måndag 4 maj 2009

Snart går vi utan er

Stockholm välkomnar mig med en stressig centralstation och en utandning. Det känns skönt att vara tillbaka vid sitt skrivbord, i sitt eget liv. Malmö var fantastiskt, Lund kändes bättre än vanligt, Danmark var ett misstag och Kristianstad är alltid för nära.

Jag ligger efter i mitt bloggande. Nu kan ni te x få veta hur det kändes i torsdags, för det här kom aldrig upp på bloggen då. Så kan vi försöka jobba oss upp till nutid igen.

30/4 2009

Det sitter en lapp på ytterdörren. ”Jag håller tummarna idag!”
Isaac har lämnat en hälsning innan han gick till jobbet imorse. Jag ler när jag ser det, det känns lite som om jag inte behöver göra det där själv nu.
Nervositeten inför tv-inspelningen blir ett försök att hitta en ren tröja och läsa igenom boken som jag ska bli intervjuad om. Sen sitter jag i SVTs reception och väntar med det där hjärtat bultande i bröstet och svetten i händerna och den där debattartikeln färsk i minnet. Den där sossarna tillsammans med moderaterna i hamnstyrelsen gick ut och fördömde Hamnarbetarförbundets strejk i Göteborgs hamn. Så långt bort från sin historia har socialdemokraterna kommit att de inte minns varför de en gång bildades.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå vad som händer i en människa när hon för en gång skull står upp för sig själv, tillsammans med andra. Vilket uppvaknande det kan vara. Och jag förstår att moderaterna kanske ändå förstått det där och att det är därför de inte gillar det, men sossarna? Har de rört sig så långt ifrån vanligt folk att kampen för ett drägligt liv blivit något fult och något att fördömma? För ja, människor som tillsammans försöker förändra någonting har alltid varit väldigt farliga för de som sitter på makten, oavsett om de är sossar eller moderater.

Någon kändis går förbi i receptionen, säkerhetsvakten önskar glad helg och reportern kommer och hämtar mig. Hon frågar om det var kallskänka jag var och jag svarar att ja, det är det. Väl ute på inspelningsplatsen inleder hon en diskussion med mig om hur bra det är att jobba svart och hur dåligt facket var i Wild ´n Fresh konflikten. Vi har uppenbarligen väldigt olika syn på saker och ting. Samtidigt som hon säger att hon, när hon jobbade i restaurangbranschen, kunde få dubbel lön som svartanställd så hävdar hon att företaget inte hade råd att anställa henne vitt. Jag skakar på huvudet och berättar att jag stod där utanför Wild ´n Fresh, stolt över att mitt fackförbund äntligen tog strid. Att jag tycker att företag som inte kan gå runt utan att fuska inte är några vidare existensberättigade företag. Dessutom säger mig mina erfarenheter att sånna arbetsplatser kan vara direkt livsfarliga ur arbetsmiljösynpunkt. Det är inte okey att sitta och klaga på att facket aldrig gör något när man själv agerar lönepress åt arbetsgivarna.

När kamerakvinnan kommer är jag nervös av många olika anledningar. Dels har jag knappt diskuterat svensk politik på över ett år, dels blir jag så förbannad när jag väl gör det att det nästan bara kommer ”förihelvet”-en och ”vafan”. Inte för att svordomarna inte behövs, men jag är inbillar mig att jag är bättre på att formulera mig i skrift.

Det blir en kort intervju, jag får läsa lite ur dikten.

Sen, efter jag lämnat SVT, slår nervositeten till igen, fast ännu värre. Jag tänker att det finns tusen dåliga sätt den före detta svartarbetande kvinnan kan klippa det där materialet. Och tänk om hon gör just det.

---
Ni kan se klippet här http://svtplay.se/v/1540631/kulturnyheterna/30_4 ett par dagar till. Inslaget börjar 2.30 in i programmet.

1 kommentar:

Ditte sa...

nu, när jag äntligen har tillgång till en dator, har "rättigheterna för videon gått ut" (borde inte de där public service-rättigheterna vara våra?). nåväl. eftersom jag fick se dig live kan jag kanske komma över det här med att ha missat tv-debuten. kanske.