Kallskänkan

Jag vaknar av informationen från högtalarna, tåget närmar sig Stockholm. Jag har lyckats skaka av mig klasskamraterna i skrivarskolan och äntligen fått lite tid för mig själv. På perrongen i Hallsberg funderade jag på om de tycker att jag är konstig eller tror att jag tycker att jag är bättre än dem, för att jag hållt mig undan.

Jag orkar bara inte sitta och vara trevlig och prata med människor som ändå inte verkar förstå historierna jag vill berätta. En del av mina klasskamrater är riktigt riktigt bra, verkligen, men de flesta av dem pratar om helt andra saker än mig.
En del av dem tycker att det är spännande att läsa om en arbetarklass de aldrig möter.
När en tjej, efter att ha läst inledningskapitlena till min bok, skriver att hon gillar kärlekshistorier och olyckliga människor så bestämmer jag mig för att skrota kärlekshistorien. Det är köken jag vill berätta om, hur hårt arbete kan kännas i kroppen, hur gemenskapen kan värma i bröstet och hur stark man kan vara om man ställer sig brevid varandra.
Jag är trött på tåget till Stockholm igen.

Solen håller på att gå ner bakom Västerbron. Es lägenhet är varm och vi pratar länge om framtiden. Hennes mamma ringer och säger att hon läst om mig i tidningen. Jag ligger vaken ett tag och hör Es andetag, tänker på storköket i Göteborg, kaféet på Avenyn, pubköket i Vancouver. Alla arbetsplatser jag varit på de senaste åren. Vill berätta om tunga arbetsdagar och hoppet om en lite ljusare framtid efter kvällar då vi kommit överens om att inte ta mer skit.

Morgonen efter får jag en länk skickad till mig, det känns konstigt att läsa om sig själv

Med Wrangborgs ord , Kristianstadsbladet.