torsdag 3 juli 2008

När jag inte försöker skriva, så skriver jag


ett åskväder drar in över norra vancouver
vi öppnar ytterdörren för att inte klibba fast mot möblerna i vardagsrummet
på amerikansk tv gör armén reklam och om du skriver in dig idag kan du vinna 40 000 dollar och köpa ett hus när du kommer tillbaka,
om du kommer tillbaka

jag pratar med någon sorts vänmsn och blir frustrerad
en dröm från natten före dröjer sig kvar
någon som såg ut som alla människor jag någonsin älskat böjde sig plötsligt fram, tog tag i mig och gav mig en filmkyss som kändes ända tillbaka till min första kärlek; Pelle på dagis, fast mycket manligare och ca 28 år gammal
och ja, jag föreställer mig att ingen kommer att be oss sova middag på tunna madrasser på ett gult laminatgolv

mellan dröm och verklighet, precis innan jag vaknar, bestämmer jag mig för att jag inte kan leva ensam längre och det känns som jag hittat lösningen på alla mina problem

sekunden senare vet jag alls vad det innebär
jag vet att jag inte kan leva tillsammans med någon annan
jag vill det inte ens
jag vaknar ensam och Dustin from Arizona sitter på flyget tillbaka till USA

solen landar på mina lakan och jag funderar på om jag kan hitta tillbaka till den drömmen men inser att om jag gör det så kommer han bara visa sig vara en skitstövel, eller så kommer jag säga att jag inte älskar honom längre, och jag är trött på skitstövlar, oberoende om det är jag eller någon annan

jag väljer en bok ur min nya rumskamrats bokhylla och försöker komma ihåg hans namn men för sjunde dagen i rad får jag välja ett “hey” för att påkalla hans uppmärksamhet
Christian, Cory, Cody, Daniel, Frank, George?
han kan faktiskt heta lite vad som helst och jag är inte villig att chansa men tänker att jag kan smyga in i hans rum när han går till jobbet och försöka lista ut det

jag tar boken, filten, solglasögonen och bara ifall att så stoppar jag ner pennan och skrivblocket om jag mot förmodan skulle orka skriva nått
två timmar senare kan jag konstatera att det gjorde jag inte

istället går jag hem från parken jag suttit i, tar min dator, fragmenten till handling i boken som jag hävdar att jag skriver och ovan nämnda skrivblock och sätter mig i vardagsrummet med en illusion av att om någon frågar vad det är jag skriver så måste jag kunna säga till dem att det är en bok
och då vara tvungen att visa dem att den faktiskt har kapitel och allt

det har den inte och när Carries pojkvän, som jag inser att jag inte heller kommer ihåg namnet på, frågar vad jag gör så säger jag att jag pratar med mina vänner på facebook
vilket jag också gör

jag flyttar tillbaka ner i källaren, går och köper isglass, toalettpapper och något sorts godis som har ett stort hallon på framsidan men som visar sig vara ”naturally flavoured apple snack”

min nya rumskompis är hemma igen och jag har missat chansen att lista ut hans namn,
han säger att det ska åska inatt och ber mig spela något tyskt
sen stänger han dörren till sitt rum och försvinner upp någonstans i huset
jag sätter mig med datorn på magen i min säng och plötsligt sitter någon sorts vän så nära mig miljoner mil bort, sträcker ut sin hand mot webkameran och tittar mig i ögonen
bakom honom kan jag se solen gå upp över hans mellansvenska mellanstora småstad

det blir för mycket
min kropp säger till mig att väggarna i mitt källarrum kommer äta mig levande så jag går upp i köket, brer en smörgås, öppnar kylen och försöker känna efter om jag är sugen på mjölk eller juice
jag tar ett glas vatten istället och Carrie säger att hon sett mer av mig idag än under hela tiden vi bott tillsammans och jag är glad att jag vet vad hon heter

bjuder henne på en isglass och sen sitter vi där i vardagsrummet medan en sommarstorm drar in över norra vancouver
jag, Erin, Erins pojkvän Steve, Carrie, Carries pojkvän och min nya rumskamrat som kommer hem från någonannanstans

vi lämnar ytterdörren öppen
det börjar regna

mellan värmen, tröttheten och en stor jävla längtan
ser jag någon böja sig fram och kyssa mig
jag vaknar en timme senare av att ytterdörren slår mot dörrposten, den amerikanska armén tittar på mig, Dustin from Arizona har tappat mitt telefonnummer och
något brinner inuti

rastlösheten hann ifatt mig, himlen är full av blixtar
och jag måste lämna den här staden nu
tror jag

3 kommentarer:

lisa sa...

melankoli. fint som suns.

Karin sa...

wow, vilken text. Så fin. Och jag tror jag förstår precis när jag läser.

kallskänkan sa...

karin! jag saknar dig. jag tänker mig ett besök på smedjegatan när jag komer tillbaka, vi kan äta svindyr sushi och gå på secondhandbutiker. ok?