fredag 11 juli 2008

Om de frågar varför, peka mot motorvägen nålad fast mot horisonten.

brian möter mig vid cafe de solei, han är uppenbart nervös och jag tänker på mitt illamående på väg till commercial drive,
just då kan jag inte på något sätt förstå vad det är hos den mannen som gör mig så nervös, fyra timmar och två pitchers med öl senare är det hela glasklart; det här är en av få människor jag träffat sen jag kom hit, som jag tittat på och varit imponerad av

jag vet inte riktigt vad det är
kan det vara att det är den första människan jag kunnat ha en riktig konversation med på länge, alldeles för länge
kan det vara att han är från bluegrassens födelsestad
kan det vara att han förstår precis vad jag menar när jag säger att politiken inte är någon jävla hobby
kan det vara att han ger mig tid att förklara varför jag tror att jag är här, och jag äntligen säger som jag tror att det är
kan det vara att han låter mig förolämpa hans hemland USA samtidigt som han berättar hur mycket han saknar Mississippis flodstränder och berättar hur de håller på att förstöra bergen och grundvattnet runt hans hemstad genom minst sagt aggressiva brytningsmetoder
kan det vara att han berättar om en roadtrip i sann “On the Road”-Jack Kerouac-anda

eller kan det vara det faktum att jag har en Springsteen låt spelandes innanför pannbenet, som ber mig att kasta mig med huvudet först in i en orkan

det kan det vara
men det kan också vara någonting helt annat
någonting som jag ännu inte upptäckt


att veta säkert är hopplöst tråkigt
I'm riding head first into a hurricane


"Well the blaze and noise boy, he's gunnin' that bitch loaded to blastin' point
He rides head first into a hurricane and disappears into a point
And there's nothin' left but some blood where the body fell
That is, nothin' left that you could sell
just junk all across the horizon, a real highwayman's farewell"

1 kommentar:

ditte sa...

du skriver så fint att det nästan är en landsflykt att läsa.