Äppelpannkakor

dagar som denna är det lätt att leva högt

när jag svängde runt krönet upp från backen i fredags lyste det i min lägenhet
dörren var upplåst och syster välkomnade mig hem med ett glädjeskutt

vi la pussel av våra minnen
och förbannade en värld som är så jävla olämpad för människan
alkoholen och skriken genom väggarna, "dödskallegänget" och kass skolpersonal som förklarar med meningen "men det är ert eget fel, ni säger emot för mycket", arbetslösheten och pengarna

men det klarnade
pusslet lite mer fullständigt

konserten på lördagen var kunglig
dansdansdans, sång och idag träningsvärk och heshet
efter jag vinkat av syster vid stationen ringde hon och sa att jag lurat henne på hennes extratimme idag
och hon fick sitta på centralen en timme och vänta på tåget
ajdå liksom
det som är bra är att hon gillar mig ändå
alltid liksom


finaste tjejen kom hit ikväll
äpplepannkakor, nybakade ostfrallor och planer för framtiden
terapi för rastlösheten

fin

och nu, närsom
ännu en gäst...

jag är så värd det här

Fackmöte och golvbrunnar

det finns ett sätt att hålla den värsta tröttheten borta
ett sätt att rädda sig själv från hopplösheten och behålla någon sorts respekt för sig själv och det man gör, när man dag efter dag måste stressa, tjäna pengar åt nån annan, lysna på chefens monologer om höjden på morotskakor och vikten av att inte räkna fel på en halvfralla till en mastodontkonferans

det handlar om organisering och att kunna spänna blicken i chefen och veta att han bara är en rädd liten man, ett symtom på en sjukdom som vi tvingas leva med dag efter dag

idag var han speciellt rädd
försökte låta självsäker och auktoritär när jag snällt upplyste honom om att helårsanställningarna måste förhandlas om och att vi ska ha ett fackmöte nästa vecka
det måste skrämt skiten ur honom för han blev nästan lite upprörd och försökte förtvivlat prata om saker som han inte vet nått om
stackare

men lite trött blir man ändå; att det ska behövas kämpas för minsta lilla
övertidsersättning, för att golvbrunnarna ska lagas, för att vi ska få ha ett litet möte

men å andra sidan; han borde nog vara lite rädd ändå
vi har börjat organisera oss
och den styrkan är det inte några arbetsgivaradvokater som kan fiffla bort

December

brev på min hallmatta och hela dygn förändras
vi har hört av oss
boken om staden, uppbrottet och längtan blev aldrig skriven men gatorna ligger kvar där vi lämnade dem, närlivsen har kvällsöppet även denna veckan och han skriver att det fortfarande finns hopp, att vi fortfarande orkar upp imorgon för revolten har lagt sig som dimma över hans stads tomma parkeringsplatser, min stads tvillingytor
vi rör oss på parallellgator tänker jag och berättar om poesin inte ens poeterna lyckas fästa på papper, om världen som gör ont och arbetsplatserna som skaver med sitt frånvaro av avsked,vardagen i sin smärtsamma verklighet

det ligger ett brev på min säng och han skriver att det fortfarande finns hopp, att vi fortfarande kan leva i alla fall en viss del av dygnet, att vi fortfarande klarar av att vakna om vi åtminstone stannar uppe ett par timmar längre än vi borde och jag tänker att den här staden kommer att ta död på mig med sina oskrivna ytor och lysrör, rör mig framåt förbi mörka fik och videobutikerna verkar ha tagit över stadens puls, andas i dess ställe och han skriver att augusti gjorde honom illa men att september nästan fick honom att förlora hoppet
att han fortfarande vaknar i en småstad och drömmer om att december ska förlåta alla misstag
jag skriver att vi borde supa oss fulla, få stadens ljus att flyta ihop och hoppas på fullt allvar att det är så enkelt, vet att det är det

det är onsdag och torsdagen pressar sig mot mig med allt en torsdag har att pressa med och jag skriver ett brev som jag inte vet om jag tänkt skicka men som i alla fall blev skrivet
v50 anfaller och jag försöker förtvivlat hitta någon musik som passar mitt sinnestillstånd men det verkar som om det inte skrivs sån musik längre och parkeringsplatserna känns större än igår och jag fick inga brev idag men jag tänker att det är okey, klipper ord ur gamla tidningar och skickar hotbrev till någon jag saknar,
inga stora ord

det är torsdag och onsdagen tycks ha fastnat i mina kläder, vägrar släppa taget under mörka dagar
ett mail i min inbox och jag kopierar upp hans meningar bredvid mina oskrivna, opostade'
låter staden hitta sammanhangen på elskåp och busskurer
försöker förtvivlat måla bort det ofärglagda, hitta ett sätt att avsluta halva meningar
ger upp och letar fram ett kuvert

fredagen som en viskning
måndag och nedräkningen börjar på nytt

Romanesco

Det här måste vara världens snyggaste grönsak.

sex månader och två dagar

jag har väntat på dig i år
min kropp har burit tomrummen av din röst när den viskar mitt namn
burit din andhämtning och glödande blick som en brinnande eld inuti
burit en stor jävla längtan genom den här staden alldeles för länge nu
dina händer med sitt sjätte sinne vet bättre än jag platserna som saknats mig
svävar tyngdlöst utanpå, laddar mig med vita blixtar
dina kinder, självlysande, varma
trött vilande mot min överarm och jag hittar takten att slå i
tystnaden inuti

du kommer mot mig med en blick som skulle kunna läka krigsskador,
få kulorna att vända tillbaka
och du väcker mig med en mening tydligare än så;
jag är här nu, mitt tåg går om tre minuter, men när jag går tar jag din längtan med mig, älskling

Spontanfotbollens förlovade land

vi går till barer och kollar på tråkiga fotbollsmatcher och försöker verkligen dras med i den gemenskapskänslan men ärligt talat; jag vill själv vara med, jag längtar till spontanfotbollens förlovade land

jag vill slå bollen i en perfekt bana över mittlinjen och följa den med blicken in i mål
höja armarna över huvudet och knuffa min vän kärleksfullt hårt ner i gräset som segergest
jag vill komma flygande genom luften och träffa rätt precis innan jag når mark igen
vill kunna trycka på (!) som mjällberg och vara lika kaxigt snygg som zlatan


en sommar träffade jag en människa som kom att betyda vad VM 94 gjorde för svenska landslagen, för mig och mitt skrivande
av en slump lirade vi i laget som fick namnet "Fint Tillsammans" på en plan där målen bestod av trästammar, ena långsidan av en tältduk och några fanor och hade man tur kunde domaren reglerna och avstod från att dömma frispark till laget som låg under
vi tog oss till final och straffar avgjorde matchen, jag minns inte ifall vi vann eller förlorade men de ärliga leendena i en lyckad pass eller ett mål tillsammans med mina nya vänner, det minns jag.
såhär skrev min nya vän ett par veckor senare;

"visst är det förunderligt att man kan återvinna så mycket lust genom att sparka boll man tror ju nästan på en Gud...eller nej, men ändå. men ändå...när man glömmer bort sig själv för en stund och och bara uppslukas av stämningen, av det man gör, då förstår man vad det är vi letar efter: varför vi försöker hoppa nio meter i en sandgrop, varför vi kastar oss ut från flygplan och varför vi gräsar ner våra knän i jakten efter en boll, det är längtan efter något som är större än oss själva...och den känslan har INGENTING med hur långt man hoppar, eller hur hårt man sparkar, ingenting med resultatet att göra...det handlar om människans aldrig sinande drömmar och i mitt fall kanske:drömmen om den perfekta glidtacklingen "

vi tappade kontakten efter ett par år
men slumpen att vi skulle träffas på en provisorisk fotbollsplan påverkar mig fortfarande
och varje höst drömmer jag mig bort till våren då man kan få kasta sig ut och gräsa ner knäna igen

Rastlösheten

jag är rastlös
någonting spränger innifrån
en känsla som hela tiden ligger på gränsen till att ta över
som balanserar mellan skön värme och iskall panik
jag skruvar upp stereon på högsta för att ersätta den med någon annat
försöker skriva bort den men kan inte koncentrera mig, eller ens vara så ofokuserad att det inte spelar nån roll

jag tänker på min bror i canada, att det borde behövas kallskänkor och cafébiträden i andra länder också
jag tänker på min syster i malmö, att det borde behövas vänner i andra städer också
tänker på drömmen i natt där en resa jag hade planerat i år helt plötsligt var tvungen att ställas in eftersom jag inte hade sagt upp mig, inte packat och inte haft tid att köpa biljetter
i bakgrunden kunde man nästan höra styvsystrarna ropa "Askungen, Askungen!!"

imorgon ska jag lära mig fler språk, och planera att lämna det här landet

Striden

(följande dikt publicerades i boken Snart går vi utan er, Brev till Socialdemokratin, 2009)


Glöm inte var det var vi började.
Glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trött på att vänta,
snart går vi utan er.



I tider när det inte är strider går dagarna ändå,
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande.
Vi ställer våra väckarklockor och litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid,
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten.

I tider när det inte är strider sliter de tunga lyften på oss ändå,
vi skär oss på oslipade knivar och bränner oss på varma plåtar.

I tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer,
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära.

Vi vaknar, vi jobbar, vi andas,
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop.

I tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda som på den fastanställda,
tjänar vi pengar ner i någonannans ficka.
Vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte och
bygger våra bilar. Drar skruvarna på plats i det stora maskineriet.

I tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna eller på tv,
står vi inte på gatorna eller utanför arbetsplatserna och skriker.
I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

om det här med att vara sjuk

De senast två dagarna har jag varit ute med mitt fackförbund Hotell och Restaurangfacket och besökt arbetsplatser och försökt värva medlemmar.

Situationen på svensk arbetsmarknad är skrämmande och följande exempel är ganska talande. Det fick vi på facket skickat till oss från en medlem som jobbar på McDonalds. Det hade satts upp på anslagstavlan av hans chef. Har en bild men mitt långsamma internet krånglar. Så här står det iaf:


"Sjukskrivningar...

följande är INTE okej att sjukskriva sig för;


1. Ont i huvudet

2. Ont i halsen

3. Mensvärk

4. Snuva

5. Ont i magen

Detta är INTE okej varken hos mig eller försäkringskassan!

Mvh /Björn"
---

Inställningen till oss ungdomar är ofta den; vi ska fan inte tro att vi kan bli sjuka, vi känner efter för mycket, vi är lata jävlar som helst av allt vill ligga hemma och titta på Sunset beach istället för att jobba. Och det är ju onekligen lite konstigt att det som är helt accepterat i andra brancher och yrkesgrupper inte ska gälla för oss, för att vi ska vara hemma från jobbet krävs det inte bara ohälsa utan det ska till tyngre grejer.
Man kan ju också konstatera att äta på McDonalds numera måste förknippas med en förhöjd risk för matförgiftning och smitta.

Mvh /Jenny

I en större stad

jag reser till en större stad och blir sittande ensam med min dator på ett hotellrum
var det det jag ville göra hade jag inte behövt lämna min egen stad, hade jag inte ens behövt ta spårvagnen in till stan, hade jag haft tio steg till min halvtomma kyl

i större städer åker man tunnelbana och när jag sakta glider ner i tunnlarna under den här staden påminns jag om en tryckande värme under Santiago i början av året
en annan hand i min, en väggmålning om militärdiktaturen
det känns som i en annan livstid
men så jävla nära ändå och
just nu har jag inte nån lust att känna nått överhuvudtaget

med dig blir kontrasterna tydliga och jag förbannar mig själv för att jag måste leva så, pressande mig själv nära gränsen för att kunna andas

du säger att din rastlöshet gett dig en 5 månaders tidsfrist i det här landet
att nått annat kallar dig och jag förstår precis vad du menar och vilar mig i någonsorts trygghet i det uppbrottet
en begränsning i du och jag
vår livlina

i det här landet tycker cheferna att vi fått in ordet rättvisa på för många platser efter en liten seger, fruktkorgarna når inte längre än till lönekontoren, på golvet bjuds det inte ens på kaffé och jag antar att jag inte är förvånad

jag funderar på om jag borde höra av mig till gamla vänner
äta en pizza och prata om sånt som inte betyder nånting
kanske är det det jag behöver
som en motvikt till det svartvita
något betydelselöst som kan färglägga gråzonerna
men det är 19 dagar till löning och i större städer har inte ens pizzeriorna förortspriser
här kan man inte lita på någon

jag vill lämna det här hotellrummet och låta nånting suga tag i mig innifrån
följa den känslan och vara lika rak och tydlig som min syster
jag tänker att om jag ens kunde vara hälften så modig som henne hade du och jag kunnat älska efter tydliga direktiv

men när du smart frågar mig hur du ska presentera mig för gustav så är den föregående meningen så långt ifrån mitt flyktiga svar som man kan komma från en annan människa
och jag tänker att tydliga direktiv ändå är ganska förutsägbart

så jag vilar mig i ett frö som du sått i mig;
när du lämnar det här landet kommer jag redan serverat min 20:e latte på ett café i en ännu större stad och le på spanska som tack för dricksen

Korten i fotoalbumen

så, du kommer nu in på den här krogen och ser rakt igenom mig, våra 3,5 år som bortblåsta, år av gemensamma erfarenheter utraderade av det beslutet fattat på millisekunder; jag är luft för dig nu.

det rent instinktiva i att hälsa på någon som växte in i mitt hjärta hejdad av att du lämnar den krogen utan att se mig, dina vänner tittar ursäktande på mig och följer efter dig

saker och ting är som dom är

bitterheten fyller väl en funktion och jag har en vän som senare på kvällen lyckades förklara det där. Det var viktigt, människor som kan förklara svåra saker med att det löser sig med lite sömn är livsviktiga.

När jag sen blir väckt av världens snällaste spårvagnschaufför på ändhållplatsen, är den största anledningen till att det hugger lite i hjärtat inte att det är långt hem, för två hållplatser är gångavstånd. Utan mer för att man inte hade någon närmare hjärtat som väckte en på rätt station, ingen att värma händerna på under promenaden hem.

Jag väntar på att de senaste månadernas beslut ska slå tillbaka, någon säger att mitt ordval över allt det här är ganska talande. En seperation blir en bodelning. Att jag skjuter det ifrån mig.
och det är ju som jag har valt det;
ingen ropar hej älskling från soffan när jag kommer hem, ingen möter mig i hallen med en kyss
det är överhuvudtaget inte någon i min lägenhet som jag inte själv släppt in

och det är kanske så det är;

att ibland kan år av delade minnen förnekas, korten i fotoalbumen byta innebörd när en av människorna väljer att röra sig ut ur bilden; du leendes mot kameran på kusten vid nerudas hus, jag med fallskärmen på stranden i iqique, du i hamnen i castro, jag vid allendes grav; aldrig både du och jag, inte ens skymtande bakom kameran, vi rör oss inte på samma ytor längre och jag måste sätta mig rak i ryggen innan jag tittar på fotona igen, för de förändras varje gång

det blir någonting helt annat kvar av dem när blicken är frånvarande och högra sidan tom

man känns inte vid de erfarenheterna för det var inte så de kändes då

de känns främmande och som de tillhör någon annan.

så vill jag förklara det här;
de olika bilderna med samma innehåll har blivit så ojämförbara att det inte kan stämma

vi puttar dom ifrån oss med bitterheten

och kanske är det enklast så

Smärtlindring

det blir inte enklare än så här
vi kan inte röra oss närmare

gatorna är gator
fabrikerna är fabriker
människorna är människor

det är hit vi nått
till en höstnatt i en glänsande våt stad

bilarna är bilar
gatlyktorna är gatlyktor
asfalten är asfalt

det är härifrån vi rör oss vidare
mot nya städer, människor, drömmar
där gatorna är en rörelse
fabrikerna våra och
människorna kamrater på väg
mot samma gatukök


---


jag vilar mig där idag
för dagar som den här önskar man att livet hade tett sig lite annorlunda
att man hade valt att bli direktör, aktieägare eller kronprincessa istället
när man, efter att ha halkat i en lite för snabb snäv sväng vid de gamla ungnarna,
finner sig själv liggandes på golvet med blåmärken,
då längtar man till ett liv som kanske kunde innehålla lite mer smärtlindring mot allt som gör en illa

kanske önskar man sig ett par skattefria miljoner som plåster på såren, en liten paus från chefens ständiga hetsande och snälla; en sittplats på spårvagnen hem

jag tycker inte att jag kräver mycket, jag behöver inte någon jättefallskärm eller avgångsvederlag, vill bara veta att den här jävla skiten, all tid och ork jag lägger ner på mitt jobb, åtminstone kommer resultera i en pension som jag kan leva på
och snälla; en sittplats på spårvagnen hem

ärligt talat; det här är ett jävla skitsamhälle och jag har ont i min handled