Åh, jag är rastlös.
Jag har ingenaning om vad jag ska göra med mitt Vancouverska liv.
Jag tycker mycket om det livet just nu. Men det känns som om jag lever i mellantid. När jag skulle förklara det för Brian så beskrev jag det som en semester från mitt liv, vilket är orimligt. För alla människor jag ville vara nära fanns i Sverige när jag åkte och man jobbar inte 50timmarsveckor under en 6 månader lång semester.
Jag lever ett dubbelliv. Har mina vänner på två olika kontinenter. Tusen möjligheter på två olika kontinenter. Historier från två olika kontinenter. Två hem på miljoners mils avstånd.
Och jag känner hur någonting rör sig närmare, the train is closing in, för jag måste fatta det där beslutet om jag ska stanna eller åka tillbaka.
Inte för att det är synd om mig, uppenbarligen behöver jag öva på att fatta livsavgörande (nja?) beslut.
Men efter att ha frågat efter min semesterersättning häromdagen och alla tre cheferna som var där började gapskratta, så har jag i alla fall sagt upp mig.
Det är bra, men betyder verkligen inte att jag kommer hem. Jag förtjänar en riktig semester. Efter all work and no play med det här "working/holiday"-visat så ska jag fan inte jobba en timme på flera månader.
Istället ska jag skriva och ägna mig åt viktigare saker, te x Vancouvers årliga Zombiewalk.
Ja, ni läste rätt, varje år klär diverse (nej, inte bara lajvare) vancouverbor upp(inte ut) sig till zombies och vandrar gatorna fram mellan skyskraporna downtown. Och det får man ju inte missa. Jag tänker mig en get-together med filmer som Dawn of the Dead, 28 dagar senare och I am Legend som uppvärming innan vi drar fram sminket, ketchupen och tar oss över Second Arrows Bridge för att leta efter smaskiga hjärnor att snaska på. A zombie have to live you know.
Jag tänker mig också att med ett bra vitt vin, lite schallottenlök och lite hackad vitlök kan det bli riktigt smaskigt.
1 kommentar:
åh, va kul!
Skicka en kommentar