Isaac sover i vardagsrummet och vid en dator på andra kusten sitter min syster, enäggstvillingen som jag inte träffat sen jag kom hem från Vancouver. Så länge att det känts som om vi fortfarande befinner oss på olika kontinenter.
Morgonen efter vaknar jag med ett bokningsnummer nerklottrat på baksidan av en räkning och en halvpackad väska vid dörren. Det är dags att lämna den här staden nu.
Tåget tar mig genom Sverige med sina tysta sjöar, öppna fält. Vi stannar vid varje station, har ingen brådska genom det här landet. Det står en liten pojke och tittar på mig i gången vid mitt säte. Han svarar inte när jag säger hej men ler lite generat när jag ler mot honom. Sen hämtar han sin leksaksbil och visar stolt upp den.
Jag skriver alltid bäst på t
åg. Det är som att titta på teater och kunna stjäla handlingen rakt av, så många landskap, människor. Så mycket riktning.Tänker att om jag lyckas sälja en av alla dikter jag skrev mellan Stockholm och Göteborg så kan jag köpa tre nya sistaminuten-biljetter. Ta mig tillbaka till Stockholm och vidare.
På tåg tänker jag klart och jag bestämmer mig för lite saker, som att låta manuset vila. Kalla mig min egen värsta fiende, men jag är inte nöjd, alls. Mellan Alingsås och Göteborg fattar jag beslutet, jag låter det vila lite och ägnar mig åt annat ett tag. Så får vi se.
När jag går av tåget går pojken bredvid mig men jag glömmer bort honom när jag ser henne på håll. Systern. Eller leende och jag är hemma igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar