måndag 21 juli 2008

Smörgatan



Vi satt i Göteborgs konsertsal, jag och min syster. Förutom ljudteknikern och Anna Ternheim som stod på scenen var bara vi där.

Du hade träffat honom på någon krog och han hade letat upp dig i en folksamling ett par veckor senare, berättat om sitt liv över några öl vid Järntorget.
Han hade sadlat om från sitt langande av kokain till att flytta högtalare på Göteborgs konserthus, när det behövdes så extraknäckte han som försäljare av titthål till lägenhetsdörrar. Han hade pratat länge om rädslan hos Göteborgs gamla, hur bara folk med titthål vågade öppna dörren.

Vi bodde på Smörgatan och det kändes som att livet bara börjat. Det hade det också. På torsdagar samlades vi ännu i replokalen i Gårda.
Du hade lyckats komma in på någon kurs på universitetet och jag hade under tre månader haft över tio olika arbetsplatser. Så lärde jag känna min stad.
Morgonvagnen till Kärra, bussen till Redbergsplatsen, hemtjänsten som gav mig koderna till Göteborgs alla trappuppgångar. När jag steg ur hissen var titthålen alltid det första jag såg.
När jag senare slutade på bemanningsenheten lovade jag en gammal dam att hälsa på henne. Hon sa att jag var som en dotter för henne och jag sa att allt skulle gå bra. Hon var en av få trevliga tanter jag mötte under mina månader i hemtjänsten men jag kunde inte förmå mig att gå dit igen. Trapphusen var fyllda av min rädsla inför historierna bakom titthålen.
En morgon satt jag vid tunneln ut mot Delsjön och grät efter att två galna tanter försökt få mig sparkad.
Så lärde jag mig att stå upp när någon sa till mig att sitta. Och någonstans då började jag fundera på att gå med i facket.

Andra morgnar satt jag med Moa i städpatrullen ut mot Kungsbacka.
Så lärde jag känna blickarna som inte ens såg ner på, utan låtsades som om jag överhuvudtaget inte fanns.
Vi var spöken som drog fram över kontorskomplex och företagskorridorer. Var vi snabba nog lyckades vi arbeta in tiden det tog att transportera oss mellan de olika uppdragen, och kunde räkna ihop alla timmarna, undvika att arbeta gratis.
Det var inte vad jag hade väntat mig när jag packat mina väskor men just då spelade det inte så stor roll, du och jag hade lyckats komma hemifrån och lägenheten som vi hyrde i andra hand var liten, men vår.
Det var en ny sorts trygghet.
Vi köpte ett bord på Ikea och möbler från secondhanden på Brunnsgatan. En stormig januaridag var vi fyra tjejer som bar hem en skinnsoffa genom halva Kallebäck. Ingen vi kände hade körkort och ännu mindre bil.

Vi bodde på första våningen och vi var tvungna att stå på tå för att nå upp till titthålet. En morgon efter att du hade tagit hem honom hade han undrat var han var, och hur han kommit dit.
Jag träffade honom bara en gång; I tunnlarna i Göteborgs konserthus, i kulisserna till en konsert med Lars Winnerbäck, men jag viste långt innan dess att han var en av de människor jag inte ville att du skulle umgås med.
Han var min rädsla för allt jag inte kände till, min misstänksamhet mot det faktum att människor verkligen kan förändras.
Och du var min syster.


jag saknar dig lisa
och karin
och mina vänner
Men det kan hända att jag stannar i Vancouver ett tag till.
Ett litet tag i alla fall.
Det är svårt att hitta vad man letar efter när man inte vet hur det ser ut eller vad det är eller ens varför man vill ha det.
När jag tröttnar på det kommer jag hem. Okey?

4 kommentarer:

Anders Eriksson sa...

"Så lärde jag mig att stå upp när någon sa till mig att sitta. Och någonstans då började jag fundera på att gå med i facket."

Jag vet inte när du är bäst, Jenny. När du formulerar känslor och erfarenheter från en miljonhövdad arbetarklass, eller när du är personlig och då inte minst kring din familj. Oavsett, är du jävligt bra.

Jesper sa...

Amen!

lisa sa...

"okey" och "okej". det vet jag inte. men då får det väl bli så..fan

Karin sa...

Det är okej. Men kom sen.