tisdag 2 oktober 2007

Korten i fotoalbumen

så, du kommer nu in på den här krogen och ser rakt igenom mig, våra 3,5 år som bortblåsta, år av gemensamma erfarenheter utraderade av det beslutet fattat på millisekunder; jag är luft för dig nu.

det rent instinktiva i att hälsa på någon som växte in i mitt hjärta hejdad av att du lämnar den krogen utan att se mig, dina vänner tittar ursäktande på mig och följer efter dig

saker och ting är som dom är

bitterheten fyller väl en funktion och jag har en vän som senare på kvällen lyckades förklara det där. Det var viktigt, människor som kan förklara svåra saker med att det löser sig med lite sömn är livsviktiga.

När jag sen blir väckt av världens snällaste spårvagnschaufför på ändhållplatsen, är den största anledningen till att det hugger lite i hjärtat inte att det är långt hem, för två hållplatser är gångavstånd. Utan mer för att man inte hade någon närmare hjärtat som väckte en på rätt station, ingen att värma händerna på under promenaden hem.

Jag väntar på att de senaste månadernas beslut ska slå tillbaka, någon säger att mitt ordval över allt det här är ganska talande. En seperation blir en bodelning. Att jag skjuter det ifrån mig.
och det är ju som jag har valt det;
ingen ropar hej älskling från soffan när jag kommer hem, ingen möter mig i hallen med en kyss
det är överhuvudtaget inte någon i min lägenhet som jag inte själv släppt in

och det är kanske så det är;

att ibland kan år av delade minnen förnekas, korten i fotoalbumen byta innebörd när en av människorna väljer att röra sig ut ur bilden; du leendes mot kameran på kusten vid nerudas hus, jag med fallskärmen på stranden i iqique, du i hamnen i castro, jag vid allendes grav; aldrig både du och jag, inte ens skymtande bakom kameran, vi rör oss inte på samma ytor längre och jag måste sätta mig rak i ryggen innan jag tittar på fotona igen, för de förändras varje gång

det blir någonting helt annat kvar av dem när blicken är frånvarande och högra sidan tom

man känns inte vid de erfarenheterna för det var inte så de kändes då

de känns främmande och som de tillhör någon annan.

så vill jag förklara det här;
de olika bilderna med samma innehåll har blivit så ojämförbara att det inte kan stämma

vi puttar dom ifrån oss med bitterheten

och kanske är det enklast så

1 kommentar:

Anonym sa...

bra bättre bäst!