Livstecken

En vän skickar ett livstecken, ber mig skriva något till honom och jag tänker att det kanske inte spelar så stor roll var vi befinner oss, vi kan nå fram ändå. Han är en av de få människor som man inte behöver höra av sig till för att vara säker på att de fortfarande finns där.

Ska jag berätta för honom om en dag under jorden i centralköket på Huddinge sjukhus, hur jag satt i det fikarummet och igen fick höra hur lite de där uppe tycker att vi är värda. Hur man efter 23 år som kokerska fortfarande inte har över nittontusen i lön. Vad vi får istället? Utslitna axlar och leder, oron inför nedläggningen, tysta varsel. Och detta i en verksamhet som vi alla finansierar med skattepengar. Tycker ni verkligen inte att vi är värda mer?
Det gör mig så arg.

Ska jag berätta om solen, vid Hornstull, en vän vid min sida, sandalerna på fötterna, och även om pollensäsongen säger någonting helt annat så säger jag; det är plötsligt lättare att andas.

Men också minnet av en vän från en annan världsdel. I flimret på tunnelbanan är hon minnet av december, i rulltrappan upp ur underjorden kan jag höra henne skratta uppe vid trappavsatsen. Det är ekot av mars som studsar mellan väggarna och jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag, försöker lära mig leva utan människorna som gjorde Vancouver till min stad. Som höll mig runt axlarna och bar mig genom milslånga gator när jag inte visste vart jag var på väg.

Vill han höra om kärleken som en rastlöshet, motorvägarna mellan hemlösheten eller på vilket sätt människorna i Stockholm känns som främlingar när de säger att vi träffats förut.
På bussen bort från den staden, på väg till en tom lägenhet utan tv och internet, tänker jag att hur det än är med allting annat så har jag i vilket fall som helst ett skyddsnät i världsklass. De heter saker som Helene, Sofia, Marie, Hanna, Robert, Emelie, Lisa, David, Sofie.

Eller ska jag säg till honom som det är:
jag tror inte att jag kommit tillbaka till Sverige än.