Min orkester

Jag vaknar tidigt, i över en vecka har jag rycks ur sömnen innan solen gått upp. Alltid 05.00 med tio minuter åt ena eller andra hållet. Vid åtta är det omöjligt att ligga kvar i sängen. Min nya dygnsrytm ger mig fler timmar än jag trodde fanns på ett dygn och jag lämnar min väns lägenhet med datorn och skrivblocken. Sen går jag till biblioteket. Efter att ha gått åt fel håll i tio minuter så jag vänder igen, går över en bro. Solen skiner, det är morgon. Jag frågar en kvinna med barnvagn var närmsta bibliotek ligger och det visar sig att jag gått åt fel håll igen. Det finns så många håll att välja på tänker jag och vänder på nytt. När jag rycker i biblioteksdörren är det stängt. Jag tror för ett ögonblick att jag kommit försent, efter stängningstid, fortfarande fast i min gamla dygnsrymt från Vancouver då nätterna var dagarna och tvärtom. Fast jag är istället för tidig. Tar ny riktning igen och hamnar i en park, försöker lägga dess namn på minnet men misslyckas. Fåglarna sjunger, jag skriver. Vid tio går jag ner till "kontoret", tänker på all tid man får över när man lämnat sina vänner och sitt liv på andra sidan jorden.
Hoppas att pengarna inte ska ta slut snart så att jag hinner skriva färdigt den här boken någongång.

Här är ett litet utdrag ur kapitel sex, det handlar om köket.


Köket var en egen varelse som jag långsamt väckte när jag larmade av varje morgon klockan sex. Så fort jag tagit de sju stegen ner i tunnlarna under köksgolvet kunde jag höra det pulsera i mig och när jag stämplat in och glidit i kockrocken förändrades farten i mina steg.

Det var som en stegrade orkester när jag gick mellan lastbryggan, serveringen, köket. Tände upp och drog igång allting. Ljudet av brödbackarna över det halkfria golvet, vattnet som forsade ner i värmerierna, tickandet från vrederna på ugnarna.

Det fanns sammanlagt tolv ljusknappar och det var som om ljuset följde mig när jag svävade fram längs stimmkittlar och stekbord. I de ögonblicken kunde jag kontrollera allting. När jag vred på ugnen kom det värme, när jag slog handen över ljusknapparna knastrade lysrören, musiken tog över när jag snabbt sträckte handen mot cd-spelaren. Jag var dirigent över så mycket ljud och ett par veckor in på säsongen visste kroppen bättre än hjärnan min nästa rörelse. Det var som om det satt i arbetskläderna och den första timmen, mellan sex och sju, var alla ljuden mina.

När jag tänt upp och satt igång alla ugnar, spisar, stekbord stod smöret redan smält på den första spisen. Jag fyllde stora blandaren med sirap, jäst, kardemumma, mjölk och i ett moln av vitt damm knådades dagens första elva plåtar kanelbullar. Ute i den stora matsalen stod brödbackarna och väntade. Som en invaderande armé drog jag fram dem över kakelplattor och golvbrunnar.

Den första timmen var mer förutsägbar än resten av dagen. Mina degar jäste sakta, som om de inte visste någonting om stressen som höll på att ta över runt omkring dem. Det skulle dröja ytterligare en timme innan chefen kom i och en del dagar kunde man pressa stressen framför sig ytterligare en halvtimme innan det inte längre fanns någon återvändo.