onsdag 9 juli 2008

Det är tid att lämna den här staden nu. Del 1.


det var tidigt tvåtusental och jag bestämde mig för att lämna allt
jag sov ingenting den natten, satt vid mitt köksbord, tittade ut över Gärdsås torg, regnet smattrande mot mitt fönster

jag skrev en lapp till kvinnan som skulle hyra min lägenhet, den handlade mest om att få henne att förstå att min stadsdel inte bestod av våldtäktsmän och rånare
jag tyckte synd om henne med hennes rädsla för världen och allt hon inte sett eller förstod men insåg att den på något plan var ganska lik min rädsla för att stanna kvar,
vi har alla våra begränsningar

när taxin rullade in på vändzonen hade jag hunnit minimera min packning fyra gånger och för varje gång krympte bilden av vad jag behövde dit jag var på väg
ärligt talat viste jag inte vart det var, men när jag hoppade in i den taxin och bad honom köra mig till flygplatsen slog det mig att jag ännu mindre viste vad det var jag lämnade kvar, och varför

det var inte en nyfikenhet på vad som fanns längre bort, den kom långt senare, inte en längtan efter att upptäcka nya platser
jag trodde då att det var ett sätt att göra upp med mig själv, ifrågasätta bilden av mig själv, vem jag hade blivit
men just då, när jag steg ur taxin utanför utlandsterminalen skyllde jag det på alla jävlar som backat när jag behövde dem, och det var kanske så, men mest av allt bitterheten, ilskan, hatet som blev en konsekvens av det
jag var tvungen att komma bort ifrån den

jag satt på den nästintill tomma flygplatsen
fick ett sms från någon som önskade mig lycka till på mitt äventyr
varken då eller så här långt efteråt kan jag känna att det var ett äventyr,
det var ett sätt att lämna något bakom sig eller bara ett sätt att fortsätta sitt liv
det var ett sätt att ta konsekvenserna av vad som hänt de senaste åtta åren men också ett sätt att bara fly ifrån dem
och det var det enda sättet för mig att stanna kvar

det var tre timmar till mitt flyg skulle lyfta och medan städerskorna polerade det gigantiska golvet och de svarta tavlorna smattrande berättade om nya destinationer och inställda flyg såg jag avgångshallen fyllas av svenskar på väg till solen,
de hade mycket lite med mig att göra

de unnade sig en fika på det svindyra caféet där jag suttit i en annan livstid och väntat på någon som jag inte längre älskade
de köpte en aftonbladet, pratade om hotellrum och solskyddsfaktor

det enda jag försökte skydda mig mot var något obestämt som försökte pressa sig mot mig, packa ner sig själv i min ryggsäck, följa med miljoner mil bort och en sak viste jag säkert redan då: att mot sånt finns inget skydd

efter säkerhetskontrollen bar jag mitt hat till världen med stolthet
jag hatade varenda en av svenskarna på väg till destinationer jag aldrig hört talas om, mest eftersom de där solsemestrarna alltid varit självklart reserverade för andra
jag hatade sambanden som gjort mig arbetslös, kärleken som gjort mig besviken och jag hatade turistshoppen med sina glättiga svenska souvenirer, tidningarna med löpen som berättade det jag redan viste; landet jag lämnade bakom mig höll på att förändras, och det var inte till det bättre

jag rensade min jackan, mina fickor och min plånbok på mina sista svenska mynt och köpte för mina femton och femtio världens minsta yoghurt
det som blev över av mina pengar lämnade jag på ett bord i vänthallen innan jag ställde mig i kön till gate 32
ett dygn senare, i kön till imigrationsoffice på flygplatsen i Vancouver hittade jag en tjuga mellan två blad i mitt pass
jag slängde den i närmsta papperskorg och ångrade mig nästan genast
det var som att säga till mig själv att jag inte skulle åka tillbaka, kapa en livlina och när jag väl stod där, miljoner mil bort och kände mig som en främling mot allt, behövde jag något att hålla fast vid

jag gick på flygplanet utan att vända mig om och tittade inte ut över flygplansvingarna när vi lämnade sverige
jag var livrädd för vad som kunde hända om jag gjorde det

1 kommentar:

laarsa sa...

guuud va bra!