi bär inuti
ett sätt att se på världen

du är
solen över en folksamling
en vårdag på en asfaltsplan
flaggan på halvstång

du är
paniken i daniels ögon
tröttheten i omfamningarna
ditt leende i B31a

du är
längtan bort
rastlösheten som äter mig
oviljan att acceptera världen

du är
livet vi lär oss leva
styrkan i att vara liten
svagheten i att vara ensam

du är
blanka ögon
en kram en morgon i maj
mer än det du lämnade kvar

Opensource poetry

I linje med att min blogg har outsourcats till Kanada, att jag behöver öva min engelska och att jag vill delta i poetry slams här i Vancouver, så har jag bestämt mig för att prova på en tvåspråkig blogg. "Häftigt!" kanske ni tänker, eller "eh, lycka till" eller varför inte "hahaha" och ja, det stämmer ju.
För även om jag klarar mig fint på mina språkkunskaper här så är det ju mycket tveksamt hur bra man kan skriva poesi på ett främmande språk.
Ja, det blir helt enkelt inte så bra. Men man ska inte ta saker på för stort allvar, speciellt inte sin poesi, så vi kör!
Alla ni som minns gramatiken från högstadiet och ordförådet från gymnasiet får gärna föreslå ändringar i de engeska texterna. Vi kan kalla det opensource, vi kan skriva tillsammans. ok?

puss.
------------------

jag har räknat dagarna sen du hörde av dig,
delat upp tiden i millisekunder och hört telefonen ligga ljudlös på mitt köksbord

jag har gått ensam nedför östra hamngatan och
sett dig i reflektionerna i skyltfönsterna, följt efter dig in i en alldeles för mörk natt

jag har flyttat till en mindre lägenhet,
rensat garderoberna och kännt minnenasåterkomst med
ett foto från en gemensam semester

jag har läst dina sms för hundrade gången och förstått mitt svek en kväll i juli,
önskat mig tillbaka till timmarna vi vakade ut på min bäddsoffa

jag har stått ensam vid vattnet i en främmande stad och
varit världens minsta människa,
varit här men någon helt annan stans

jag har pressat mig vidare in i det här livet,
rört mig kring dig som ett livsuppehållande system,
min respirator,
för att långsamt inse att kärleken är något kallt som sakta smälter genom mina fingrar,
att jag är starkare utan dig

------------
I have counted the days since your last letter,
dividend the time into milliseconds and seen my phone lie silent on my kitchen table

I have walked down east port street and
seen you in the reflections in the windows, followed you in to a dark city

I have moved to a smaller apartment,
cleaned out my closets and felt the return of memories with
a photo from a common vacation

I have read your texts for the hundred time and understood my betrayal an evening in July, wanting to go back to the hours we spent walking through my suburb

I have stood alone by the wide waters in an unknown town and
been the world's smallest human being,
not wanting to got home trough quiet streets

I have forced myself furthermore in to this life,
thinking of you as if you were my respirator,
in order to little by little realize that love is something cold that slowly melts through my fingers,
that I am stronger without you