onsdag 16 juli 2008

1127 meter över havet


när jag kommer hem från jobbet sitter min storebror och hånglar med min vän på min säng

han gjorde en “In to the wild”, drog till Alaska, gick ensam bland bergen och sjöng sånger som “Vi går över dagstänkta berg”, “Björnen sover” och en hop suparvisor från Lunds studentliv för att hålla Grizzlybjörnarna borta
inte konstigt att björnarna blev rädda
studenter har alltid skrämt mig i alla fall

men där sitter han nu, på min säng med Marie
och jag tänker att vi alla är tidsfördriv att dö för

vi gör upp planer för de få dagar han har kvar innan han ska tillbaka till Sverige för att skaffa jobb, lägenhet, körkort, mobiltelefon
bankkonton ska avslutas, väskor ska packas, människor ska träffas, pensionspengar ska krävas tillbaka, berg ska bestigas osv i all oändlighet

min bror är en handlingskraftig människa,
jag är en bofast turist som har min “triangel of life” - jobbet, dansställena downtown och mitt hus på 11th and Moody
mellan de tre platserna lever jag mitt liv
handlingskraftighet för mig är att stanna på vägen downtown och sätta in min paycheck på mitt bankkonto
handlingskraft för min bror kan skapa storverk

vi lägger upp ett schema för de fyra dagarna
vi äter sushi, vi sitter i Englishbay och ser lastfartygen avteckna sig mot bergen bakom ett iskallt världshav, vi besöker myndigheter jag inte förstår funktionen av, äter lite mer sushi, dricker drinkar, äter pizza i månskenet på en sommarvarm trappa och så blir det tisdag och det är bara ett dygn kvar
då lägger vi i en extra växel

Marie och David möter mig nere på Keith Road och vi tar bussen upp till botten av Grouse Mountain, där påbörjar vi vår färd uppför berget, ett par tusen (2640st) “trappsteg”, en dryg timme och ett gäng “OMG!” senare står vi på toppen
jag har inte tränat på månader och äntligen förstår jag att när min nya rumskompis berättade att han gör “Grouse Grind” tre gånger i veckan och inte bara upp, utan upp och sen ner och sen upp och sen ner igen, så borde jag förstås insett att han var galen

min bror verkar oberörd, han stretchar lite och drar någon historia från Alaska
jag och Marie konstaterar att tolvåringarna som passerade oss på vägen upp var vältränade, men att det var vi också på den tiden, så det är skitsamma
vi däckar i solen med en utsikt så blå, klar och overklig att vi kan se ända in i USA, bergen verkar photoshoppade dit bakom tremiljonersstaden med skyskraporna som sträcker sig mot himlen
vi kan se miljoner av bilar glittra längs vancouvers välplanerade vägar

sen hinner jag blinka och någon ger mig en säkerhetsbriefing utanför en blå helikopter, sekunden senare lyfter vi och bergen, öarna, världshavet, skyskraporna, båtarna och sen blinkar jag igen och det är som det aldrig har hänt

David och Marie sitter i cafeterian och undrar hur det var,
jag säger att det var orimligt
och gratis
och orimligt

vi tar Skyriden ner igen, hoppar på bussen och vaggas till sömn,
i korsningen mellan Larson and Third somnar jag mot bussfönstret,
när jag vaknar igen är vi nere på Lonsdale och jag ler när jag ser att Marie och David inte heller lyckats hålla sig vakna

den utlovade powernappen hinns inte med när vi kommer hem
vi rycker åt oss badlakan och tar bussen upp till Lynn Valley
där badar vi i smältvattnet från berget, äter Salt&Vinnegar Chips och bränner oss fördärvade på en sol som sakta försvinner bakom träden
papperskorgarna är björnsäkra och sen somnar vi på bussen tillbaka

vi gör ett ärligt försök att åka downtown och dansa men fastnar på Pizza Hut med en “Cheeslovers”-pizza med extra ostfylld kant

på bussen hem igen tänker jag att den nordamerikanska livsstilen kommer att döda mig och undrar hur min bror kommer klara av ett ninetofive-jobb när han lämnar Vancouver och sitt tidsfördriv att dö för

men minns ni filmen om gänget som har en sista sommar tillsammans innan de tillslut måste börja på olika skolor och flytta till andra städer?

sopgubben i filmen “Hunden som log” skriker efter barndomsgänget att “de kommer döden dö” om de fortsätter att ta lift med sopbilenräcket baktill och de som låter asfalten fånga deras skateboards, hoppar av sopbilen och skriker

“Vi aldrig döden dö, vi alltid leva livet!”

det, men först måste jag sova
och vänta in träningsvärken från helvetet

4 kommentarer:

lisa sa...

ah, de har ju till och med matchande badkläder!

Karro sa...

inget är så kittlande som intertextuella hänvisningar! gillar ditt skrivande. som ett långt bittersweet ångestandetag.

kallskänkan sa...

hihi "som ett långt bittersweet ångestandetag" det får bli undertiteln till min bok...

M.E. sa...

I wish I could understand Swedish...