Vi valde handlingens väg

Jag hittar en gammal dagboksanteckning,
den är från efter en dag på caféet på Avenyn. Det är 2006 och jag har för inte så länge sen varit på min första fackkurs. Schemaläggningen har inte fungerat sen jag började för över ett år sedan, och innan dess vet ingen hur det var; de flesta orkar inte jobba kvar längre än tre månader.

Som kallskänka har jag fasta tider men restaurangbiträdena, cafétjejerna, diskarna har tur om de får ut schemat ett par dagar innan det börjar gälla. I kallskänken ligger det gröna kollektivavtalet på en hylla under några följesedlar som lagts ovanpå det med eftertanke, man vill inte stå och bläddra i det om ägaren kommer. Dess vackra ord om vad vi har rätt till står i skarp kontrast till hur verkligheten ser ut på vårt café. Väldigt få av oss vågar prata om det.
Efter månaders försök att få schemaläggningen att fungera och kontakt med facket så ger platschefen mig ett papper med nya arbetstider för mig. Hon säger att nu fick jag som jag ville och ler ironiskt.

Ägaren har gett mig ett nytt schema som helt ändrat mina arbetstider, tagit ifrån mig ansvar och gett mig mer kvällsarbete, mer obekväm arbetstid, mer helgarbete. Vid förhandlingen sitter min fackliga ombudsman och pratar om kompromisser samtidigt som min chef säger att jag får välja mellan att acceptera schemat eller gå ner i lön.
Jag har redan innan detta förstått att "kompromisser" är något som alltid gynnar någon annan.

Jag kommer hem. Min sambo som jobbar blandade kvälls- och dagsskift på ett gruppboende har för ett par timmar sedan påbörjat sin arbetsdag, min är just över.
Jag är trött. De få dagar vi haft ledigt samtidigt försvann med det nya schemat. Det är oktober, jag tänker att det ska bli trevligt att träffa honom i slutet av november någongång.

Jag är trött. Trött, arg och ledsen. Jag tänker att det fan inte är värt det. Inte värt att vara den som säger emot.
Sen blir jag ännu argare och tar fram ett skrivblock. Jag har inte skrivit något på två år, sista dateringen är 1/8-04.

Det är oktober 2006 och jag skriver en lista

"Varför plåga sig själv?

1. Behålla respekten för sig själv.
2. Facklig kamp som påverkar mig själv. Mitt liv, min strid.
3. Socialism."



fråga inte varför
låt mig bara berätta om hur kampen kom till oss
med ett samhälle som tvingar oss till handling
som spränger vattenledningar i Irak
lämnar mina systrar lemlästade i Gaza
gör min kropp till en maskin
fjärrstyrd och ihålig

med en avgrund mellan oss
och de på andra sidan
med murarna genom ockuperat land
gångvägarna mellan höghusen
och villakvarteren

men fråga inte varför
vi står utanför konsum med flygbladen
vi höjer rösten i fikarummen
vi väljer en längre väg när det enklaste vore att stålsätta sig och ta skiten

låt mig bara förklara hur kampen kom till oss
med skammen över att aldrig ha tillräckligt
med stoltheten över att ha lärt sig att dela det lilla rättvist
men inte accepterat begränsningen

med en tydlig skillnad mellan att ha och inte ha
vinterkläderna eller fotbollsoverallen
skoldiskot eller klassresan
med upptäckten av att fattigdomen inte var ett givet tillstånd
vykorten från solsemestrarna, gameboyen, husen
att ha en fungerande bil

kampen valde oss
handling blev vår väg
stoltheten vårt vapen

så fråga inte varför
men förstå detta:
vi valde inte kampen
kampen valde oss


(den här dikten har jag försökt skriva färdigt sen dess, en av få dikter med flera olika slut. nu valde jag det här, den är fortfarade inte klar, men ja, nu fick den vara med ändå.ok?)

När arbetsgivarna kan göra lite som de vill så gör dom det

"Kitchen staff,
due too a slow down in sales I have found it necessary to adjust the kitchen schedule with a reduction in total weekly working hours. This will impact all staff in the kitchen, some more than others. I have attempted to spread the reduction out as much as possible. This is a normal short term seasonal occurrence."

Om man vill slippa prata med sin personal om jobbiga saker så kan man sätta upp en lapp istället.
Hade jag orkat hade jag skrivit något om alla oss som faktiskt behöver de där timmarna för att kunna betala hyran. Nu orkar jag inte det. Kanske imorgon.

fy fan

Tick tack tick tack

Ni säger inte så mycket nu för tiden.
Saknar ni såpoperan? Har ni tröttnat på att jag uppdaterar så dåligt? Är ni januaridepresiva?

Jag vet inte vad jag tycker själv riktigt, men imorgon får jag lön och då ska jag köpa en mikrofon. Kanske får ni höra något.

Jag har börjat skolan också. Skrivarlinje på distans.
Det bästa med det är att jag inte behöver träffa några studenter. Jag behöver på min höjd läsa deras mail. Ett tag verkade det hela vara en samtalsgrupp för folk som ville diskutera hur svårt det är att skriva, men jag tar nog tillbaka det nu. De flesta är tysta och det gillar jag.
Det näst bästa är att pressen på att skriva boken gjort att jag skriver på allting annat istället, tex kanske en diktsamling. Då kan det låta ungefär såhär;


det fanns en tid
när jag kunde sitta uppe
hela nätter utan strumpor
vid köksbordet och
vänta på att någonting skulle hända

en tid då motorvägarna var en viskning från
en främling jag tyckte mig känna igen
något som rev i mig när jag tittade ut över innergården
och hörde någonting ticka inuti mig
som en bomb

jag kunde gå mellan kylskåpet
och köksfönstret
inte kunna vänta en sekund till
sen stå orörligt lutad mot
spisen
och läsa en tidning från -98

jag kunde lyssna till grannens snarkningar
genom papperstunna väggar
sitta naken framför stereon
spelandes mig tio år tillbaka
till vänner som blev bekanta som blev främlingar

det fanns somrar när vi spelade fotboll
tills någons föräldrar kom och
det enda vi såg var den vita målburen
somrar då vi insåg att det blivit vinter
och pengarna inte räckte till att laga värmen i huset
det fanns dagar de vintrarna då
vi hellre stannade kvar i skolan
än gick hem

jag kunde lyssna på min systers andetag
bredvid mig i sängen
när vi inte vågade vara ensamma
utan var värmen som strålade in i varandra
en hand hålld när arbetslösheten och alkoholen tagit pappa och
skriken blev för höga
vita knogar och tryggheten så som jag kände den

det fanns en tid
när jag kunde ringa upp mitt livs kärlek
och säga att jag hatade honom
det fanns en tid när jag verkligen gjorde det och
en annan då jag aldrig skulle ljugit om en sådan sak

de fanns en dag i maj
då de sa att du inte orkat mer
en dag då skolkorridorerna imploderade och
minneshögtiderna slog våren på käften

den våren kunde jag sitta på en bänk
på Lyckans höjd
i min 18åriga kropp
och veta att allting redan var försent
med en övertygelse ingen kunde ta ifrån mig

det fanns nätter då
tiden inte var en rak linje
utan snurrade omkring oss
så fort att vi glömde gå till jobbet morgonen efter
och plötsligt vaknade i en annan natt
ensamma
men med man och barn
och vi kunde höra grannen snarka genom väggen,
mannen skrika i vardagsrummet och
undrar var barnen var

och mörkret kunde snurra kring oss så tungt att vi omöjligt kunde hitta ut

det fanns en tid när vi kunde lova varandra evig kärlek
tills nästa sommarlov la sig emellan
och vi bytte skola
det fanns en tid när det inte spelade roll hur länge vi skulle älska varandra
bara att

nu kan jag vakna efter nätter
då du pratat till mig som genom
ekot i en väntsal
det är efter såna nätter jag tänker
att det aldrig var försent, att det fortfarande inte är det

såna nätter kan jag resa mig upp från köksbordet
och inse att du aldrig gick,
att du fortfarande är kvar här
i tystnaden från vänner som blev bekanta som blev främlingar
i namnet på en plats jag inte besökt sen -98
i de stora vägarna som river mig

i; tick tack tick tack

Bödeln tar drickapaus och plockar bland tortyrverktygen

Jag är så långt borta.
Det som går i sönder i januari kanske inte går att laga i mars.
Sånna tankar tänker jag när jag står vid 11th street och ser buss 228 köra rakt genom dimman nerför Grand Boulevard. Barnet i sätet bredvid mitt pressar ansiktet mot rutan och vill någon annan stans. Jag känner med henne.
Sånna här dagar svävar båten över vattnet mot downtown Vancouver genom ett hav av vit mjölk; som om blindheten redan tagit oss. Lastfartygens siluetter flyter ut och måsarna skriker i en isande tystnad. Sånna här dagar är känslan av isolering en vän som håller min hand de tjugo minuterna det tar innan skyskraporna dyker upp vid horisonten. När man stiger ut i dimman är det som om man tagit en dusch, fukten fastnar som miljontals mikroskopiska regndroppar i mitt hår. Den hemlöse skakar i slowmotion pressningen som är hans hem, packar ihop och rullar vidare med sina ägodelar. Dagar som denna är staden kallare när jag kommit över vattnet. Löpsedlarna om uppsägningar slår emot mig och i varje gathörn syns bevisen på hur trasig det här samhället är. Någon sträcker ut en hand och ber om en dollar till mat.
Jag går mellan metallblå skyskrapor med dimman hängande som lakan mellan 20e och 40e våningen.
Sånna här dagar ringer jag inte upp bekanta och frågar om de vill ta en fika. Jag bär mina skrivblock som tegelstenar och sitter sen länge på Waves med en pappmugg innan jag orkar beskriva det jag ser. Det är en stad utan naturliga mötesplatser, med människor som glömt hur man gör. Vi samlas under palestinaflaggorna utanför the artgallery men vi räcker inte till. E skriver att vi inte ska tro att det är fred, för det är ingen fred. Bödeln tar drickapaus och plockar bland tortyrverktygen.
När jag försöker prata med M om det byter hon samtalsämne och säger något om att north americans är avtrubbade. Så stora har våra problem blivit att vi inte orkar se dem längre.
I hörnet vid Granville and Georgia sitter en kvinna utan skor och gungar fram och tillbaka. Är den här staden hennes hem? Är det hörnet då hennes vardagsrum?
När det skymmer och innehållet i min pappmugg för längesen kallnat tar jag mina tegelstenar, kvitton och tunga fötter och åker över till andra sidan igen.
Jag läser om Captain Chelsey Sullenberg som lyckats landa ett passagerarplan på Hudsonriver. Hjälten Sully är tydligen inte bara bra på att flyga flygplan utan han ägnar sig även åt välgörenhet, serverar mat i soppkök och samlar pengar till de blinda.
På väg ut från Seabusen slänger jag den tidningen och tänker att de som tror att de gjort sitt när de ger mig dricks på jobbet eller slänger en 25centare till kvinnan på hörnet Granville and Georgia har inte fattat någonting.
Sen håller jag mig inomhus tills jag måste gå till jobbet igen.

Jag hade fel

Vancouver är bussen mellan jobbet och huset på 462 East 11th Street.
Är tröttheten i benen, brännmärket på armen och sushimåndagarna med Marie. Är skrivbordet och tusen miljoner worddokument, papper och kvitton med hastigt nedtecknade inledningar. Alldeles för få avslut.
Vancouver är så långt borta, så nära, så mycket i vägen just nu.
Vancouver är datorn i knät, katten i fönstret, människorna på övervåningen.
Vancouver är jag som borde resa mig upp, ta på mig nått fint och gå ut och dansa.






jag vet att jag bara snackade skit när jag sa att sömn var överskattat
men jag ville så gärna få prata med dig inatt

för här hälsar vi inte på varandra på stan
inte så mycket för att vi är otrevliga
mer för att vi inte känner varandra

och jag ville berätta för dig
att jag tänkt på det du frågade mig
när det regnade och vi stod
på någons balkong
med vinflaskan och längtan

men att jag fortfarande inte hittat något vettigt svar

och jag ville att du skulle veta
att det tog tid
att det kanske inte hjälpte
att det inte alls hjälpte
men att jag tillslut
ringde upp honom
och bad honom dra åt helvete

jag vet att det var en ursäkt när jag sa att det kändes annorlunda
men jag ville så gärna höra din röst

för här ringer man inte upp varandra och erkänner att man förlorat hoppet
inte för att man inte har det
mer för att det aldrig verkar funnits något

och jag ville berätta
att jag minns den kvällen,
när allting brann och du hittade mig
med kartorna uppslagna över köksbordet som ett avskedsbrev
och du slog ihop dem utan att ens läsa det

och jag ville berätta att jag hade fel när jag sa
att jag inte skulle sakna dig
och tog min ryggsäck
och längtan

och gick

Reklaminslaget

Jag nås av ett sms från någon jag inte känner. Han heter Daniel (hej daniel!) och jobbar för en tidning. Han berättar att i Sverige händer det grejer, tex det här http://www.aftonbladet.se/kultur/article4179819.ab och att han fått vatten på sin kvarn (?!) och vill att jag ska medverka i ett nummer.

Jag nås av ett e-mail från någon jag tror mig känna igen från tv. Han heter Mats (Hej Mats!) och jobbar för en tidning. Han vill skriva om min poesi i den tidningen.

Titta, dom tycker om oss!

Det ska jag fira genom att jobba alldeles för många dagar i rad. Om ni vill får ni gärna dricka en öl för Tio meter över havet. Vid nio-tiden svensk tid så tar jag mig en personalöl i baren. Då kan vi skåla på håll.

När det gör ont

Vissa nätter är det omöjligt att gå och lägga sig. Det är de nätterna som kommer efter kvällar då allting gått åt helvete i köket, eller de då allting har gått alldeles för bra. De kvällar då man tydligt kan känna att det är förjävligt att så mycket skrivs, men att ingen berättar om just detta.
Det tog bara ett par timmar tillbaka på jobbet här i Vancouver innan jag igen blev påmind om att jag är 24 år gammal, inte 24 år ung. De senaste årens panik mellan kassan och kallskänken på kaféet, mellan degmaskinerna och upplägget i storköket, med de monotoma rörelserna vid fritöserna i pubköket, har tagit ut sin rätt.
Det bränner mellan skulderbladen, höger axel kommer inte klara ett arbetsliv i en bransch utan skyddsombud. Men ännu mer bilden av det här samhället som det gett mig. Bitterheten, hatet som blivit reslutatet av det. De som inte förstår hur mycket man kan hata det här samhället har aldrig stått nära tårar efter att ha kämpat för att få 430 frallor klara i tid för en konferens och sen inte fått betalt för de timmarna utan istället blivit inkallad på kontoret för att man räknat fel på en enda fralla.
Det är det som bryter ner oss om vi inte slår tillbaka. Det är hoppet i en överenskommelse om att inte jobba utan övertidsersättning eller en kram från en minst lika arg arbetskamrat. Det handlar om utvägen.

Ikväll var det känslan av att stå lutad över stekbordet med beställningarna smattrandes bakom ryggen, den glödheta oljan som skvätter upp i ansiktet när man i stressen inte hinner manövrera filterna rätt. Det är den iskalla smärtan som hugger i höger axel när man för 343e gången idag lyfter fritöskorgarna, det är svagheten i den armen men stressen som pressar den. Det är ett "fanjävlahelvete" på de fem olika språken vi talar i mitt kök. Svordommarna inte som ord utan som vassheten i eggen som skär av toppen på vänster pekfinger, hettan från stekpannan som tatuerar vänster underarm.

Så det handlar om utvägen. Socialismen är inte ett ord för mig. Inte något som får ta tid eller en utopi trevlig att tänka lite på så där på första maj. Socialismen är det som slår tillbaka; mot min förlorade arbetsglädje, underbanningen som gör att jag inte har tid att gå på toa, mina arbetskamrater som tågar in på chefens kontor efter att jag fått sparken när vi krävt ut vår övertidsersättning.
Det är utvägen som får mig att orka gå till jobbet imorgon igen.
Det är vi som kallar till fackmöte och vet att vi är starkare tillsammans.

Socialismen är ingen jäkla utopi. Den är verklighet.

Clarté

Jag jobbar på lite andra grejer just nu, bland annat på att gå till jobbet. Men spana in det här http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=6603&Itemid=26
Jag vet inte hur många av er som var med på den tiden, med det här är i alla fall utdrag från Tio meter över havet hösten 2007 då vi tillslut lyckades få övertidsersättning utbetald av vår arbetsgivare. Hösten som slutade med att jag blev inkallad på kontoret med beskedet att det inte fanns nått jobb för mig nästa säsong och min fackliga ombudsman visade sig vara en ynkrygg. Så, jag sa det. Ynkrygg.
Så det blev en vinter som fick mig att packa väskorna, sätta mig på planet över Atlanten och inte titta tillbaka föränn jag var framme och bara vill åka hem igen.

Men som av en händelse blev jag kvar i Vancovuer ett tag. Ett litet tag till. För nu måste jag gå till jobbet.

Vissa nätter är det tydligt att Bruce Springsteen är den enda som fattat

Jag kan spendera timmar med att fylla i papper för att kunna stanna lagligt här samtidigt som jag frågar mig själv varför, varje gång jag inser hur jäkla svårt det är. Det här är ett land utan immigrationskontor, med telefonnummer som inte längre är i service och när man väl lyckats hitta rätt telefonnummer och efter labyrinter av automatiska talsvar tror att man kommit till en riktig människa så visar det sig att de inte tillämpar telefonköer. Ring en annan gång PIIIIIIIP.

Jäkla U-land.

När killarna i källarlägenheten försöker få igång värmen och det börjar lukta gas i hela huset känner jag mig ännu mer tveksam.
Men sen kan jag vakna mitt i natten och veta precis vad jag måste göra, hur boken hänger samman, hur antihjäten ska slå tillbaka i sista stund. Eller stå på jobbet, hacka tusen kilo salsa och plötsligt förstå hur orden passar ihop, strukturerna som kan ta henne vidare in i nästa kapitel.

Jag kan stå utanför Konstmuseet downtown och tänka på vad en vän berättade om den här staden; hur stadsplanerarna såg till att det inte skulle finnas något utrymme för protester. Det finns inga naturliga mötesplatser i den här staden och när de palestinska flaggorna fyller trottoaren där det i en normal stad legat ett torg så blir poliserna tvungna att stänga av gatan istället.
Det spöregnar medan dödstalen stiger. Vi är inte tillräckligt många tänker jag men blir lite varmare när jag hör om Stockholms 12 000.

Sen sätter jag mig ner och skriver.

Gentle Touch

Jag vill berätta hur det kändes att gå på flygplanet tillbaka hit till Vancouver, med så många löften om att snart åka igen. Hur Marie hämtade mig på flygplatsen och körde mig direkt till en All-you-can-eat-sushi, hur de kilometerlånga gatorna snurrade när jag tittade upp mot skyskraporna. Vad som hände i mig när vi körde genom förstäderna och jag inte kunde hitta en bra anledning förutom henne och sushi för varför jag kommit tillbaka. Så långt hemifrån kände jag mig.

Att flytta till ett nytt land var att välja en ny sorts ensamhet, men att återvända hit var något helt annat. Jag vet inte vad än, och just nu spelar det inte så stor roll.

Jag har inte packat upp mina väskor, igår kunde jag se min andedräkt när jag pratade med M på telefon, idag är det 30 grader här och jag orkar inte skriva mer nu. Här är det allt eller inget som gäller och jag vet på vilken sida jag alltid hamnar.


Jag jobbar vidare på boken, har svårt att fokusera, drömmer om att vara närmare.

Gaza

Jag har ingen tv, lyssnar inte på radio, läser inga dagstidningar. Mitt nyhetsflöde består av diskussioner med vänner och inbjudningar till facebookgrupper. Lämnar jag lägenheten undviker jag medvetet att läsa löpsedlarna.
Men igår kom världen närmare med ett youtubeklipp, bloggarna som försöker överrösta tystnaden. Gaza håller på att dö.

Till helgen är det demonstrationer runt om i Sverige, gå. Jag ska försöka hitta en i Vancouver. Vi kan inte ha det så här, vi måste hjälpas åt nu. Stoppa det här.

esbati.blogspot.com
approximationer.blogspot.com



men nu då?
när sjukhusfönsterna blivit utbombade
barnen dödade
vattnet är slut

när vi drunknar i blod, amputationer, död
marknaden full av lik
men ingen mat

hur gick det här till
en arm slängd över en parkbänk
ett ben borta vid korsningen
en kropp så radioaktiv

hur hamnade vi här
hur kunde landet utan folk göra motstånd när folket utan land kom
vem byggde moskéerna
skördade oliverna från träden
planterade så längesen

hus slåss väl inte
folktomma gator skjuter väl inga raketer
det här var redan en bosättning
innan ni kom

vart nu
när de som tagit landet och satt folket i fängelse
cirkulerar med bombplanen ovanför
ska jag gå till grannen, i cellen bredvid
vänta på avrättningen
ska jag skjuta raketerna
mot Goliat
eller vänta på min tur

fosforbomber över Gaza inatt

vad ska vi göra nu
när tryckvågorna sliter oss i bitar
när freden är ett fängelse och
kriget samma sak

vem ska vi ställa till svar
för folkmordet,
så välregisserat i vår tv
att vi tror att de leker krig
lite sådär på skoj
med likadana vapen
och man kan bli glad när de kommer närmre segern;
oskadliggörandet av terroristerna med raketer mot flottan, flygvapnet, pansardivisionerna
i en helt annan division
utrensningen,
av terroristerna gömda under borden med barnen i famnen
av terroristerna med slangbellor mot pansarvagnar
av terroristerna som inte vågar ut till lekplatserna idag,
mamma säger att det vita i luften bränner in till skelettet

men nu då
vart flyr man från ett flyktingläger
när de tagit landet, och muren är så hög framför bostadskvarteren
och granaterna in i FN-skolorna,
planen på fortsatt lidande
är så framgångsrik

vem ska jag gratulera
till högen av kroppar utanför sjukhuset
till den effektiva krigsföringen mot människorna
till träffsäkerheten i bomberna
vilka resultat!

FN,
tack,
för koordinaterna till skolorna, tydligt utmärkta
kan inte vara lätt att enas om ett uttalande
när man är mållös
inte alls som bomberna
hårda, varma, beslutsamma
på väg
hit nu


(tack till F på Babellängtan, för hjälpen med dikten igår natt.)

Vad ska vi göra med varandra

Ni får en dikt till, bara för ni är så fina och för att fira att den här bloggen haft över 20 000 besökare nu! Woho!



vad gör man med kärleken
en tidig januaridag
när du säger att det brinner nere vid macken
och att du måste gå

vad gör man med tågbiljetterna, bussarna, flygplanen som lyfter för att ta oss härifrån
vad ska vi göra med kvittona kvar i plånboken
mjölken, chipsen, V6
ett minne från en annan stad

vad gör man med tiden
en mörk decembernatt
när du sitter ensam i din etta och det känns som att
nej, du vet inte vad det känns som

vad ska vi göra med styrkan
en mörk decembereftermiddag
när fabrikerna står tomma och de försöker slå oss i bitar
vad ska vi göra med maskinerna, kockknivarna, människorna
när vi sitter hemma och de säger att vi inte behövs längre
vem ska bygga husen, laga maten, ta hand om de gamla?
du stirrar tyst in i tv-flimret

vad ska vi göra med saknaden
en kall januaridag
när frosten målar staden vit och du inte vet om du orkar mer
solen slår igenom borta vid idrottshallen

vad ska vi göra med varandra
i din kalla lägenhet
framför tvn
när luftangreppen fortsätter och någon står där och säger att det inte finns några andra sätt
än bomberna mot människorna
än pansarvagnarna i gränderna
än söndersprängda skolor
vad ska vi göra när marktrupperna korsar gränsen och vi inte orkar fly
vad ska vi göra med barnen, burna in i sjukhusen
när du stänger av tvn och går och diskar istället

vad gör man med avskeden, på centralstationerna, sista utropet, så lite tid
vad gör man med läpparna, armarna, händerna som håller oss
vad ska vi göra med kärleken när vi sätter oss på tågen härifrån

vad gör man med längtan
en fredagskväll
när vi sitter instängda i ett liv som inte längre vill

vad ska vi göra med isen
så svag vid broarna
hur ska vi hålla hela vägen

vad gör man med Knarkarlängan, Kämpegatan, pizzerian på hörnet
småstäderna som våra systrar bor i
när tågen är inställda och de öppnar McDonalds vid busstationen
jag sittandes med plusmeny brevid så många främlingar

vad gör man med de bottenfrusna sjöarna, de tysta skogarna,
gatunamnen vi minns som människor
när vi inte kan hitta vår plats
eller
när vi hittat vår plats men lämnar den utan att ge den ett namn

vad ska vi göra med vägarna som korsar varandra
så många riktningar att följa,
när vi inte hinner stanna
du ritandes en cirkel på bussfönstret

vad gör vi med varandra
när den här staden krymper med varje steg
när du säger att du måste gå ut en runda
och jag svarar att jag redan varit där

Knarkarlängan

Jag tar tåget till Uddevalla. Går genom en stelfrusen stad förbi Pingstkyrkan. Köper en kebabtallrik och pratar med min syster om vad allting betyder. I tunneln under järnvägsspåren läser vi den här staden som en bok. Så mycket längtan bort i klottret i en småstad.
Vi springer i ekot av "Your the voice" ut i mörkret. Sover så nära henne. Jag hör när tidningen kommer vid femtiden, det är väldigt mörkt ute och jag kan höra grannen snarka genom tunna väggar.

När vi vaknar skiner solen och jag önskar mig in i raderna som någon annan skrivit.
Uddevalla är vitt och postbilen kör runt i rondellen vid Willys. Ingen proggmusik hörs från knarkarlängan idag och jag tänker att någon annan väl flyttat in i hennes studentrum på Kämpargatan nu.

Vi går nära varandra ner till stan.
Så gör vi det igen, tar farväl på en centralstation, solen slår in genom glaskorridoren.
Sen skriver jag mig hela vägen till Göteborg, tänker att Uddevalla är en plats där jag kan tänka mig att bo. Den staden har aldrig gjort mig illa, den staden känns som en plats där mörker och ljus möts. Det är ganska coolt.

När vi blir äldre ska vi flytta härifrån

jag skulle vilja, innan jag åker
en hand över din bröstkorg
vara tyngden som håller oss på plats

jag skulle vilja, innan det blir försent
din röst närmare här
något som hjälper mot allt som går sönder i januari

vilja
gruset som knakar under dina skor på väg till Willys,
vattenpölarna som spricker under din tyngd
de bottenfrysta sjöarna

vilja
solen som bländar dig när du drar upp persiennen
i staden där det i tunneln in mot centrum står klottrat
"När vi blir äldre ska vi flytta härifrån"
när du vänder bort blicken, tittar ner mot postbilen
genom frosten på rutan

vilja
vara det som bränner inuti
när du tror att hela världen pratar illa om dig
när de säger att du inte kommer lyckas
när du själv börjat tro på det
vara det som tar tid i att göra sig helt säker
men fortfarande inte tro att det kommer fungera
vara nyfikenheten i tveksamheten
det varma som vinner över den här vintern

jag skulle vilja,
hålla fast vid januari
ta tag i februari
säga till mars att "Vänta, snälla,
snart kommer jag tillbaka"